Jag skulle läsa. 🙂

skulle jättegärna läsa.

vad kul, då ska jag skriva klart första delen och posta den så fort den är klar.🙂

här är första delen, den är inte särsklit bra men jag fick lite inspirastionsbrist, det blir bättre sen. Konstruktiv kritik om vad som kan förbättras välkommnas.

Kommer skriva delarna ur olika personers "synvinklar". Vet inte riktigt vilka personer jag kommer andvända  men tror det blir Harry, Ron, Hermione och Ginny

Första delen är i alla fall skriven ur harrys synvikel.

Harry

När de klev ut i den raserade korridoren igen visste ingen av dem inte vart de skulle gå. Harrys ben styrde honom mot Gryffindors uppehållsrum och de andra följde efter honom. Den tjocka damen såg strålade glad ut och släppte in de utan lösenordet. Uppehållsrummet verkade inte ha utsatts för striden för det såg ut som vanligt. Alla porträtt satt kvar på väggarna och Fåtöljerna stod där de alltid ståt. På några av borden låg böcker och uppsatser. På golvet nedanför fåtöljen som Harry sjönk ner i låg en hopprullad pergamentrulle, när han lyfte upp den rullade den ut sig. Rubriken berättade för honom att uppsatsen handlade om Jättarnas krig. Ron satte sig i fåtöljen bredvid honom men Hermione försvann ut genom portträthålet igen. Harry och Ron satt tysta och tittade på askan i eldstaden. Inget Harry sa skulle få Ron att må bättre precis som inget Ron sa skulle få Harry att må bättre. Det hade nästan gått en halvtimme när Hermione klev in genom porträtthålet igen.

”Ni måste sova.” Sa hon med sammanbiten min och Harry såg hur hon ansträngde sig för att inte gråta. ”Jag hämtade det här hos madam Pomfrey.” hon tog fram en liten glasflaska som var bekant för Harry. Madam Pomfrey hade gett den till honom flera gånger, den skapade en djup och drömlös sömn.

Harry tog flaskan ur hennes hand och tvingade fram ett leende. Ron följde efter honom uppför trappan som ledde upp till sovsalen där de sovit. De hade just stängt dörren om sig när den öppnades på glänt igen och Hermione tittade in

”Kan jag sova här?” frågade hon.

Ron nickade och stäckte ut sin arm. Hermione tog den och kramade om honom. Harry la sig, fullt påklädd, på sin säng, drog igen förhängena och tog en klunk ur den lila glasflaskan. Hans ögonlock blev tyngre och innan han viste ordet av hade han glidit in i sömnens mörker. Han vaknade inte igen fören solen långsamt tittade upp över bergen. Han armbandsklocka visade att klockan var halv fem å morgonen, förmodligen skulle Ron och Hermione inte vakna förens om flera timmar. När han satte sig upp på sängkanten välde minerna från striden upp inom honom. Lupin, Tonks och Freds livlösa kroppar på golvet, Grårygg som drack blod från Lavender, Dumbledore på King Cross, Collin inburen på en bår precis som när han blivit förstelnad, Voldemorts besvärjelse som studsade tillbaka, Voldemorts skrumpna kropp på golvet, blicken i Snapes ögon innan han dog. Snape, som hela tiden varit på deras sida. Harry kände hur tårarna brände bakom ögonlocken, han reste sig och tog på sig glasögonen. Vandringen genom slottet var tyst, det påminde om de nattliga vandringar han hade gjort under årens gång men slottet kunde inte ha sett mer annorlunda ut, det låg glasspliter över golven blandat med stora stenblock och tavlor som fallit ner.

Trots den tidiga morgonen var stora salen full av folk. Elevhemsborden stod på sina vanliga platser, de flesta satt och åt frukost medan några få tog emot ugglor som hela tiden kom inströmande genom fönstren. McGonagall fick syn på honom och vinkade att han skulle komma dit.

”Är du okej Harry?” frågade hon, den stränga tonen Harry lärt känna var borta och hon talade till honom med mjuk, nästan moderlig röst. Harry blev förvånad över det och det tog ett tag innan han svarade:

”Under omständigheterna, ja.”

”Vad bra” fortsatte McGonagall med samma röst ”hur vill du göra nu? Jag förstår om du vill åka hem direkt men om du hellre vill stanna här är det såklart också okej.”

Harry hade helst velat åka därifrån men han kunde inte lämna Hogwarts, det första stället han känt sig hemma på, i det skick det var och dessutom hade han ingenstans att komma hem till.

”Jag stannar, jag har ingen annan stans jag ska vara.” svarade han ”och om ni ursäktar professorn så skulle jag gärna leta upp Ron och Hermione.”

”okej” McGonagall klappade Harry på axeln och han gick ut i entréhallen igen.

På femte våningen stötte han på Peeves som fortfarande skrålade sin segersång. Samtidigt kom Ron och Hermione rusande mot honom.

”Harry!” flämtade Ron ”där är du, vi har letat överallt.”

”Du var borta när vi vaknade, vi har varit så oroliga.” fyllde Hermione i.”

”Jag är okej, jag gick bara ner till stora salen och pratade med McGonagall, hon undrade hur vi skulle göra nu, om vi ville stanna här.”

”och?” frågade Hermione

”jag tänker stanna, jag har ingenstans att komma hem till.”

”Vad menar du med det?” Utbrast Ron ”du kan ju bo hos oss.”

Harry hade inte ens tänkt på det vilket gav honom lite dåligt samvete, Mr. Och Mrs. Weasley hade ju trots allt varit det närmaste en familj han kommit, bortsett från Sirius.

”jag håller med Harry, det skulle vara fel att åka hem och lämna allt arbete till McGonagall.” sa Hermione.

”Du har förmodligen rätt Hermione” sa Ron ”precis som alltid.” Hermione blev blossande röd när han sen kysste henne.

”Hur ska vi göra nästa år då? Kommer vi tillbaka?” frågade Ron när han äntligen släppt Hermione.

”Jag vill få min FUTT-examen så jag kommer tillbaka.” sa Hermione. ”Du då Harry.”

”Jag vet inte, om jag kan bli auror utan att gå ett år till skulle jag gärna slippa men är jag tvungen att ha en FUTT-examen så kommer jag ta en.”

”Jag kommer nog inte tillbaka, även om det betyder att jag inte kan bli en Auror, jag kanske kan hjälpa George med butiken, ni vet, nu när Fred är… när han är…” Ron slutade där och tårar började rulla nerför hans kinder.

”Gråter du Ron?” frågade Hermione. ”Gråter du verkligen?”

Ron nickade och Hermione slog armarna om honom.

Harry kände sig besynnerligt utanför när han såg de två, han hade fortfarande inte pratat med Ginny sen han bad henne lämna vid behov rummet för att de skulle hitta diademet. När han tittade upp på Ron och Hermione igen såg han Hermiones ansikte som var blött av tårar. Han ville också gråta men någon av dem var tvungen att hålla sig stark, de kunde inte bara kollapsa.

”Ska vi fråga McGonagall vad vi kan hjälpa till med?” frågade han försiktigt.

De andra två nickade och de gick alla tre ner till stora salen igen.

Det var super. Lite för mycket detaljer för min del men alla tycker ju olika.

#5

Kul att du gillar den.

Jag vet att jag skriver ganska detaljerat vilket gör att det ofta blir väldigt långt men jag ska försöka korta ner lite.

Här är nästa del, det tog ett tag men det är för att jag hade lite problem med att få det att låta okej, det är inte spesiellt roligt just nu men håll ut, just nu försöker jag bara få tiden att gå, det kommer roligare saker senare.

Hermione

Att städa upp efter striden var inget tungt jobb eftersom det mestadels kunde göras med trollstav och efter mindre än en vecka var slottet så gott som återställt även om Hermione tyckte det kändes tomt eftersom de flesta porträtt och rustningar slagits sönder och var tvungna att lagas för hand. Hogwartsexpressen gick skytteltrafik mellan London och Hogsmead för att köra hem folk. Resten av Weasley familjen åkte hem några dagar efter striden men Ron och Ginny var mycket bestämda på punkten att de skulle stanna kvar.

Hermione, Ron, Harry och Ginny spenderade stora delar av dagarna under den stora boken vid strandkanten. De diskuterade inte det som hänt särskilt ofta, det gjorde bara alla nedstämda, istället pratade de om framtiden, vad de skulle göra när de var klara med Hogwarts. Harry stod fast vid att han skulle bli en auror medan Ron och Ginny mest ryckte på axlarna och sa att de fick ta det som det kom.

En eftermiddag bad Harry dem att följa med, han sa inte vart. Hermione blev förvånad när han ledde de till stenfiguren som vaktade rektorns kontor. Den hade återställts till sitt forna jag och hoppade glatt undan för lösenordet (Sorteringshatten). Kontoret såg ut som det gjort när de varit där precis efter striden förutom att Professor McGonagall satt bakom skrivbordet och skrev ett brev

”Ursäkta professorn” sa Harry ”jag skulle behöva låna Dumbledores minnessåll.”

”Vad ska det vara nödvänligt för?” svarade McGonagall som nu tittade upp från sitt papper.

”Du kommer förstå sen när du har sett det.”

”Sett vad Harry?” frågade Ginny nyfiket.

Harry sa, vänd mot Hermione och Ron:

”Kommer ni ihåg i den skrikande stugan, när Snape dog.”

Hermione nickade och hon såg Ron göra samma sak så Harry fortsatte

”Han lämnade mig några minnen och jag vill att ni ska se dem.”

”nåja” sa McGonagall ”om det nu är så viktigt.” hon lyfte ner stenskålen från hyllan.

Tillsammans dök de ner i den silverskimrande vätskan.

När de drog upp huvudet ur skålen och landade på mattan viskade Ginny:

”Han var på vår sida hela tiden.”

Harry nickade tyst och McGonagall reste sig och började stega runt i rummet.

”Det här är ju vansinne” mumlade hon för sig själv ”Det kan inte stämma, han var ju på deras sida.” Hon gick fram till Dumbledores porträtt.

”Professorn.” sa hon.

Dumbledore vaknade upp och petade till de halvmåneformade glasögonen som hade åkt snett.

”Potter har just visat oss några av Professor Snapes minnen.”

Vid de orden lyste Dumbledore upp och nickade åt henne att fortsätta

”Enligt de här minerna skulle Severus ha varit på vår sida ända sen Voldemort började jaga efter Lily och James.”

”Det stämmer.” Sa Dumbledore ”Severus var på vår sida, precis som jag alltid sagt, och jag gav honom order att vara dubbelagent för att samla information åt oss.”

”Och han dödade dig” McGonagall gav ifrån sig en snyftning ”För att du bad honom.”

”Korrekt” log Dumbledore.

McGonagall satte sig bakom skrivbordet igen

”så vi behandlat honom, han var på vår sida, han förtjänade det inte.” mumlade hon.

”Och Potter, tåget härifrån avgår klockan tolv imorgon bitti, det är sista chansen att ta sig härifrån innan terminsstarten.”

Oh härlig berättelse 👍

#8 kul att du tycker det

Riktigt bra berättelse! Jag hoppas verkligen på en fortsättning ;)

#10 jag håller på med nästa del men det tar ett tag, hoppas kunna uppdatera lite oftare nu när det är sommarlov

Förlåt för att jag har varit lite inaktiv är på semester nu och så. Men iallafall var andra del super bra😍

#12 tack❤️

Tycker den var riktigt bra! Intressant att läsa om tiden direkt efter striden. 🙂

Jättebra berättelse! Tycker dock inte att detaljrikedomen gör något :) Ska bli intressant att läsa fortsättningen :) (Ett tips är att även lägga upp den på skrivlust.ifokus.se för att få mer kritik)

#14 #15

vad kul att så många tycker den är bra

här är tredje delen och helt ärligt är det den första delen jag tyckt varit riktigt rolig att skriva. Hoppas ni tycker den är lika rolig att läsa.

Ginny

Nästa morgon stod de fyra utanför Hogwarts port och väntade på droskorna som skulle ta de ner till tågstationen. De flesta hade redan åkt hem och förutom dem var det bara ett syskonpar från Rawenclaw samt en Hufflepuff elev med sina föräldrar. För att vara slutet av maj var morgonen ovanligt kall, solen gömde sig envist bakom de stora fluffiga molnen på himmelen och spred ingen värme

Droskorna kom upp över krönet och Ginny drog efter andan, framför varje vagn stod fyra skelettliknade hästar. Ginny kände genast igen dem som testraler, trots att hon inte sätt de förut. Vid sidan av henne hade även Ron och Hermione dragit efter andan och hon förstod att de också måste kunna se dem.

”De är större än jag tänkt mig” viskade Hermione andlöst.

Harry nickade och drog med dem in i vagnen.

”Sista gången jag åker härifrån.” sa Ron obesvärat, han verkade inte förstå vad han sagt.

”Vad menar du?” Ginny tittade frågande på honom.

Ron ryckte på axlarna

”Jag kommer inte tillbaka nästa år.”

Ginny spärrade upp ögonen

”Mamma kommer döda dig.”

”tror du det?” ron utryck hade plötsligt blivit aningen oroat.

”hon tänkte ge sig efter er och tvinga tillbaka dig till Hogwarts när ni försvann förra året, det var pappa som hindrade henne, tror du verkligen hon kommer låta dig hoppa av skolan helt och hållet?”

Ron ryckte på axlarna

”Hon lät George och…” han knep ihop läpparna innan han fortsatte ”… Fred hoppa av.”

”Ginny har rätt ron.” Hermione la armen runt honom ”ska du inte bara åka tillbaka och ta din examen?”

”jag kan inte Hermione! Jag kan bara inte! Det är som med horokruxen om igen, den här platsen påverkar mig mer än er, jag kan inte komma tillbaka och gå i skolan igen som att inget hänt.” han ryckte bort handen och det var nog tur att vagnen var i rörelse för annars var Ginny säker på att han hade störtat ut.

”Förlåt Ron, jag förstod inte.” Hermione nästan viskade fram orden. ”förvinn inte igen bara.”

”Jag kommer inte försvinna igen, jag kommer alltid finnas där.” han kysste henne i pannan. Hermione log svagt.

”det vet jag.” viskade hon.

När de klev ur vagnen hade molnen flyttat sig och det röda loket blänkte i solskenet. De klev ombord och satte sig i en kupé längst bak i tåget. Harry och Ron satte upp schackbordet mellan sig och det tog inte lång tid innan de båda var helt inne i spelet.

När de klev ut från kings kross station var klockan nästan sju och Ginny var säker på att mamma hade maten färdig hemma i kråkboet. De gick in i en trång mörk gränd mellan två hus.

”Ta min hand.” sa Harry ”vi transfererar oss. Ginny letade trevade efter hans hand i mörkret och när jag kände hans fingrar mot mina tog han den i ett fast grepp.

”Redo?” viskade han. Ginny nickade, inte säker på att han kunde se henne men plötsligt befann de sig i ett totalt mörker, inte det halvdunkel som legat över gränden, luften trycktes mot Ginny och det kändes som att den skulle pressa ut hennes lungor. Harrys hand höll fortfarande i hennes, ett tryggt och säkert grepp. Lika plötsligt som de dykt ner i mörkret kom de ut igen. De stod på en grästäckt kulle och alldeles nära steg rök ur kråkboets skorsten. Ginny hade varit där för bara en månad sen men det kändes som en evighet, som i en helt annan värld.

Ron och Hermione hade dykt upp en bit bort. De kämpade sig alla fyra nerför kullen med vinden rivande i kläderna och håret.

Utanför kråkboets dörr låg de gamla gummistövlarna och på den halvt förfalna bakgården spatserade en ensam trädgårdstomte.

Molly kom rusande mot dem och drog in dem alla i en varm kram.

”Äntligen är ni hemma!” ropade hon glatt. ”Hur mår ni? Maten står på bordet, alla har väntat på er.”

Runt middagsbordet var det fullt med folk. Luna och Neville var där och Nevilles farmor, Hagrid och Fleur och hela familjen Weasley. Alla skrattade och pratade som om allt var som vanligt. Ginny satt mellan Bill och Harry.

”Var är George?” frågade hon Bill när han avslutat sitt samtal med Nevilles farmor.

Bills muntra uppsyn mörknade

”På sitt rum, han har knappt kommit ut sen vi kom hem, han har varit helt förkrossad, han har inte skämtat en enda gång.”

Ginny ångrade att hon frågat, hon hade förstått och vetat att freds död tagit hårt på George men inte ens i sina vildaste fantasier föreställt sig att George skulle sluta dra skämt.

Den här delen har varit färdig i några dagar men jag har inte haft tillgång till internet så den kommer upp nu istället. Tyckte Freds begravning var riktigt svår att skriva, skrev om den flera gånger men hoppas det blev bra nu.

Ron

Kråkboet hade ständigt besök, även om det inte fanns något behov av fenixorden längre såg de ut som att de resterade medlemmarna trots det använde kråkboet som ett högkvarter. Varje kväll satt någon ur orden vid middagsbordet och Molly såg alltid till att det fanns mat till dem.

Ibland kunde Ron längta tillbaks till Hogwarts öppna marker där Han, Hermione, Harry och Ginny kunnat umgås ostört, i Kråkboet var det aldrig en lugn stund, alltid kunde man se folk sitta tillsammans och prata och skratta. George lämnade inte sitt rum och Mrs.Weasley bar upp brickor med mat till honom. En dryg vecka efter att de kommit till kråkboet ägde Freds begravning rum. Graven hade Mr.Weasley och Charlie grävt dagen innan. Den låg under det stor brokliga äppelträdet i utkanten av trädgården, trädet stod i blom och var översållat av vita blommor. Den vita kistan stod bredvid, omgiven av olika typer av blommor. Samma pytte lilla trollkarl som lett Dumbledores begravning stod en en gång framför kistan. Han stod på en pall för att bli sedd men han pratade inte om Fred, han pratade om förluster och att det var viktigt att komma ihåg vad man vunnit. Det kändes inte som den typen av begravning Fred velat ha. Efter vad som kändes som flera timmar klev George fram. Ron blev chokad, han hade inte sett George sen de lämnade Hogwarts efter striden. Han såg ut at ha förlorat mycket vikt och hans hud var en grådassig ton. De bruna ögonen som alltid haft en busig glimt var matta. George sa inget utan svängde bara med staven, kistan lyftes upp och landade i graven. Långsamt fyllde George den med jord för hand. Ginny hade lutat sig mot Harrys axel och tårarna rann nerför hennes kinder. Ron kände tårarna bränna innanför ögonlocken och han knep ihop ansiktet för att hålla de inne. Hermione la sin arm runt honom och han tog hennes andra hand och kramade den hårt. Snart var hela graven täckt av jord och George gick tillbaka och satte sig mellan Mr. Och Mrs.Weasley. Sakta började bänkarna tömmas och bege sig bort mot borden som var uppställda och dukade med Mrs.Weasleys godaste mat. Ron fann sig själv sittande mellan Katie Bell, som spelat sökare i Gryffindors Quiddichlag, och Professor Flitwick samtidigt som han tuggade i sig en paj av något slag utan att egentligen veta hur han hamnat där. Han sökte med blicken över de andra runda borden och såg Hermione sitta två bord bort och frånvarande klappa en snyftande Hagrid på ryggen. Harry satt vid ett annat bord och blev grillad av gammelmoster Muriel. Ingen av de såg honom så han övergav försöket att få konstakt med de och kastade sig stället in i Katie och Angelinas diskussion om Englands chanser att vinna världsmästerskapen i Quiddich.

Klockan började närma sig två på natten innan de sista gästerna gick ut från grinden och transfererade sig bort med ett plopp. De som skulle sova över i kråkboet hade gått in igen även om de upplysta fönstren vittnade om att de inte gått och lagt sig än. På bänken bredvid köksdörren satt någon aningen hopkrupen och även genom mörkret kunde Ron utskilja konturerna av det tjocka, flygiga håret. Han gick fram till henne och satte sig.

”Vad gör du.” sa han tyst samtidigt som han satte sig bredvid henne.

”Tänker.” hennes svar var knappt hörbart ”på mina föräldrar, var de är nu.”

”Du kommer hitta de.” Ron strök en hårslinga ur hennes ansikte.

”Men vad ska jag säga när jag gör det? De kommer inte ihåg mig och jag kommer behöva ta de till Sant Mungus för att återställa deras minne.”

”Confundus besvärjelsen.” föreslog Ron

”Jag tänker inte använda den på mina föräldrar!” utbrast Hermione.

”Men på McLaggen var okej.” Ron försökte dölja ett leende.

”Hur…” började Hermione.

”Jag är inte dum, han flög åt helt fel håll på sista bollen och du var den enda i närheten som möjligtvis hade kunnat utföra confundus.”

Sommarnatten var varm men små kyliga vindar svepte då och då fram över det böljiga landskapet.

”Ska vi gå in?” Ron reste sig.

”Gå in du, jag kommer snart.”

Ron och Harry sov tillsammans i Rons rum. Medan Harrys andetag blev tunga och regelbundna låg Ron vaken sent och lyssnade efter hermiones fotsteg uppför trappan.