Jaa då kommer den första delen som är skriven ur Lilys perspektiv, snart kommer de två andra ur Albus och James perspektiv också 

1

”Förstaårselever”, hör jag någon ropa. ”Förstaårselever hitåt”.

Jag vänder mig om och får syn på Hagrid. Eller får syn på, man kan ju inte direkt undgå att se honom, halvjätten som han är.

”Hagrid”, ropar jag och slänger mig på honom.

”Hejsan Lily, hejsan Hugo”, säger han glatt. ”Då så e alla förstaåringar här nu då?”

Hela skaran med förstaårselever nickar. Bredvid mig och Hugo står Hermiones lillasyster Alicia Wood. Hon är ganska lik Hermione bortsett från att hon har glasögon och det har inte Hermione.

”Okej, kom me här”, säger Hagrid och börjar gå. ”Följ me här”.

Alla följer lydigt Hagrid nedför en brant smal stig. Jag ser mig för och går jätte försiktigt, det sista jag vill just nu är att ramla och glida ner för backen i all lera och göra mig till åtlöje inför alla första dagen.

”Ni kommer snart att få er första titt på Hogwarts”, säger Hagrid och de fortsätter.

Innan jag vet ordet av det ser vi Hogwarts. Utspridda men mycket högljudda ”Ååååå” hördes. Jag var en av dem. Albus hade sagt att Hogwarts var vacker, men att en var såhär vacker… det finns inte ens ord som kan täcka det jag känner just nu.

Vi hade kommit fram till en stor svart sjö.

”Hermione säger att det finns en jättebläckfisk här”, viskar Alicia i mitt öra.

Jaa det hade James och Albus också varit vänliga nog att påpeka, James många fler än Albus. James hade till och med försökt få mig att tro att bläckfisken hade dragit ner honom i sjön och att han var tvungen att brotta sig loss från åtta tentakler. Visst, säkert.

”Ni får vara max fyra i båtarna”, säger Hagrid och pekar på flottan med båtar.

Jag, Hugo och Alicia kliver ner i en båt, en till kille följer efter de, han har chokladbrunt hår.

”E alla i båtarna?” gormar Hagrid. ”Framåt”.

Båtarna åker framåt och jag börjar känna mig nervös. Vilket elevhem jag än hamnar i hoppas jag att Alicia hamnar i samma. Jag ser på Alicia som ser grön ut i ansiktet.

”Hur är det Alicia?” frågar jag. ”Blir du båt sjuk?”

”Nej”, säger Alicia och skakar på huvudet. ”Jag är bara nervös”.

”Jag också”, säger jag och tar Alicias hand.

Jag och Alicia hade inte ens märkt att båtarna hade åkt in i en tunnel och nu stannat vid en underjordisk hamn. Vi kliver av båtarna och ställer oss på småstenar.

De går upp för en stentrappa och stannar sedan vid en stor träport som Hagrid bankar på.

Dörren öppnas nästan genas och där står en lång svarthårig trollkarl i svart klädnad med inslag av blått. Han har ett vänligt ansikte men trots det ser han ut att inte favorisera elever, vilket kan vara ganska så bra.

”Ja här är förstaårseleverna Neville”, säger Hagrid.

”Tack så mycket Hagrid, då tar jag över härifrån”.

Neville leder in oss i en stor entréhall och sen vidare in i ett litet rum.

”Ja sorteringsceremonin börjar alldeles strax”, säger han när alla står tysta och stilla. ”Ni får vänta här så kommer jag tillbaka och hämtar er när vi är klara att ta emot er”.

Neville går ut och lämnar de i rummet. Alla är fortfarande tysta, ingen vågar säga något. Det hörs något, men innan någon vet vad det är så skriker Alicia till. Hela hon är alldeles blöt och på huvudet har hon något blått. Jag tar bort det. Vattenballong.

”Åååå, vad var det?” skriker Alicia

”En vattenballong”, säger jag.

De hör ett elakt skratt och sen dyker någon upp. Han är ganska liten med små ögon men ett brett slugt leende. Det där måste vara Peeves. Han är där och sen försvinner han med desamma. Dörren öppnas och Neville kommer in.

”Men, Alicia vad i all världen?” frågar Neville och ser på Alicia, sen ser han den sprängda ballongen i min hand. Han ser på mig. ”Peeves?”

Jag nickar.

”Peeves”, gormar Neville. De hör ett elakt skratt. ”Peeves visa dig nu GENAST”.

Peeves dyker upp. Han skrattar elakt. ”Peeves vad var det nödvändigt för? Vi ska ju just se till att han sorteringsceremonin, se på Alicia, alldeles genom blött.

”Ajabaja”, säger Peeves. ”Inte favorisera eleverna, stygga professor Longbottom”.

”Du vet inte vad du talar om, och du vet mycket väl att jag känner både hennes far och mor, så ge dig iväg, nu genast”.

Peeves lipar barnsligt åt Neville och försvinner.

”Går det bra ändå?” frågar Neville Alicia.

”Jaa, jag tror det i alla fall”, säger Alicia.

”Det var synd att du skulle råka ut för Peeves redan första dagen”, säger han. ”Men då går vi då”, säger han högre till alla i rummet.

Vi går igenom entrén och in genom en stor port som leder in till en stor sal. Stora salen.  Det sitter många elever vid alla fyra elevhemsborden. Längst in i Stora salen finns ett femte långt bord där alla lärare sitter.

Neville placerar en pall framför oss och på den ställde han en gammal och nött hatt. Jag blir så nervös att jag är nära att svimma. Jag ser mot Gryffindor bordet, hon kan lätt urskilja sina bröder, Rose, och Hermione. Tänk om jag inte hamnar i Gryffindor med mina bröder, tänk om jag och Hugo inte hamnar i samma, det måste vi, han är min ända kusin som är i samma ålder som jag, och jag vill gå i samma som Alicia också. Tänk om jag gör bort mg fullständigt under första lektionen.

”Lily?” viskar Hugo och knuffar till mig i sidan.

”Va?”

Hugo tittar mot pallen. Åhnej, jag måste fram, medan jag går fram kikar jag bakåt, ingen ny elev sitter vid Gryffindor bordet. Den som blir ny gryffindorare kommer att få sätta sig antingen bredvid Albus eller Rose. Jag Tar upp hatten och sätter mig på pallen, sen sätter jag på mig hatten.

”Aha”, utropar hatten. ”Det sista barnet och ända dottern till Harry Potter, vart ska jag placera dig? Du är nästan lika svår att placera som dina bröder, hm… men det får väll bli… GRYFFINDOR”.

Gryffindor bordet applåderar vilt. Albus, James och Rose ställer sig upp, sen ser jag att även Molly och Lucy gör det, Lina och Fred II och Roxanne ställer sig upp, sen ser jag att Louis och Dominique också har ställt sig upp. Hennes bröder och kusiner applåderar vildast i hela rummet.

Jag tar av mig hatten och snubblar fram till Gryffindor bordet, jag sätter mig bredvid Albus som kramar om mig.

Killen med Chokladbrunt hår blir också gryffindorare, tydligen heter han Theodore McDonald, han sätter sig bredvid mig. Tre tjejer och tre killar till blir gryffindorare tillslut kommer vi fram till W.

”Hugo Weasley”, ropar Neville upp.

Hugo är blek, men går upp.

”Nu har jag kommit till den punkt i mitt gamla hatt liv att jag inte kan förundras över hur många Weasleys det finns”, säger hatten. ”Men jag vet vart du ska i alla fall… GRYFFINDOR”.

Jag applåderar vilt tillsammans med mina bröder och kusiner. Hugo kommer och sätter sig. Det finns två platser framför mig, en precis framför mig och en framför Theodore. Hugo sätter sig bredvid sin syster.

”Alicia Wood”.

Hon sätter hatten på huvudet.

”GRYFFINDOR”, ropar hatten direkt utan att tveka det minsta.

Alicia tar platsen bredvid Hugo och framför Theodore.

När sorteringen är över ställer sig rektorn upp.

”Välkomna till ett nytt år på Hogwarts”, säger rektor McGonagall glatt. ”Nu njuter vi av en fantastisk festmåltid”.

Och genast dyker mat upp på de tomma tallrikarna. Jag har aldrig i hela mitt liv, visst, Krake lagar mycket mat, men det här blev verkligen en chock för min syn, jag blir nästan mätt bara av att se all mat men jag tar för mig av stekt potatis och kycklingvingar.

När vi kommer till efterrätten vet jag faktiskt inte hur jag ska få ner chokladbakelsen jag har på tallriken framför mig.

Jag ser på Albus som tycker i sig en stor bit sirapstårta.

”Albus hur orkar du äta så mycket?” frågar jag chockat.

”Va?” säger han med munnen full av sirapstårtan.

”Jaa men du åt ju hur mycket njurpaj som helst och nu trycker du i dig en stor tårtbit”.

Albus börjar skratta.

”Jaa det är väll något man lär sig när man går här, det finns ju alltid så mycket mat”.

”Hm… jaa kanske det, men jag orkar i alla fall inte mer, jag får inte ner en enda bit till”, säger jag och skjuter tallriken ifrån mig”.

James skrattar.

”Jaa Lily du behöver ju inte äta om du inte vill”.

”Men de stackars alferna då?” viskar jag skuldmedvetet.

”Det går ingen nöd på de Lily”, viskar James. ”Tro mig”.

”Jaa okej då”, säger jag.

”Alicia varför är du blöt förresten?” frågar Hermione sin lillasyster.

Alicia blir röd i ansiktet.

”Peeves kastade en vattenballong på henne innan Neville kom och hämtade oss”, säger Hugo för att rädda Alicia ur situationen.

”Jaa du får hålla koll på honom James”, säger jag surt. ”Han lyssnar ju på dig säger du”.

”Ja jag kan försöka”, säger James. ”Men Peeves gör mycket som han vill, ibland vill han inte lyssna på mig heller”.

”Fast Alicia om du vill undvika att få en vattenballong på dig igen, så håll dig till din syster när du får möjlighet”, säger Albus.

”Va?” Alicia fattar inte vad han menar.

Albus skrattar.

”Joo han vågar liksom inte göra något mot henne efter att hon skällde ut honom efter att ha kastat en vattenballong på henne.

Jag börjar skratta. Hugo också.

När alla har ätit sig mätta på efterrätten också försvinner alla resterna från tallrikarna och rektor reser på sig.

”Innan jag skickar iväg er till sängarna, som jag säker på att alla längtar efter vill jag bara på minna våra gamla elever och berätta för våra nya elever att Den förbjudna skogen är strängt förbjuden för alla elever”.

”Vad finns där?” viskar jag till James.

”Kentaurer, enhörningar, testraler, ibland varulvar och mycket annat”, svarar James.

”Men nu kan ni gå till era elevhem”, säger rektorn.

Alla reser sig och börjar gå.

”Alla förstaårselever, var vänliga och följ med här”, hör de en röst ropa. En välbekant röst. Roxanne.

Jag och Hugo skyndar fram till henne.

”Hej Roxanne”, säger Hugo medan jag kramar henne.

”Hej, Hugo”, säger hon. Sen ropar hon igen. ”Förstaårselever, var vänliga att flöja med här”, sen börjar hon gå och alla nya förstaårselever i Gryffindor följer efter henne.

Alla är tysta tills vi kommer till många enorma trappor, som rör sig.

Några är så chockade att de inte kan låta bli att kommentera det faktum att trapporna faktiskt rör sig.

”Jaa just det”, säger Roxanne medan vi står och väntar på att en trappa ska komma till oss. ”Och se upp med de och kliv på den trappan du verkligen ska på innan de rör sig, annars kan du upptäcka att du hamnar någon annanstans än du skulle till, och fråga aldrig Peeves om vägen om ni inte vill komma försen till eran lektion och desamma gäller James Potter om han är på dåligt humör.

Jag kan inte hålla mig, inte Hugo heller. Vi börjar skratta, Roxanne också lite. Jag håller Roxanne i handen när vi kliver upp för trappan och hela vägen till uppehållsrummet. Roxanne är jätte vacker, hon är inte lika mörk som sin mamma Angelina eftersom morbror George inte är mörk, hon har långt mörkt hår och stora mörka ögon. Vid en första blick brukar folk inte tro att vi är kusiner, men sen ser de att vi faktiskt är lika. Jag är ju som en mini kopia av mamma när hon var liten säger pappa, och mamma är jätte lika morbror Fred och George och trots att Roxanne är mörk och har svart hår istället för ljus hud och rött hår så har hon sin pappas ansiktsdrag och därför syns det tydligt att vi är släkt.

Vi kommer fram till en stor tavla med en tjock dam. Albus hade berättat om Den tjocka damen.

”Lösenord?”

”Citronsorbet”, säger Roxanne.

Den tjocka damen nickar och tavlan svänger upp. Alla kravlar sig in genom hålet och hamnar i et stort uppehållsrum.

”Jaa detta är då Gryffindors uppehållsrum”, säger Roxanne. Sen visar hon tjejerna och killarna till olika dörrar som leder till deras sovsalar.

Jag går in till sovsalen med mina fyra kamrater, Alicia, Wendela Higgs, Sally Nott och Leiah Goyle. Alla väljer en säng, byter om och lägger sig i sängarna, men det dröjer inte länge innan vi förstår att ingen av oss kommer att somna. Så istället sätter vi oss upp i sängarna och börjar prata istället.

”Du har bröder va?” frågar Wendela mig.

”Jaa två stycken”, säger jag.

”Jaa jag vet, Harvey berättade det för mig”, säger hon.

”Jaa jaha, är Harvey din bror?” säger jag. ”Jaa Abus har berättat, han gillar inte honom”.

”Nej tydligen så avskyr de varandra”, säger Wendela. ”Hela min familj har varit i Slytherin i generationer, jag är den första som blev i Gryffindor”.

”Ja jag också”, säger Leiah. ”Prescilla kommer garanterat bli sur”.

”Jaa det är samma för mig, Natalia kommer också att bli sur”, säger Sally.

”Natalia Nott”, säger jag. ”Varför ringer det en klocka? Hm… vänta jaa, Rose har pratat om henne, ho kallar Natalia för sin fiende”.

”Förvånar mig inte”, säger Leiah. ”Hon är jämt elak, förutom mot mig, men u kommer hon bli besviken”.

”Nej varför ska hon det? Bara för att du är i Gryffindor? Men min bror är ju i både Gryffindor och Slytherin”.

”Va? Kan man hamna två elevhem?” Wendela, Sally och Leiah ser chockade ut.

”Nej egentligen inte, men sorteringshatten hade svårt att placera honom i ett elevhem, svåraste ända sen han blev till, så han placerade Albus i båda”.

”Det blir väll så om man är son till Harry Potter”, skrattar Wendela.

”Jaa kanske det”, svarar jag.

De ser att jag blev lite besvärad.

”Det är inte kul va?” säger Leiah.

”Vaddå?” säger jag.

”Att bli uppmärksammad hela tiden?”

”Nej, men det gör inget, jag älskar min pappa mer en allt och om både mamma och pappa kunde stå ut med det, och James och Albus också, då kan jag det, och det är nog ändå lite jobbigare för Albus, eftersom han är en liten kopia av pappa”.

”Jaa”.

”Men jag har i alla fall mina kusiner här, de behandlar mig i alla fall som mig”, säger jag.

”Jaa ni är rätt många va?” frågar Sally.

”Jaa det är vi, fast Victorie gick ju ut skolan för två år sen, och Dominique går sista året”.

”Jaa pappa säger att Weasley familjen är nästan lika stor som Black familjen var”, säger Leiah. ”Den sista dog för länge sen”.

”Jaa det är sant, Sirius var den sista”.

”Vet du vem det är?” frågar Wendela.

”Jaa det är klart, det var ju min farfars bästa vän och min pappas gudfar, han dog när min pappa var femton, det var något krig mellan pappa, mamma, min moster Hermione, morbror Ron, Neville, alltså professor Longbottom menar jag och Luna Lovegood som jag är döpt efter, de slogs mot dödsätare, för att de ville ha min pappas profetia, men det tillät de inte naturligtvis, men sen, ni känner till Fenixorden? Okej, de tog reda på vart de hade tagit vägen, de stack ju från skolan, men i alla fall så berättade pappa att Sirius dog då, det var hans kusin som döda honom, vad hette hon nu igen… eh… just det, Bellatrix någonting. Men strunt samma, Sirius tillhörde Black familjen, och alla vet att alla i den familjen var Slytherinare, men Sirius tillhörde Gryffindor”.

”Gjorde han?”

”Ja pappa sa det”, säger jag. ”Så ni ska inte skämmas för att ni tillhör Gryffindor bara för att era familjer är Slytherinare”

”Nej kanske inte”, säger Leiah. ”Men Alicia du har en syster här, eller hur?”

”Jaa, det har jag”, säger Alicia. ”Hermione, hon är lika gammal som era syskon och Albus”.

”Du heter Wood i efternamn?”

”Mm”.

”Wood… hm… det låter lite bekant”.

”Jaa min pappa heter Oliver Wood, han är vaktare lagkapten för Puddlemere United”.

”Ja just det”, säger Sally. ”Han är jätteduktig”.

”Jaa och Hermione brås på honom, hon är Jagare i Gryffindor laget, hon är också jätteduktig. Men det är Albus också”.

”Ja men han brås också på pappa, det gör ju både James och Alus, James är ju Slagman och Albus är Sökare”.

”Jaa vänta, de började bråka va, Harvey och James?” frågar Wendela.

”Gjorde de? Jaa vänta, det gjorde de ja, men av god anledning, förlåt Wendela men Harvey är ganska elak”.

”Åh be inte om ursäkt, det är han, det är jag som ska be om ursäkt, för vad han gjorde”.

”Nej det behöver du inte”.

”Jo, men det är okej, jag får ofta be om ursäkt för hans skull”.

”Vad gjorde han?” frågar Alicia. ”När Hermione kom hem var hon ganska upprörd över något, hon sa att det var något om Quidditch, men inte vad”.

”Joo Harvey skickade iväg en dukare på Albus precis när han skulle ta kvicken, han hamnade i sjukhusflygeln i över en vecka, han spräckte skallen, och då kastade James ifrån sig slagträt och flög på Harvey och de började slåss”, berättar jag. ”Det var väll en instinkt från James sida, Albus är ju ändå James lillebror”.

”Jaa men om det hade varit du så hade säkert både James och Albus slitigt honom i stycken, med deras bara händer”.

”Neej”, säger jag och blir varm om kinderna.

”Joo Lily, det såg jag faktiskt vid middagsbordet, de älskar dig jätte mycket, när de ser på dig lyser det att de måste beskydda dig om deras ögon”, säger Wendela.

Jag sitter tyst, och jags er på Alicia som också sitter tyst, hon är röd om kinderna.

”Vad är det?” frågar jag.

”Va”, frågar Alicia som jag tydligen rycket ur en tankegång.

”Vad tänker du på? Du är jätte röd i ansiktet”.

”Jag vill sova”, säger hon och ignorerar min fråga. Hon lägger sig och drar täcket över huvudet.

Jag ser på de andra, det ser också undrande ut. Men vi lägger oss också. Jag somnar nästan direkt.

Okej här är nästa del, den här är ur James perspektiv. Hoppas ni gillar den och så kommer den andra delen snart och då får ni välja vems perspektiv jag ska skriva ur 

2

”Peeves gå härifrån”, säger jag. ”Jag måste plugga, stick”.

”Men James jag vill göra något bus, kan du komma på något?”

”Nej, sist fick du mig i så mycket trubbel, du gick över gränsen, gå nu”.

Peeves lipar åt mig innan han försvinner. Jag sitter i biblioteket och pluggar, men nu tar jag en paus och stänger Ett tusen örter och svampar och öppnar Quidditch genom tiderna istället.

Jag kan inte fortsätta att göra som Peeves säger eller få honom att göra något igen. Hittills har lärarna haft överseende med det, men nu kunde de inte det längre. Rektor McGonagall började nästan gråta när hon var tvungen att hot med att relegera mig från skolan om en incident med Peeves händer igen som jag har orsakat.

”Jag vill verkligen inte relegera dig James”, sa hon. ”Du är en duktig elev och är en godhjärtad person som alltid ställer upp för alla, men om du fortsätter trigga igång Peeves har jag inget annat val än att relegera dig, förstår du?”

”Jaa jag förstår”, sa jag.

”Det kunde ha gått riktigt illa den här gången”, sa McGonagall.

”Jag vet, förlåt, det var inte meningen, Peeves gick över styr, jag antar att det är mitt fel”, sa jag. ”Men snälla skicka inget brev till mamma och pappa, de kommer bli jätte arga”.

”Men James, det förstår du väll att jag måste”, sa McGonagall.

”Nej, nej snälla, gör inte det, jag lovar att sköta mig”, bad jag. ”Snälla jag gör vad som helst, att mamma och pappa blir arga, det kan jag ta, men jag kommer inte kunna se de i ögonen om jag gör de besvikna”.

”Men James, de skulle inte älska dig mindre för det, förstår du väll”, sa McGonagall.

”Snälla”, bad jag.

McGonagall stod tyst en stund.

”Nåväl”, sa hon tillslut. ”Jag gör väll inte det då, men du kommer till mitt kontor varje vardag i en månad kl. 17:00 och skriver straffmeningar.

”Jaa okej, jag gör det”, sa jag.

Så därför sitter jag nu i biblioteket och läser i stället för att smida planer med Peeves.

”Hej James”, hör jag någon säga. Jag tittar upp och där står Al och Libs. Librana Malfoy. Librana är lillasyster till Scorpius, de är tre stycken, Scorpius, Ares och Librana. Librana är den ända ur Malfoy familjen att inte bli placerad i Slytherin, hon är i Ravenclaw, men båda hennes bröder är i Slytherin.

Libs och Albus är tillsammans. Så alla gånger jag retade honom med att tycka om Hermione och han sa att han inte gjorde det så talade han ju sanning. Pappa höll på att svimma när han fick reda på det. Att han var bästa vän med Scorpius, visst det kunde han ta, men att han sen blir tillsammans med Libs, det blev för mycket för honom. Libs berättade att hennes pappa, Draco Malfoy faktiskt svimmade efter det kom han hem till oss, han ansåg att han och pappa var tvungna att prata, pappa tyckte också att det var bra, gräva ner stridsyxan och bli sams. Tydligen hade de varit ”fiender” under sin tid i skolan. Men Al och Libs fick de faktiskt att bli sams, galet nog också kompisar. Ares är tillsammans med våran kusin Lucy.

”Hej”, säger jag och stänger boken när de sätter sig framför mig.

”Gick det bra?”

”Japp, men jag får inte göra något som triggar igång Peeves längre”, säger jag. ”Om jag gör det blir jag relegerad”.

”Ja men då får du inte göra det”, säger Al.

”Jag vet”.

Al har blivit arg. På mig. Han är röd i ansiktet av ilska.

”Du skulle inte ha gjort det, men jag fattar inte, du slogs ju med Harvey och inte sa lärarna något då, eller?”

”Nej men Al då försvarade jag ju dig, du låg på marken och blödde från huvudet för att Harvey spräckte din skalle, vad skulle de göra, relegera mig för att jag försvarar min lillebror? Det kan de ju inte göra”.

”Men varför gjorde du det här då?”

”Ja men jag visste inte att det skulle gå över styr Al”, säger jag.

”Visste inte?” säger Al. ”DU om någon vet väll hur Peeves fungerar?”

”Jaa”.

”Albie lugna ner dig nu, ser du inte att han är ledsen?” säger Libs.

”Förlåt James”, säger Al. ”Men jag bara tycker att, låt inte Peeves kontrollera så mycket, du är liksom femton år, dra en gräns”.

”Ja jag vet, jag har gjort det nu”.

”Vad bra”, hör jag en röst bakom mig säga. Sen sätter sig personen bredvid mig. Hermione.

Jag blir varm om kinderna.

”Vadå?” frågar jag.

”Att du har dragit en gräns för Peeves”, säger hon och ler.

”Jaha jaa jag antar det”.

Grejen är den att, när jag retade Al med att gilla Hermione började jag gilla henne. När Al och Libs blev tillsammans då började jag verkligen gilla henne. Jag menar vad finns det att inte gilla hon henne? Hon älskar quidditch precis som jag, hon är snygg, hon är ju bara två år yngre än mig, hon är smart, hon är Hermione Wood.

”Men varför är du så nere?” frågar Hermione. ”Du har väll inte blivit avstängd från Quidditch?”

Hermione är Jagare precis som jag, och vi är – jag, Al och Hermione är de tre bästa spelarna i laget, det har alla kommit överens om, Al förvånad mig faktiskt nä jag såg honom på uttagningen. Pappa hade sagt att Al var duktig men jag trodde inte att Al var så duktig med tanke på hans dåliga självförtroende, när det gäller om han är bra eller inte. Neville säger att Al är lika duktig som pappa, exakt lika bra och det är den största komplimangen någon kan ge honom när det gäller quidditch, sa han.

Ingen kan jämföra mig och pappa när det gäller quidditch, pappa var ju också Sökare precis som Al, jag är ju Jagare.

”Nejnej”, säger jag. ”Det har jag inte blivit, men jag måste skriva straffmeningar i en månad, varje vardag”.

”Ojdå”, säger hon. ”Det krockar inte med matchen om tre veckor va?”

”Nej då, den är ju vid elva, sen hur länge den håller på är ju upp till, Scorp och Al”, säger jag.

Scorpius är sökare i Slytherin laget och det är Slytherin och Gryffindor som spelar säsongens första match.

”Jaa kom ihåg det nu Al”, säger Hermione låssas strängt.

Al som nu ligger lutad mot Libs som håller armarna om honom och hennes händer lutar sig mot hans bröstkorg, börjar skratta.

”Nej det ska jag inte glömma”, säger han.

Jag börjar skratta.

”Vad är det som är så kul?” frågar någon. Jag tittar upp. Rosie och Scorp står där. De sätter sig bredvid Al och Libs.

”Inget, vi bara pratade om quidditch matchen om tre veckor”.

”Jaa det blir väll lite svårt för dig va Rosie?”, retas Al.

”Vadårå?”

”Jo men du tillhör Gryffindor men du är tillsammans med Scorp som tillhör Slytherin och det är Slytherin vi spelar mot”.

”Joo, men när Gryffindor och Slytherin spelar så tillhör jag inget hem, för dig då? Du spelar ju för ditt eget hem mot ditt eget hem”.

Allas hjärnor vrids ett varv och blir förvirrade, det är första gången någon har sagt det högt och det låter ganska konstigt. Han spelar för mitt elevhem mot mitt elevhem.

Al börjar skratta.

”Det låter så konstigt, jag spelar för mitt elevhem, mot mitt elevhem”,

”Ja men du är ju den första att hamna i två elevhem”, skrattar Scorp.

”Fast Rosie hur kan du inte tillhöra något elevhem då?”

”Men jag menar ju bara under Gryffindor och Slytherin matcher, jag menar, mina två kusiner i vårat elevhem och min pojkvän i Slytherin laget, hur kan jag ta parti för ett lag?”

”Sant, men du satte dig själv i den situationen”, säger Hermione.

”Faktiskt så gjorde Al det”, säger Scorp.

”Ja det är sant”, instämmer jag med Scorp.

”Jaa det är ditt fel att jag inte kan ta parti för matchen”, anklagar Rosie Al.

”Men är du ledsen för det då?” säger Al. ”Är du ledsen för att jag fixade ihop er eller?”

”Nej”, ler hon. ”Varför skulle jag vara det?”

”Jag vet inte”, säger Al. ”Pappa trodde inte att jag skulle kunna få er att bli tillsammans”.

”Va? När då?”

”Jaa minns ni Teddys och Victories bröllop?”

”Jaa…”, säger Scorp.

”Joo jag kom på er med att sitt i vardagsrummet i Kråkboet och prata och skratta, det var då jag visste jag skulle vara tvungen att få ihop er, jag berättade det för pappa, men han trodde inte jag skulle lyckas”.

Rosie kysser Scorp.

”Men jag måste gå nu, straffmeningarna börjar ju från och med idag och den är tio i”, säger jag. ”Det tar lite tid att gå upp till McGonagalls kontor”.

”Hej då James”, säger Hermione och ler stort och brett.

Jag snubblar på mina egna fötter men hindrar mig själv från att ramla pladask på rumpan.

”Hej då”, säger jag och skyndar där ifrån.

Åh, varför ska jag vara så himla klumpig i närheten av Hermione?

”Åh. Jag är en sån idiot”, säger jag för mig själv.

”Nejdå unge man”, säger en tavla bredvid mig. ”Så ska man inte säga om sig själv”.

”Äsch, sköt dig själv”, fräser jag åt tavlan som fnyser tillbaka till mig.

När jag kommer till trappan som leder till rektorns rum stannar jag upp. Vad är lösenordet? Det glömde jag fråga. Men det har något att gör med Albus Dumbledore det vet jag, för det gör varje lösenord, men det kan ändå ta år att komma på.

”Eh… Ariana? Nähä, eh… Fenix, men jag vet, fågel Fenix då?”

Japp den var det. Fågel Fenix, Dumbledore hade ju en fågel Fenix hade pappa sagt.

Mina takar fladdrar återigen tillbaka till Hermione. Jag kan inte få henne ur huvudet. Åh vad jobbigt, kommer jag någonsin våga berätta för henne?

Jaa då kommer den tredje, naturligivs ur Albus perspektiv, så då är det upp till er att bestämma vems perspektiv jag ska skriva ur. Skriv bara vem ni tycker, den som får flest skriver jag ur. Hoppas att ni vill delta i det här, det skulle hjälpa väldigt mycket 

3

”Vågar du verkligen spela mot Slytherin nu då? Vi vet ju alla hur det gick sist”, hånar Harvey Higgs. Han hade kommit över från Slytherin bordet till Gryffindor bordet för att önska ’lycka till’, ”Du kommer kanske inte kunna sitta kvar på kvasten den här gången heller”.

Jag reser mig upp och ställer mig framför honom.

”Du spräckte min skalle, ditt kräk”, fräser jag.

”Hur kan du vara säker på att jag inte kommer göra det igen?”

Jag spänner mina ögon i Harveys och går närmare, våra näsor nuddar nästan, så nära står vi.

”Det kommer du inte”, säger jag. ”Jag är snabbare”.

”Snabbare än en Dunkare?” säger Harvey. ”Inte en chans”.

Jag ska precis hoppa på Harvey när någon drar mig bakåt. Libby, Rosie och Hermione.

”Al lugna ner dig nu”, säger Rosie.

Jag försöker slita mig loss, och jag gör det också, men precis när jag ska hoppa på Harvey dyker Neville upp.

”Vad gör ni pojkar?”

”Ingen ting professor Longbottom”, säger Harvey och smiter tillbaka till Slytherin bordet.

”Al lunga ner dig”, viskar Neville innan han pratar högre. ”Albus jag drar av två poäng från Gryffindor, sätt dig ner och starta inga slagsmål nu”. Sen pratar han lägre igen. ”Al bry dig inte om Harvey”. Sen går han tillbaka till lärarbordet.

”Albie lugna ner dig nu, ät frukost så du får krafter till matchen och så bryr du dig inte om Harvey, okej?” säger Libby. ”Jag måste gå tillbaka och avsluta min egen frukost, så vi ses efter matchen”.

Hon kramar mig och jag håller henne hårt intill mig.

”Ja det gör vi”, säger jag.

Innan hon går kysser hon mig. Jag sätter mig vid bordet igen. Jag tar en sked av mina flingor för att inse att jag inte har någon aptit längre. Jag skjuter ifrån mig skålen.

”Al ät”, säger Rosie.

”Nej, jag har ingen aptit längre”.

”Jag har aldrig sätt sig så arg förut”, säger Hermione.

”Jag brukar inte bli så arg, det är väll därför, men Harvey får mig att bli så arg”, säger jag. ”Jag brukade alltid fråga pappa hur han kunde tycka så illa om en person så att han var villigt att kalla personen fiende, och det frågade jag dig också Rosie, nu fattar jag hur man kan. Bara jag ser honom blir jag arg, och han har ju en hake på mig också”.

”Nej det har han inte”.

”Jo, han spräckte min skalle och det kommer han aldrig låta mig glömma”, säger jag.

”Men skulle du ha glömt det ändå?” frågar James.

”Nej såklart inte, lite svårt, när jag kommer ihåg den intensiva smärtan och att jag har en svart lucka som jag inte kommer ihåg någonting ifrån”, svarar jag.

”Ja men då så”, säger James.

”Ja men han behöver inte kasta det i ansiktet på mig hela tiden eller?”

”Nej det förstods, men till skillnad från dig så har han något att skämmas över, Al”, säger James. ”Du kan inte skämmas över att du inte kunde ducka undan Dunkaren, men att jag gav honom både en blåtira och fläskläpp, det hade han att skämmas över, han såg ut som en clown i en vecka.

”Jaa det är sant”, ler jag.

”Jaa det är tio minuter kvar innan klockan är elva”, säger McGonagall och alla blir tysta direkt. ”Vill spelarna från Gryffindor och Slytherin vara snälla att bege sig mot omklädningstälten?”

”Kom nu Al, och va inte sur nu”, säger James.

Jag reser mig med James och Hermione och vi börjar gå tillsammans med de övriga i vårat lag.

När jag har satt på mig den scharlakansröda lagdräkten känner jag att jag är 100% mig själv, att sitta på kvasten och spela quidditch.

Jag hör någon intill mig mumla för sig själv. Jag ser mig om och ser James stå i ett hörn och mumla för sig själv. Han ser… nervös ut. Jag har aldrig sett honom nervös förut, inte så nervös. Jag går fram till honom.

”Hey James vad är det?”

Han ser upp.

”Nej ingenting”, säger James och börjar gå mot utgången. ”Är du redo då?”

Jag tar tag i hans arm och drar honom tillbaka till hörnet.

”James, jag ser ju att det är något, försök inte lura mig, det kommer inte gå, jag känner dig nästan bättre än du känner dig själv, så vad är det?”

”Jag gillar en tjej, okej”, säger han tyst. ”Men det är skit samma, hon är för bra för mig på alla sätt, varför skulle hon gilla mig liksom?”

”Hon skulle gilla dig för att du är snäll, du bryr dig om människor, du hjälper så många du kan, du är rolig och vill alltid se leenden på allas läppar och även fast du retas mycket och så är du en jätte bra storebror, jag menar kom igen du slogs med Harvey utan trollstav för min skull, och det skulle du göra för den här tjejens skull också”.

”Jaa det skulle jag, det skulle jag definitivt, fast jag är inte så säker på att jag skulle behöva det”, säger James och småskrattar. ”Hon är ganska tuff”.

”James…”

”Det är… jag gillar… Hermione”, viskar han nästan ljudlöst.

Han ser mot mitten av tältet där Hermione står och pratar men våran Vaktare och lagkapten Simon Hannigan. Skrattar.

”Asså är det inte det vackraste leendet och härligaste skrattet i världen?” frågar James. ”Nej förrän svara inte på det, du har en flickvän”.

Jag småskrattar lite.

”Men när började du gilla henne?”

”När jag brukade reda dig för att gilla henne, jag trodde verkligen att du gjorde det, men jag hade ju antagligen fel, eftersom du är tillsammans med Libs”.

”Jaa men berätta för henne hur du känner då”, säger jag.

”Nej det kan jag inte göra”, säger James och ser skräckslagen ut.

”Varför, det värsta hon kan göra är att säga att hon bara gilla dig som kompis James”, säger jag. ”Jag vet varför du inte vill, du är rädd, rädd för att du ska förlora henne som vän, men det kommer du inte göra, det lovar ag dig, och jag säger inte att du ska berätta det nu, ta din tid, bara det inte dröjer för länge, du vet hon är omtyckt bland killarna”.

”Ja jag vet, jag vet, det är det som skrämmer mig”, säger James. ”Och du berätta inte för någon”:

”Självklart inte”, säger jag.

”Al det är faktiskt skönt att du vet, då har jag åtminstone någon att prata med”, säger James.

”Det är det bröder är till för”, säger jag.

James drar till sig mig i en kram.

”Jaa då är det dags för match, laget”, säger Simon högt så alla hör honom.

Jag och James går fram och ställer i mitten hos de andra.

”Oavsätt hur vi spelar idag är vi det ett av de bästa lagen som funnits på skolan, men jag ska inte ljuga, ett lag har varit bättre än oss, och vi vet alla vilket lag det var och vilka som var med, vi vet deras namn, de är quidditch legender för Gryffindor lag, alla som spelar quidditch för Gryffindor vet vem de är och vad de heter, inte för rektor McGonagall någonsin skulle låta oss glömma det heller förstods. Förnamn och efternamn, säg de nu”.

Hermione hinner först.

”Oliver Wood, Katie Bell, nu Katie Wood”.

Den tredje Jagaren kommer efter.

”Fred och George Weasley”.

En Slagman ropar efter.

”Alicia Spinnet”.

Den andra Slagmannen ropar också ett namn.

”Angelina Johnson”.

Nu finns det bara en kvar. Jag och James ropar:

”Harry Potter”.

”Tre av er har dessa som föräldrar men alla i det här tältet har de alla som förebilder och vi spelar alla våra matcher för de”, ropar Simon för full hals. ”Wood, Bell, Weasley, Spinnet, Johanson och Potter. Och för mig känns det som att vi måste göra en särskild av dessa stolt. Fred Weasley. Jag tror inte att det finns en enda i trolldomsvärlden som inte vet vad han heter eller hur han dog, men släktingar till honom har låtit berätta att han levde för quidditch och han spelade, men om någon gav sig på hans medspelare såg han till att försvara honom. Men bara för att han inte lever längre betyder det inte att vi inte kan spela för honom”.

Det rinner tårar från mina ögon.

”Jag är ledsen Albus”, säger Simon försiktigt. ”Jag är ledsen om jag tog i”.

”Nej, det är inte det, det är bara, om morbror George hade hört det du precis sagt… det skulle vara outhärdligt att se honom höra dessa ord, men jag håller med dig Simon, vi spelar varje match för det laget och särskilt för morbror Fred”.

”Så ska det låta”, säger Simon stolt.

Han höjer sin kvast.

”För Fred Weasley… den första”.

Alla tar sina kvastar och lår de i lagkaptenens kvast.

”För Fred Weasley”.

Alla går ut ur tältet och ut på spelplanen.

Jag sätter mig på kvasten och sparkar ifrån marken. Nu är jag hemma, på min kvast där hör jag hemma, alltid. Jag parkerar min kvast i luften och ser ner.

”Lagkaptenerna skaka hand”, ropar madam Hooch.

Simon går fram och skakar hand med Slytherins lagkapten.

Sen kastas Klonken upp i luften och matchen börjar.

Spännande! Jag tycker du kan fortsätta skriva ur allas perspektiv som du gjort nu. 

Samma som #4  

Kanske det lutar lite mot Albus om jag bara fick välja en ;)

James om jag MÅSTE välja

Jaa jag skriver då om alla, här kommer nästa del då 😃 hoppas ni gillar det och skriv gärna vad ni tycker! 

4

Albus

Jag hasar mig en bit upp på kvasten och sträcker ut armen, vinklar handen och flyger en fortare och sträcker på fingrarna. Och jag har den. Jag har den. Jag har kvicken.

Jag tvärstannar kvasten och höjer armen och viftar.

Kommentatorn ser att jag har fångat kvicken.

”Kvicken är fångad av Gryffindors sökare”, ropar Stefan. ”Albus Potter har fångat kvicken”.

Alla stannar upp. Ingen hade sätt att jag fångat kvicken. Vi hade spelat i en kvart max, och nu har jag fångat kvicken. Det ända jag hade i tanken var att göra pappa stolt, pappa, morbror Fred och morbror George.

Hela laget kommer flygandes mot mig och snart ör vi en enda stor klump med lagmedlemmar som kramas. Och på läktaren gormar och jublar alla gryffindorare tills de blir hesa. Jag ser också till och med Neville uppe bland alla lärare tappa bort sig ett ögonblick och jublar tillsammans med eleverna innan han lyckas fatta tag i sig själv, sätter sig ner och applåderar lugnt.

Sen ser jag att några gryffindorare och slytherinare börjar bråka. Jag lösgör mig från mitt lag och flyger till Scorpius som inte ens ser ledsen ut, han applåderar tillsammans med de flesta andra, dock den ända i sitt lag. Harvey ser inte alls glad ut. Jag kommer fram Till Scorp och kramar honom.
”Bra match”, säger han.

”Jaa”, instämmer jag. ”Och oroa dig inte du slår Hufflepuff och Ravenclaw”.

”Det ska man inte säga i förtid”.

”Haha kanske inte”.

Jag hör Neville från läktaren.

”Neej Harvey”.

Resten går för fort. Hermione och James skriker till och kommer flygande men de hinner inte fram innan Harvey har knuffat Scorp åt sidan och slår till mig med slagträt i huvudet och allt blir svart…

Jag vaknar upp och ser mig omkring. Ser att jag ligger inne i sjukhusflygeln. Och då känner jag en svag huvudvärk.

Madam Silana kommer fram till mig.

”Vad hände?” frågar jag förvirrat.

”Harvey Higgs slog ner dig från kvasten med slagträet”, svarar hon. ”Absolut inget att oro sig för, värre var det förut, du kan gå härifrån när du känner för det”.

”Nu”, säger jag fort och sätter mig upp.

”Som du vill”, säger madam Silana och går för att hämta mina kläder.

Hon kommer tillbaka med min klädnad och inte quidditch klädnad, så någon måste ha varit här.

”Hur länge har jag varit avsvimmad?” frågar jag.

”Två timmar”, svarar madam Silana.

”Okej”.

Jag klär på mig och skyndar mig till Gryffindortornet.

”Lösenord?” frågar Den tjocka damen.

”Citronsorbet”.

När jag kommer in i sällskapsrummet kastar sig alla på mig.

”Hur mår du?”

”Harvey är en så dålig förlorare!”

”Hur är det med huvudet?”

”Han borde relegeras, men han blir inte det!”

”Visst borde han bli det, visst tycker du det också Albus?”

”Hur mår du?”

Jag vet inte vilken fråga eller påstående jag ska svara på, jag bara ser förvirrad från person till person, men sen ser jag fem personer jag vars frågar jag faktiskt vill svara på.

Jag lyckas dra mig bort från folkmassan och komma fram till fåtöljerna vid den öppna spisen där James, Lily, Rosie, Hugo och Hermione sitter.

När jag kommer fram kastar sig Lily på mig.

”Albus, Albus, Albus, hur gick det? Hur mår du?”

”Lily ta det lugnt”, säger jag lugnande. ”Det har hänt värre saker än det där lilla”.

”Varför fortsätter du spela då?”

”Därför att det är kul, Lily”, skrattar jag. ”Fråga James och Hermione”.

”Det är det Lily”, säger James och tar tag i Lily och drar henne till sig och hon sätter sig i hans knä.

”Jaa okej, men det är farligt”, påstår hon.

”Inte på Hogwarts”, säger Hermione.

”Jajaja det är era liv”, säger Lily.

”Men jag kommer snart, jag måste gå iväg en sväng”, säger jag.

”Libs?”

”Japp”, svarar jag innan jag springer iväg och ut genom porträtthålet och mot Ravenclawtornet.

När jag kommer upp till tornet knackar jag på dörren och någon från insidan öppnar. Jag vet inte vem det är men jag tror att hon går i sista årskursen.

”Kan du be Librana komma ut?” frågar jag.

Hon bara nickar, går iväg och porten stängs. Någon minut senare öppnas porten och Libby syns stående där för en sekund innan hon kastar sig över honom. Direkt när hon kommit utanför porten stängs den.

”Albie”, ropar hon när hon kastar sig över mig. ”Hur mår du?”

”Libby lugn”, säger jag. ”Du vet att jag har spräckt skallen förut, det här var inte alls så allvarligt, och jag mår bra, lite ont i huvudet bara”.

Hon släpper mig och ser mig i ansiktet istället.

”Jaa jag vet, men det är väll klart att jag blir orolig i alla fall”, säger hon. ”Det fattar du väll?”

”Jaa, det gör jag väll, lite”, säger jag.

Vi börjar gå utan att ha någon inriktning.

Hon tar min hand och håller den hårt.

”Du vet, någon gång kan det faktiskt gå riktigt illa”, säger Libby.

”Inget som inte madam Silana kan fixa, du vet pappa säger att hon är lika bra som hon innan, eh… madam Pomfrey”.

”Jaa du har nog rätt”, säger Libby. ”Men Harvey har gått över styr nu”.

”Jaaa, ja det har han gjort”, instämmer jag. ”Men tids nog ryker han från Hogwarts”.

Jag vill inte säga allt jag egentligen tycker om Harvey, jag kan inte hålla mig till vårdat språk när jag pratar om honom, och jag vill inte uppföra mig så inför min flickvän.

”Du vad är det med James?” frågar Libby plötsligt.

”Va?” frågar jag överrumplad av bytet av samtalsämne.

”Joo men han verkar ju fett deppig, han verkar ju inte helt glad hela tiden liksom, och bland kan bara vara glad och sen är han jätte ledsen igen”, påstår Libby.

Jag vet inte vad jag ska säga, jag vill ju inte ljuga för Libby, men jag har lovat James att inte säga något till nån.

”Jag vet inte”, säger jag.

”Jo det gör du”, säger Libby och stannar. ”Jag ser ju att du ljuger, försök inte”.

Jag drar med henne och vi fortsätter gå.

”Jaja, jag vet”, säger jag. ”Men jag har lovat att inte berätta för någon”.

”Okej, ja men då ska du ju inte berätta heller”, ler Libby.

”Nej exakt”, säger jag och ger henne en kindpuss.

Jag älskar henne. Vissa skulle nog säga att jag är för ung för att älska någon. Men de har så fel, för ja gör verkligen det, jag älskar henne.

Jag älskar Librana Malfoy.

Älskar den här historien. Gillar att du valt att skriva ur allas perspektiv, dock tycker jag att James perspektiv är roligast.

#8 Tack så mycket 😃

5

Snubbla inte på dina egna fötter nu, din klumpeduns, tänker jag surt. För det är just en sån sak som skulle vara så typiskt mig nu för tiden. Snubblar på mina fötter, trollabort mitt lillfinger, blir glad om jag lyckas ta mig igenom en halv dag utan att göra bort mig. Usch så klumpig jag har blivit nu för tiden, detta är inte alls likt mig. Vad i all världen ska jag ta mig till?

När jag kommer in i Den stora salen sitter Rose där och äter frukost, de andra har inte kommit än.

”Hej James”, säger hon glatt när hon ser mig.

”Hej Rosie”, säger jag tillbaka, jag försöker låta lika glad men det går inte så bra. Visst jag mår toppen och så, men jag mår lite dåligt över att jag är så feg av mig när det gäller Hermione, jag skäms så.

”Har det…”, börjar Rosie men jag avbryter henne, jag vet ju vad hon kommer att fråga.

”Nej, inget, jag mår bra”, svarar jag och sätter mig ner framför henne.

”Okej?” säger Rosie osäkert. ”Okej, om du säger det så”.

Hon går faktiskt inte närmare in på ämnet och alldeles snart kommer Albus, Hermione och Stefan till bordet. Genast började det kännas som hundra grader inne i salen. Albus ger mig en blick och jag fattar men jag tittar bara ner i tallriken. När jag tittar upp igen ser Rosie på mig.  Och hon ser misstänksam ut. Fan också. Jag är inte hungrig, men jag börjar vräka i mig. Jag brukar ju äta mycket, så kanske börjar hon slutar vara misstänksam. Fast tillslut måste jag sluta äta i alla fall, jag äter så mycket att jag börjar må illa.

”Varför är du grön i ansiktet?” frågar Hermione som sitter bredvid Rosie.

”Va?” frågar jag.

”Du ser ut att må dåligt”, säger Hermione och ser på mig med stora ögon. De vackra ögonen, som är stora redan innan. Så vackra.

Nej, jag måste skaka av mig detta. Ska det bli såhär varje gång jag ser henne eller? Det kan det inte, då kommer jag bli galen, jag kommer att bli galen på riktigt.

”Nej, jag mår inte dåligt”, säger jag.
”Varför ljuger du för?” frågar Hermione och fäster blicken i mig.

”Jag ljuger inte”, säger jag.
”Det gör du visst det”, säger Hermione.

”Är jag grön i ansiktet?” frågar jag Albus och ser menande på honom.

”Eh… nej, inte så vitt jag an se”, säger han.

Rosie ser misstänksamt på honom, sen på mig och så på Albus igen. Åhnej, hon vet att vi döljer något… men hon säger inget, jag vet vad som kommer att hända, hon tar reda på det minsta lilla och sen psykar hon oss, hon får det att verka som att hon vet exakt vad det handlar om, och så är man dum nog att gå på det, det har hänt ett antal pinsamma gånger, tillräckligt många gånger, det får inte hända igen.

Hermione suckar för Albus svar, hon ger upp. Vad bra. Jag försöker sätta mig på att annat sätt utan att det ska märkas, eftersom jag mår sååå illa just nu, på grund av all mat jag har stoppat i mig. Dessutom… skäms jag.

Jag ser på medan de andra äter. Jag ser längst bordet och ser att Lily, Hugo och Alicia sitter en lång bit ifrån med några andra flickor från första årskursen.

Hermione och Rosie börjar skratta högt och då får jag nog. Jag kan inte sitta kvar, jag måste gå här ifrån och försöka få tankarna i styr.

Jag reser på mig.

”Vart ska du? lektionerna börjar inte än”, säger Rosie.

Ops.

”Eh… jag ska… faktiskt, jag vet inte, bara någonstans”, säger jag. ”Vet ni, jag mår lite dåligt, jag vill gå ut ett slag”.

Jag lämnar alla sittandes och tittandes efter mig. Jag vet att de undrar. Alla vill veta…

men bara Albus vet.

Oj, men ja som ni kanske förstår är ju denna om James

6

Albus

Stackars James, tänker jag. Jag hade aldrig så svårt att berätta för Libby hur jag kände, visst det tog ett tag, men jag var inte så nervös som James. Vad är det med honom?

”Albus”, säger Scorpius.

”Va?” frågar jag.

”Ta min tekopp då”, säger han.

”Va?”

”Vi ska ta varandras tekoppar, och läsa i tebladen”, säger Scorp.

”Oj då”, säger jag.

Jag dricker upp den sista skvätten te i min kopp och ger den till Scorpius och då får jag hans.

”Vad ska det här vara bra för?” frågar jag.

”Jag vet inte”, svarar Scorp.

Jag hade precis börjat i kursen spådomskonst och jag har hittills fått intrycket av att professor Trelawney är en galen gammal tant som börjar bli senil på äldre dagar.

Jag slår upp boken vi fått för att kunna tyda koppens innehåll.

”Nå vad säger min framtid då?” frågar jag Scorp.

”Eh… jag tror att du ska få en hund”, säger han tveksamt.

”Ursäkta?” frågar jag tvivlande. Vad skulle vi med en hund till, när vi redan har två ugglor och en iller. ”En hund?”

”Ja, dina föräldrar kanske köper dig en hund?” säger han.

”Och vad ska jag med en hund till?” frågar jag.

”Inte vet jag, men jag tror i alla fall att du får en, för det finns en hund i koppen, titta själv”, säger han och räcker mig koppen.

”Jag kan ta mig en titt”, säger professor Trelawney och sliter koppen från mina händer.

Hon ger ifrån sig ett skrik.

”Å herregud, käre pojke”, säger professor Trelawney. ”Käre, käre pojke”.

”Va? Vad är det?” frågar jag och rycker tillbaka koppen och ser ned i den.

”Du har döden hängandes över dig”, säger professor Trelawney med handen för hjärtat.

Nu har väll den här gamla tanten blivit så pass senil att hon borde sluta som lärare, tänker jag. Döden hängande över mig? Javisst och jag dör imorgon, när jag är nere vid frukosten.

”Äh det var det fånigaste jag har hört”, säger Rosie som sitter vid bordet bredvid mitt och Scorpius. ”Det har han väll visst inte”.

”Ifrågasätter du min kompetens unga häxa?” frågar professor Trelawney förnärmat.

Jaaa, gör inte vi alla det.

”Nejnej”, säger Rosie fort. ”Jag menar bara att det knappast är troligt att min kusin kommer att dö”.

”Din mor var precis likadan, ska du veta”, säger professor Trelawney. ”Vivlar på allt som har med spådomskonst att göra”.

Rosie blir röd om kinderna och även fast vi inte sitter vid samma bord kan jag nästan känna värmen från hennes kinder.

”Okej, jag kommer dö, vi har förstått, kan vi fortsätta med lektionen, så jag inte går miste om resten av min utbildning tills min dödsdag är kommen?”

Scorpius lyckas med nöd och näppe undkomma ett skrattanfall.

”Albus”, säger Hermione som sitter bredvid Rosie. ”Säg inte sådär”.

Hon är på gränsen att börja gråta.

”Jag skojade bara”, säger jag till henne. Och sen vänder jag mig mot professor Trelawney. ”Det är väldigt synd att jag kommer att missa dina framtida lektioner, men om vi fortsätter kanske jag hinner med den här åtminstone”.

Några få i klassen fnissar andra drar efter andan. Oavsett vad som händer under lektionens fortsättning så kommer alla att kolla in mig noga, för att se om jag faller ner död på golvet vilken sekund som helst.

Jag är den första som nästan springer till golvluckan och kliver ner för stegen så fort jag bara kan.

Den där gamla kärringen. Hon har mage att påstå att ag ska dö. Nåja, hon är sierskan, inte jag.

När vi kommer till lunchen sätter vi oss vid James.

”Vad är det med dig?” fråga James när han ser mitt arga ansiktsuttryck.

”Han ska dö”, säger Rosie.

James sätter i halsen. Han hostar och fräser tills han blir vit i ansiktet.

”Va?” säger han när han kan andas igen.

”Han ska dö”, säger Hermione.

”Han ska vadå?” frågar han.

”Jag ska dö”, skriker jag. ”Hör du dåligt? Jag ska dö”.

Det blir tyst i hela Stora salen. Det är först då jag fattar hur högt jag måste ha skrikit. Man skulle kunna höra en ugglefjäder falla till marken, så tyst är det och det vill inte säga lite, men tanke på att fjädrar inte ger ifrån sig ljud.

Alla stirrar på mig. Jag blir röd i ansiktet. Nu vill jag dö. Eller åtminstone sjunka genom golvet. Nu dör jag av skam, tänker jag. Det var det här hon menade.

Men nej, jag springer ut ur salen utan ett enda ord till. Fin, fantastiskt, nu är jag skolan skämt.

Någon kommer springandes efter mig.

Jag vänder mig hotfullt om, innan jag upptäcker att det är Libby. Jag mjuknar genast.

”Albus?” säger hon rädd.

”Hej Libby”, säger jag glatt.

Hon ser på mig. Fortfarande rädd, och då inser jag hur det måste ha låtit i hennes öron.

”Du får inte dö”, brister hon och en enda tår rinner från hennes högra öga.

”Nej”, säger jag och drar henne intill mig. ”Nej så klart inte, det ska jag inte heller”.

”Varför sa du det då?” snyftar hon.

”Professor Trelawney sa det under spådomskonsten”, säger jag. ”Men den gamla senil tanten kan väll knappast hitta sina glasögon på morgonen, så det är inget att oroa sig för”.

”Är du säker?” frågar Libby.

”Libby, jag är helt säker”, säger jag.

”Men kan du inte skriva till din pappa och fråga?” frågar hon.

”Varför…” börjar jag men hon avbryter mig.

”Därför att han om någon bör veta om sånt där är sant, spådom och sånt”, säger Libby.

Hon har rätt. Jaja, jag kan väll göra det då.

”Okej”, säger jag. ”Jag ska skriva till pappa”.

Libby drar sig ifrån mig för att kunna se mig i ansiktet.

”Du får aldrig lämna mig”, säger hon.

”Det kommer jag aldrig göra”, lovar jag och kysser henne.

Och det är någon jag är beredd att hålla så länge jag lever.

Här kommer en till 😃

7

Lily

”Albus, Albus”, ropar jag. ”Albus jag vill läsa”.

Albus hade fått ett brev från pappa, med svar på det som Albus frågade honom. Det där om att han ska dö.

Jag vill inte att min bror ska dö, jag vill att han ska leva. Jag vill ha båda mina äldre bröder så länge jag lever.  Och svaret från pappa kanske är vad jag hoppas på.

En sak vet jag, och det är att jag inte kommer att välja spådomskonst när jag börjar mitt tredje år, jag vill inte höra att jag kommer att dö. James valde inte det, han lever och mår bra. Men Albus han verkar jämt bli skadad, och speciellt när han spelar quidditch, han har fått en sprucken skalle som värst men tänk om han faktiskt dör i en quidditch match… Jag måste läsa brevet.

”Aaalbuus”, gnäller jag.

”Lily lugna ner dig”, säger han. ”Jag har ju inte ens öppnat kuvertet”.

”Men läs det högt då”, säger Lily.

Vi sitter i Stora salen och när ugglorna kom, kom Weston tillbaka med ett brev. Hermione har sprungit över till Ravenclaw bordet för att hämta Libs, hon ville vara med när Albus läser brevet, hon blev lika skrämd som mig när Albus skrek att han skulle dö.

Och nu kommer de äntligen. Libs sätter sig i Albus knä och då äntligen öppnar han brevet.

”Albus,

Hahaha Albus en sak ska du ha klart för dig Sibylla Trelawney är inte klok. Hon spådde mina dödsdomar varje år ska du veta, men som du förstår så dog jag inte, hon gillar att skrämmas, gillar att spå elevernas dödsdagar, du är inte den första och inte den sista heller, inte så länger Trelawney jobbar kvar, och hon är en sån envis gammal dam att hon kanske blir som professor Binns, jobba även i döden. Så för att sammanfatta: Albus du kommer inte att dö. Och om du inte tror mig, fråga professor McGonagall.

Jag hoppas att du inte har gått runt och trott det nu och varit orolig, för du har inget att oro dig för, förutom kanske att få en Dunkare i skallen, eller ett slagträ. Jaa Neville skrev till mig och berättade, men mest för att berätta att u fångade kvicken på en kvart, imponerade, du har slagit mitt rekord som var på tjugo minuter.

Det var bra att du skrev och frågade, men som sagt; var inte orolig.

Jag älskar dig gubben,

Kramar Pappa.”

Libs ger ifrån ger ett lättnandes suck.

”Vad var det jag sa”, säger Albus lite överlägset.

Alla utom han själv hade faktiskt kollat honom noga för att se till att hjälpa honom om han skulle vara på väg att dö.

Scorpius hade också kommit över till bordet, han var faktiskt den ända förutom Albus själv som inte hade oroat sig för att Albus skulle falla död vilken sekund som helst.

James om hade varit förvånansvärt tyst och ätit dåligt ända sen han fick veta, brer nu mycket marmelad på en macka medan han säger glatt:

”Ja man kan då alltid lita på att pappa ska säga de rätt sakerna”.

”Ja du var ganska orolig, visst var du?” säger Albus slugt.

James blir röd i ansiktet.

”Tjaa, jaa du är ju min lillebror, även fast jag retas och är elak ibland är du en av de viktigaste personerna i mitt liv och du är de ända som vet alla mina hemligheter”.

Albus ser på James med ett allvarligt uttryck.

”Och du älskar mig”, säger han för att hjälpa James att uttrycka sig.

”Ja det också”, säger han.

Albus skrattar.

”Jag älskar dig också, käre storebror”.

Och jag älskar de båda. Jag tar brevet från Albus och kramar det hårt i mina händer, som om mitt liv hänge på det.

”Det är okej nu Lily”, säger Albus. ”Jag kommer inte dö, precis som jag sagt och som pappa nu också berättade, och jag hade rätt, den tanten är inte klok”.

”Men kan vi verkligen lita på det här svaret då?” frågar jag.

Alla stirrar på mig. Varför skulle vi inte kunna det?

”Ja men ni vet, hon sa så om pappa varje år, och då hade han fortfarande sitt förflutna hängandes över sig, ni vet med den där Voldermort och att det var pappas öde att dö och allt, och han var bara ett hårsmån från att dö, ni vet vad man brukar säga; Man kan se framtiden, men framtiden kan alltid förändras beroende på vilka val man gör. Pappas val var ju att ta på sig uppdraget med att förstöra de där Horrokruxerna och han inte hade vetat om de, så skulle han säkerligen ha dött, vad vet vi, du kanske gör ett val nån gång som kan sätta ditt liv på spel”.

Jag babblar så fort att jag blir förvånad över att de faktiskt hänger med.

”Ja vi har då inte tänkt lika långt som du, Lily”, säger han och ler.

Albus brukar alltid säga att jag är den smarta av oss tre.

”Hörde du ens vad jag sa nyss?” frågar jag surt.

”Ja det är klart, men Lily, ingen farlig trollkarl är efter mig, det värsta som kan hända mig händer under quidditch, och det är jag inte orolig för, vi har madam Silana som kan ficka allt”, säger Albus. ”Lily sluta oroa dig nu”.

”Jajaja”, muttrar jag.

Jag lutar mig mot Rosie som börjar stryka sin han i mitt hår. Jag älskar när hon gör det, det är så lugnande. Hon brukade alltid göra så när jag var liten.

”Han har rätt Lily”, säger Rosie. ”Det finns inget att oroa sig för”.

Jag läser brevet.

”Varför skulle du fråga professor McGonagall?” frågar jag.

”Jag vet inte, hon har ju jobbat här länge och så”, svarar Albus som har hakan på Libs axel, hon lutar sitt huvud mot hans. De är så söta. Det är de verkligen.

”Jag vill också ha en pojkvän”, säger jag.

Det överrumplade båda mina bröder.
”Va?” ropar Albus.

”Lily du är för liten”, nästan skriker James.

”Är jag ju inte, jag är elva år faktiskt”, säger jag envist.

”Och? Det är ju för litet”, säger James. ”Aldrig i livet Lily, aldrig i livet, inte innan du är trettiofem”.

”Va? Tror du att jag tänker vänta tills jag är trettiofem? Om du gör det är du galen”, slungar jag i ansiktet på honom.

Rosie fnittrar.

”Ni vet killar, ni kommer inte kunna hindra henne i all evighet, det förstår ni va?” säger Rosie. ”Hon blir äldre och äldre, och ni kanske inte kan se det, men det kan jag, Lily kommer att bli jätte vacker när hon blir ungefär fjorton – femton är och då kommer killarna att drägla efter henne och följa henne överallt”.

Kommer de?

James ramlar faktiskt av bänken.

”Ursäkta? De skulle bara våga”, säger han när han satt sig upp igen.

”Jaa det får de fan inte göra”, säger Albus.

”Din lilla hycklare”, säger Libs. ”Varför sitter jag då i ditt knä?”

”Eh… men det är annorlunda”, säger Albus.

”Det är det visst inte”, säger Libs och tar min hand. ”Hon kommer att bli så vacker, killarna kommer att hänga efter henne och ni kommer inte kunna göra ett dugg för att hindra det”.

Jag älskar Libs, hon går rakt på sak hela tiden, oavsett hur mycket orden svider.

skriver lite så jag inte missar fortsättning!!! som jag hoppas mycket på!

Du skriver så himla bra!! Jag vill veta meeer!!

Du skriver jättebra! :)

Okej dåså här kommer del åtta, hoppas ni gillar den 🙂

8

Albus

Jag knackar på rektorns dörr.

”Ja?”

Jag öppnar dörren och går in.

”Åh Albus”, säger professor McGonagall.

Jag sätter mig på stolen framför henne och tar fram min pappas brev.

”Jo jag har en fråga professor”, börjar jag. ”Jag vet inte … vad har professor Trelawney för problem?”

”Ursäkta?”

”Jo hon förutsåg att jag skulle dör när vi läste i tekopparna och alla blev så stirriga så jag skrev och frågade min pappa”, börjar jag. ”Han sa att hon inte är klok och att jag inte skulle dö, men sen sa han också att jag kunde fråga dig om jag inte trodde på honom. Och jag tror på honom men James insisterade på att jag skulle fråga dig också”.

Professor McGonagall ser på mig och ler.

”Albus, precis som din far säger så ska du verkligen inte bry dig om vad den där kvinnan säger”, säger ho. ”Hon gillar helt enkelt att förutspå elevernas död, men eftersom du är Harry Potters son så blir hon extra uppmuntrad av att förutspå din död, men hon tycker att det är en fin tradition i början av året att välkomna en ny klass med. Bry dig inte om det, du kommer leva och må bra”.

”Okej tack professorn”, säger jag och reser mig upp. ”Det var allt, jag hoppas att jag inte störde i något viktigt”.

”Inte då Albus, jag höll faktiskt på att skriva ett brev till din far”, säger professor McGonagall och jag tappar hakan fullständigt.

”Har … har professorn kontakt med min far?”

”O ja, ja det har jag, med hela familjen Weasley också Albus”, säger professorn. ”Du vet vissa saker kan verkligen föra samman många människor, och vårat förflutna förde samman många, men var glad att du lever i en värld med fred nu, och du är alltid välkommen hit för att prata om du vill eller behöver det”.

”Okej det är säkert sant”, säger jag och börjar gå. ”Jo det ska jag komma ihåg, hej då professor McGonagall”.

När jag går mot Stora salen kommer Harvey Higgs mot mig.

”Hej Potter!” ropar han när han ser mig.

Jag ser inte på honom och går bara förbi honom.

”Potter! Stanna när jag pratar med dig”.

”Higgs du är inte värld min energi”, ropa jag utan at vända mig om.

Och då känner jag hur jag fälls till golvet. Jag slår hårt i det kalla stengolvet med näsan först. Och då hör jag ett kras ljud. Toppen! Min näsa bröts.

Jag hoppar upp på fötter och går mot Higgs.

”Vad fan tror du att du håller på mig?” väser jag och torkar min näsa från blod med handryggen.

Fan vad ont det gör, men det tänker jag inte visa för Higgs.

”Ja sa att när jag pratar med mig så lyssnar du Potter!” fräser Higgs.

”Du är patetisk”, säger jag och vänder mig om för att gå.

”Okej, då ska vi se vad din flickvän säger då”, säger Higgs och jag hör hur de börjar gå.

”HIGGS”, vrålar jag.

Leende vänder han sig om och ser på mig med ett roat uttryck.

”Nej men kan gullgossen Potter skrika? Och i skolan och allt”, säger han.

Fan ta honom. Åt skogen med det här. Varför ska jag alltid vara den som vänder andra kinden till? Varför ska jag alltid vara den som utstår Higgs med tålamod? Åt skogen med gullgossen. Alla har en gräns, till och med jag, och Higgs har korsat den.

Folk runt oss har stannat för att se vad som händer. Men jag bryr mig inte om dem just nu.

Jag drar fram min trollstav och Higgs gör det samma.

Higgs ser med ens arg ut.

”Du tror verkligen att du kan vinna över mig?” väser han och vrålar sen: ”Lamslå!”

Jag viker undan så pass lätt att det nästan är patetiskt och vrålar: ”Expelliarmus!” medan jag siktar på Higgs trollstav och den flyger ur handen på honom.

Alla börjar viska och utropar förvånande ord. Higgs däremot ser inte förvånad ut, bara arg.

”Vad var det nu du sa att du skulle gör?” ropar jag åt honom.

”Eh…” säger han och ser med ens osäker ut.

Haha! Äntligen vinner jag över honom. Han har inget att säga!

”Va? Jag hörde inte riktigt”, säger jag högt.

”Om jag får tag på henne kommer hon att önska att hon inte kom i kontakt med dig överhuvudtaget Potter!” säger han.

”EXPELLIARMUS!” vrålar jag och siktar på honom och han flyger tvärs genom korridoren och slår hårt i marken.

Folk börjar applådera, det är första gången de verkligen ser mig i en duell. Det sägs att min pappa riktigt duktig med just den här manövern jag antar att jag verkligen är min fars son. Men då kommer Neville springandes. Åh toppen.

”Albus Severus Potter!” säger han förfärat och ser strängt på mig.

”Vadå?” säger jag trotsigt. ”Jag tog det lugnt med honom, om du tittar noga så kan du se att det är jag som blöder och inte han, dessutom hotade han Librana, så förvänta dig inte att jag inte ska reagera och jag är trött på att vara den snälla, rara pojken som vänder andra kinden till, folk kör bara över mig och jag accepterar inte det längre!”

”Albus upp till sjukhusflygeln”, säger Neville och klappar mig på axeln.

”Visst!” säger jag irriterat och stoppar tillbaka min trollstav under klädnaden.

Jag tar en omväg till sjukhusflygeln för att försöka lugna ner mig men när jag kommer upp till sjukhusflygeln kokar jag fortfarande av ilska dessutom mår jag illa, har ont i huvudet och vid revbenen. Och med ens känner jag hur jag får svårt att andas oh det börjar snurra.

Jag ser Higgs ligga och tycka synd om sig själv och Neville som kommer springandes mot mig innan det blir svart för ögonen.

När jag vaknar upp igen ser jag två oroliga ansikten. Nevilles och … och min pappas? Vad gör han här?

”Pappa?” frågar jag.

”Åh Albus, vad skönt att du har vaknat”, säger pappa lättat och kramar mig.

Jag sätter mig upp och känner att smärtan i huvudet inte har försvunnit.

”Vad hände?”

”Du kom upp till hit till flygeln och när jag såg dig stod du och vinglade och jag sprang till den och han precis fånga upp dig innan du föll”, säger Neville oroligt. ”Varför gick du inte upp direkt som jag sa åt dig efter att du golvade Higgs Albus?”
Jag försöker tänka. Golvade Higgs? Va?  Och med ens minns jag exakt vad som hände och ett flin smyger sig fram på mina läppar.

”Det är inte kul Albus”, säger Neville. ”Du kunde ha dött, ett brutet revben, bruten näsa och hjärnskakning”.

Det där med näsan visste jag om. Men brutet revben och hjärnskakning minns jag inget om. Fast nu när jag tänker på det … jag mådde ju så illa och hade ont i huvudet, det måste ha varit på grund av hjärnskakningen och sen fick jag svårt att andas … kanske på grund av revbenet.

”Åh”, säger jag. ”Men strunt samma, jag lyckades åtminstone ge Higgs en läxa innan jag kände av smärtorna av vad han lyckades åstadkomma på mig, och jag visade inte honom att jag hade ont”.

”Albus! Vad säger du? så kan du inte säga, det var nära att vi förlorade dig”, säger pappa strängt och Neville ser mållös ut.

”Men pappa jag orkar inte vara den rara pojken som inte skulle göra en fluga förnär längre”, säger jag. ”Jag kan inte det, jag kan helt enkelt inte det, folk utnyttjar bara det”.

Pappa ser på mig som om han vill läxa upp mig, så jag fortsätter prata.
”Pappa kom igen, du skulle aldrig ha låtit folk köra över dig på det sättet, du var den berömde Harry Potter, pojken som överlevde och jag vet att du skulle försvara dig själv alla gånger, precis som du skulle försvara morbror Ron och moster Hermione och mamma”, säger jag argt. ”Jag försvarade mig själv och Libs nu eftersom Higgs hotade henne, jag kunde inte bara strunta i det, eftersom jag vet hur han fungerar, han skickade för tusan en Dunkare i skallen på mig under en match, säger inte det en del om hur han fungerar?”

Pappa och Neville ser på varandra.

”Och dessutom tycker jag att jag var duktig som inte svimmade innan och faktiskt lyckades golva Higgs”, säger jag stolt.

”Albus…” börjar pappa.

”Nej pappa jag vill inte höra”, säger jag. ”Vart är mamma?”

”Hon är med McGonagall, Ron och Hermione”, säger Neville. ”De försöker lugna ner James, Lily och de andra. Silana har inte låtit de komma in än, när de fick reda på vad som hade hänt med dig kom de hit, men hon släppte inte in de, bara Harry och Ginny men bara för att de är dina föräldrar”.

”Men jag vill träffa de andra”, säger jag och då kommer madam Silana. ”Snäll släpp in de, jag sitter ju ändå i sängen”.

”Okej då, men en kort stund sen måste du sova”, suckar hon och försvinner.

Några minuter senare kommer James, Lily, Libby, Rosie, Hugo, Scorp och Hermione, tätt följd av de vuxna.

”Albus!” ropar Libs och slänger armarna om min hals.

”Jag mår bra”, säger jag och kysser henne på huvudet.

Hon drar sig loss och ser på mig med tårar rinnandes.

”Nej du var på väg att dö!”

”Men jag lever ju”, säger jag.

Hon suckar och lämnar plats åt alla andra som i tur och ordning kramar mig.

James är extra tyst tycker jag. Vad är det med honom.

När mamma kramar om mig ser jag på James bakom hennes axel.

”James vad är det med dig? Varför är du så tyst?”

Alla ser på honom.

”Jag… jag vet inte…”, börjar han. ”Äsch vem bryr sig!” utropar han sen och kastar sig över mig.

”Wow James kom ihåg att jag hade ett brutet revben, ta det lugnt”, skrattar jag.

”Det behöver du inte påminna mig om”, säger han. ”Jag trodde verkligen att jag skulle förlora min lillebror”.

”Äh jag ska ingenstans än James”, säger jag.

”Lika envis som far din”, säger morbror Ron.

Jag börjar skratta och ser på pappa som blänger på Ron.

”Ja jag antar det”, säger jag och pappa skakar på huvudet och skrattar. ”Jag heter ju i alla Albus Potter.

Jättebra! Tack för att du skriver denna fantastiska fancic till oss!

1000 🤗 till dig!

Superbra berättelse, du kan väl skriva nästa bok 😉Jag kan knappt vänta tills nästa del komme, så fortsätt gärna 🙂

Du är helt fantastisk!

#18 tack så jätte mycket, jag är glad att du gillar den 😃

#19 hahaha tack så jätte mycket, nästa kommer att komma snart 😛

#20 tack så jätte mycket för att du tycker det 😉

Put

Okej, jag vet att det var ett tag sen, men jag har mycket i skolan och så, men här är  kapitel nio i alla fall, jag hoppas att ni gillar det även fast det inte är så jätte spännande 😃

9

James

Albus får äntligen komma ut från sjukhusflygen en vecka efter att han hamnade där.

Tillsammans med de andra går vi in till Stora salen för att äta frukost och alla i hela salen börjar applådera när de ser Albus.

Albus börjar rodna och ser ner i golvet. Fast jag et att han gillar det lite gran eftersom han är stolt över att han golvade Higgs, trotts de vuxnas försök att försöka få honom att förstå att det inte alls var bra.

Men jag håller med Albus. Higgs måste lära sig någon gång, men grejen med hans brutna revben, näsa och hjärnskakning hade jag gärna sett att han sluppit, för det kändes inte alls bra om jag ska vara ärlig. Han var på väg att dö och jag började genast tänka på professor Trelawneys spådom över Albus men min pappa sa att det inte var på grund av den. Fast jag blev fortfarande inte helt övertygad.

”James?”

Jag blinkar till och ser att Hermione står och viftar med sin hand framför mitt ansikte.

”Va?” frågar jag som om jag just vaknat ur en dröm.

Och det skulle jag nästan ha kunnat i vilket fall som helst.

Hermione är så fin att jag vill sjunka genom stengolvet och försvinna.

Hon skrattar och mitt hjärta tar ett skutt. Jag älskar hennes skratt.

Nej! James! Sluta nu, du är inte typen som blir kär, så skärp dig nu.

Men jag är det. Jag är kär i henne. Hon är den finaste, sötaste, bästa, flickan jag har träffat och hon får allt jobbigt runt omkring mig att kännas bättre. Hon kan muntra upp mig när ingen annan kan och jag tröttnar aldrig på hennes leende.

”Du verkar så djupt inne i dina tankar bara”, säger hon och sätter sig ner bredvid mig.

Hon sitter så nära at det börjar pirra i min mage samtidigt som jag känner mig varm i hela kroppen.

Jag vill inget hellre än att lägga armarna om henne och dra henne tätt intill mig. Men jag motstår den impulsen, med stor svårighet dock.

”Jag antar att jag är det”, skrattar jag och vänder på huvudet för att se på henne.

Åh kan hon sluta vara så vacker någon gång? Nu kan jag inte ställa mig upp, för jag vet att mina ben inte skulle hålla upp mig, de känns som gelé.

”Albus?” frågar Hermione.

Och dig! Du är så jävla fin. Jag hoppas att du vet det, för det är sanningen. Jag får inte ut ditt skratt, ditt leende, vackra ögon, fina hår, hela dig ut ur mitt huvud!

 ”Bland annat”, suckar jag.

”Bland annat? Vad är det andra? Något du vill prata om?” frågar Hermione nyfiket.

Jag ler sorgset och skakar på huvudet.

Inte en chans att jag berättar för henne. Hon skulle avisa mig direkt och jag är inte redo för det. Blir man någonsin redo för det? Nej, jag tror inte det ´.

Men jag kanske kan ta reda på om hon gillar mig, på något sätt. Hm… men hur fan gör jag det då? Hur fan tar man reda på en sån sak?

Åh, mitt huvud kommer att explodera, av alla dessa tankar, seriöst!

”Okej, men du vet att du alltid kan prata med mig, hoppas jag”, säger hon och låter med ens allvarlig.

”Hur gör man för att f en tjejs uppmärksamhet?”

Hermione rynkar pannan och höjer ena ögonbrynet.

”Vem är det du gillar?”

Hur visste hon det?

”Varför måste det betyda att jag gillar någon?”

”Därför att jag känner dig och ser det på dig”, säger hon tyst.

Vad är det med henne nu då? Det var ju bara en fråga

”Strunt samma, hur gör man då?” frågar jag.

Hermione ger mig en blick jag inte kan tyda. Det är frustrerande att inte veta vad hon vill säga.

”Eh… det beror ju på. Det beror på vilken tjej det är, vet du”, säger hon och ser ner på sina fötter. ”Vadårå?”

”Nej inget speciellt, jag bara undra liksom”, säger jag och rycker på axlarna.

Hon nickar.

”Okej, men jag måste nog gå nu”, säger hon.

Neej! Nej varför det? Sa jag något dumt?

Hermione springer iväg innan jag hinner hindra henne och hon försvinner bakom ett hörn.

Jag känner tårarna lura. Men jag vill inte släppa fram dem.

”Hej”, hör jag bakom mig.

Jag vänder mig om och där står Albus. Han står där och ler. Han är den ända som vet vad jag känner för Hermione. Och nu när jag ser honom brister det för mig.

Det rinner tårar från mina ögon och jag lägger mitt ansikte på Albus axel.

”Men James, vad är det?” frågar han och vi sätter oss ner.

”Vad ska jag göra Al?” frågar jag förtvivlat.

”Med vadå?” frågar han förvirrat.

Jag ser honom i ögonen.

”Med Hermione Al”, säger jag. ”Med Hermione”.

Underbart bra! Mera :)

Du skriver sjukt bra

Läste nyss om allt, fortfarande hjätte bra! Mera :)

Okej, det har tagit lite tid, men jag har ganska mycket att göra hela tiden, men nu kommer nästa kapitel här 🙂 hoppas ni gillar det! 😊

Albus

”Med Hermione Al”, säger James. ”Med Hermione”.

”Berätta för henne”, föreslår jag.

Jag vet faktiskt inte vad jag annat kan säga. Han mår ju dåligt över detta. Det kanske är bäst om han bara är rak med henne och säger som det är. Det värsta som kan hända är att hon avvisar honom, och visst det kommer att känns skit först, men sen kommer han börja må bättre eftersom han måste gå vidare i livet.

”Va?”

”Ja”, säger jag.

”Du är galen”, säger han. ”Hon kommer bara att avvisa mig och så kommer jag må skit efter”.

”Eller så gör hon inte det och blir din flickvän istället”, säger jag.

”Humf”, suckar James och slänger sig ner i soffan.

Det är bara vi i Gryffindors uppehållsrum.

”James…” börjar men James avbryter mig.

”Det är lätt för dig att säga”, säger han. ”Du gick fram till Libs och sa hur du kände för att du är modigare än mig”.

Vänta lite nu … sa han verkligen det där? James Sirius Potter sa att jag är modigare än honom? Nej han kan inte ha menat allvar, och även om han hade det, skulle han aldrig ha sagt the högt. Ojoj, han måste verkligen vara deprimerad.

”Nej, det handlar inte om det”, säger jag. ”Jag ville bara jävlas med Scorpius, vi bråkade vid det tillfället och jag gillade henne men jag visste att Scorp inte skulle gilla det, så jag berättade, men det var av fel anledning, och om du berättar det till någon, förvandlar jag dig till Nevilles padda, med vårtor och allt”.

Och jag menar allvar. Om Libby får reda på det där, kommer hon aldrig att förlåta mig, hon kommer tro att jag inte alls älskar henne, men det gör jag verkligen. Så mycket.

”Såklart inte”, säger James. ”Men fortfarande. Jag. Kan. Inte. Vår vänskap är helt enkelt för viktig för att jag ska kunna riskera den”.

Wow James! Är du seriös nu? Sen när blev du den känsliga käre mannen som inte vågar ett skit?

Tjaaa, jag antar att kärlek gör sånt, även när den slår klorna i oss killar också.

Jag tar tag i James klädnad och drar upp honom så ag håller honom med nävarna och han stirrar förvånat på mig.

”James! Lägg av, ni skulle fortfarande vara kompisar”, säger jag strängt. ”Hermione är inte en tjej som bara skulle börja ignorera dig om du erkände för henne fattar du väll?”

”Erkänna vadå?” hör jag en öst bakom mig.

Oh shit!

Jag släpper James och vänder mig om för att se Hermione och Rose stå där och se på oss. Lily och Alicia, Hermiones lillasyster kryper in genom porträtthålet.

Fan, fan, fan.

”Vad fan säger vi nu då?” väser James i mitt öra så att bara jag kan höra.

”Inte vet väll jag, när du inte vill berätta”, väser jag tillbaka.

Åh kom igen Albus. Tänk, tänk! Tänk nu!

”James råkade ha sönder din kvast”, säger jag.

”VA?” ropar både James och Hermione och ser på mig.

”Oooo”, säger Alicia lågt.

Vanligtvis blir Hermione arg bara man nuddar hennes kvast med pekfingret, och om man sen skulle ha sönder den … tja låt mig bara säga att hon hotade mig med att förvandla mig till en blöt fläck en gång i tiden.

Jag ger James en varnande blick och då fattar han galoppen.

”Åh, javisst ja, det gjorde jag”, säger han, vänd mot Hermione. ”Förlåt mig, jag är så hemskt ledsen”.

Hermione blir rödare och rödare i ansiktet av ilska, men hon skriker inte. Hon tar ett djupt andetag och lugnar ner sig.

”Det är okej, det var ju inte med flit, eller hur?” frågar hon och jag tappar hakan totalt.

Vad är det här nu då? Varför gapar hon inte? Varför skriker hon inte? Vad är det egentligen för fel på henne?

Jag stirrar på henne och försöker läsa av henne uttryck, men det går inget bra. Så istället ser jag på Rose. Rosie ser lite mer skyldig ut och genast vet jag att det är något. Men vad?

Älskar det du skriver :) kan knappt vänta tills det kommer mer!

Hur går det med skrivandet? Kommer det någon mer del? Längtar :)

du är så bra på att skriva! längtar efter fortsättningen

MERA, MERA! 😃

Längtar efter fortsättningen :)

Kommer det komma en fortsättning? Tycker att du skriver underbart Ts!

Oj herregud! Här var det länge sedan jag var. Jag är så ledsen för avbrottet på tre år men jag glömde mitt lösen och sen glömde jag mitt användarnamn och sen glömde jag bort iFokus helt. Nu kom jag hit av en ren slump när jag googlde på annat och bestämde mig för skojsskull att ta reda på min inloggning.

Jag tro dock inte att jag kommer fortsätta detta, jag var bara sexton när jag skrev detta och mina skrivkunskaper har förbättrats markant och jag tror att det skulle ändra allt.

Förlåt så jätte mycket.

Har denna som bokmärke haha. Men kan du inte börja på en ny? Om du fortfarande är intresserad av HP liksom.