09. Fanfiction

Fanfiction

2012-10-24 19:03 #0 av: Josephine2

Jo nu är det så här... att om det finns något intresse så tänkte jag skriva en liten fanfiction, men Harry skulle inte vara stjärnan. Inte Ron, Hermione eller Ginny. Utan deras barn, (James Sirius, Albus Severus, Lily Luna, Rose och Hugo).Men det är inte så kul om det inte finns något intresse så först skulle jag vilja veta om det finns det :)

Tack på förhand,

Josephine :D

Anmäl
2012-10-24 20:05 #1 av: Linneaundulat

Låter spännande! Skrattande

 

Anmäl
2012-10-25 11:01 #2 av: Yelly Bean

Gör det, skitkul! Skrattande

Anmäl
2012-10-26 22:13 #3 av: Josephine2

Såå då kommer första kapitlet Skrattande om ni vill att jag ska fortsätta skriva och lägga ut fler kapitel gör jag det innom kort Glad

 

1

Sista dagen på Hogwarts. Jag öppnar min koffert och börjar packa ner mina kläder ensam upp i Gryffindor tornet. Att vara både Gryffindorare och Slytherinare har sina fördelar. Det måste dock vara första gången någon blir placerad i två elevhem.

Äntligen sommarlov. Jag får träffa, mamma, pappa och Lily fast jag kommer sakna Hogwarts. Men mest av allt kommer jag nog sakna Hermione.

Hermione Angelina Wood. Det känns väll ändå lite konstigt att hon är döpt efter min faster Hermione Weasley.

Stefan är i uppehållsrummet och väntar på mig. Rose är säkert också där.

Jag går ner för trappan och finner Rose där med Stefan precis som jag trodde.

Vi ska gå ner till festen.

”Hej, är d klar?” frågar Stefan.

Jag nickar.

”Ja, kom så går vi”.

”Hann du packa klart?” frågar Rose när vi kliver ut bakom porträttet av Den tjocka damen.

”Ja”, svarar jag. ”Jag…”

Jag avbröts av det skrik.

”Aaa JAMES” hör de sen.

”Vad har han gjort nu då?” frågar jag och Rose med en mun.

James ska alltid spela spratt på folk. Pappa och mamma säger att han är lik våra två morbröder Fred och George. Fred är död och jag har aldrig sätt George uppföra sig så barnsligt som alla säger att han alltid brukade göra. Pappa säger att George aldrig blev sig lik efter Freds död, men han bestämde sig för att ändå behålla skämt butiken. Mamma, pappa eller någon annan i hela Weasley släkten som levde då vill berätta hur och varför morbror Fred dog, de säger att vi kommer få veta det när vi är mogna nog. För att morbror Freds död tillhör också något mycket stort. Vad nu det ska betyda. Jag tycker att det är fånigt.

När vi har kommit ner för trappan för att gå till Stora salen får de syn på vad som hade hänt. Peeves hade hjälpt James att kasta vattenballongsbomber.

Av någon anledning är James den ända som Peeves lyssnar på. Han lyssnar inte ens på rektorn. Han lyssnar visserligen på Blodige Baronen, men det är mest av skräck. Varför vet jag inte, han är ju inte farlig, bestämd javisst, men farlig? Nja… eller han halshögg ju den Grå damen och sen halshögg han sig själv för att han skämdes över vad han hade gjort mot Helena. Det har pappa berättat.

Vi sätter oss vid Gryffindor bordet. Jag brukar vilja sitta här, jag gillar inte Slytherin bordet, speciellt inte när Natalia Nott, Emerson Bullstrode, Prescilla Goyle och Harvey Higgs sitter där.  Dessutom sitter ju Hermione vid Gryffindor bordet. De gillar jag minst på hela skolan och Rose kommer absolut inte överens med Natalia, de är ju nästan närmast fiender.

Hermione och Elena Gillbert kommer och sätter sig hos dem. Kort därefter kommer James och sätter sig efter en utskällning av korte professor Flitwick.

Alla pratar högt men när rektorn ställer sig upp och ska tala tystnar alla.

Professor Neville Longbottom som sitter bredvid henne tittar glatt på Albus, Rose, Hermione och James.

Det är klart, tänker jag och vinkar. Han känner ju våra föräldrar.

”Ännu ett år är slut här på Hogwarts, nya talanger har kommit för att förbättras och gamla talanger ska lämna oss”, säger rektorn Minerva McGonagall. Gammal, sträng och rättvis. ”Jag hoppas att ni kommer tillbaka nästa termin med renade tankar och kanske till och med kunskaper om livet”.

James stirrar oförstående på mig som rycker på axlarna. Rektor McGonagall såg på mig och James när hon sa det. Vad skulle det betyda? Nya kunskaper om livet?

Äsch, tänker jag sen. Hon börjar ju bli gammal, hon är riktigt gammal.

”Men nu avnjuter vi våran härliga festmiddag”, avslutar hon alla rena och skinande, tomma tallrikar fylls med massor av mat.

Jag tog för mig av nästan allt som min blick fastnade på. Det var så trevligt att sitta där med James och de andra att jag nästan inte ville åka hem. Det var bara tanken på att snart få träffa mamma, pappa och Lily som håller kvar min hemlängtan.

”Här Albus”, säger James och kastar ett kycklingben tvärs över bordet som landar i min hand.

James skrattar. Jag hade varit nära på att tappa kycklingen i min bägare med pumpasaft.

”Tack”, säger jag glatt och äter kycklingen.

James må gilla att retas, skämta och spela folk spratt, men han är ändå en bra brorsa.

Tillslut sitter nästan alla vid de fyra elevhemsborden mätta. Resterna på tallrikarna försvinner och ersätts av all efterrätt. Min favorit är sirapstårtan, precis som pappas. Jag lägger upp två bitar av sirapstårtan och en chokladbakelse. När jag tar en tugga av chokladbakelsen tänker jag att husalferna är det bästa som finns här på Hogwarts. Nästan ingen känner till husalferna. Men pappa och morbror Ron har berättat om man kittlar ett päron i en fruktskål kommer man till köket. Jag vet inte vart tavlan ligger för jag har aldrig varit där, men det har James.

Mina tankar avbryts av James som skrattar.

”Vad är det?” frågar jag.

”Du har fått en chokladmustasch”.

Generad drar jag med en servett över överläppen och skrattar sen själv.

Imorgon skulle bli både en lycklig och sorglig dag.

 

 

 

Anmäl
2012-10-27 10:33 #4 av: Ellviraaa

Jag gillar den! Har du tänkt skriva ett till kapitel? Glad

Anmäl
2012-10-28 07:25 #5 av: pebb

Jag gillar den också, även om jag tycker att det är lite svårt att hänga med i alla namn innan man har kommit in i det :)

Anmäl
2012-10-28 08:26 #6 av: Yelly Bean

Den var bra tycker jag. Glad Kul att få läsa om barnen och inte Harry och alla de andra.

Anmäl
2012-10-28 19:41 #7 av: Josephine2

Okej, nu kommer nästa del, hoppas ni gilla den Tungan ute

 

2

”Jag längtar tills jag får sätta mig på min kvast igen”, säger Hermione bara en halvtimme efter att Hogwartsexpressen lämnade Hogsmeades station. ”Pappa lovade att vi skulle flyga lite varje dag”.

Hennes pappa Oliver Wood är vaktare och lagkapten för Puddlemere United, han brukar umgås med pappa och morbror Ron.

”Jag också”, instämmer James.

”Men du är ju slagman i Gryffindorlaget”, påstår jag. ”Du får ju sitta på en kvast minst tre gånger i veckan”.

”Jaa, men jag vill träna med pappa och mamma”, säger James. ”Jag kommer aldrig bli lika bra som de om jag inte flyger med dem”.

De flesta lärarna på Hogwarts hade berättat för mig att pappa hade kunnat spela Quidditch för England, så han måste ju vara jätte bra som sökare. Jag har bara sätt honom flyga på en kvast och jag ser tydligt att han gillar det så jag fattar inte att han valde att bli en Auror istället för att fortsätta med Quidditch. Mamma har ju spelat i Holyhead Harpies så hon är ju också bra på Quidditch.

”Jag vill nog också flyga lite med pappa”, säger Rose. ”Jag är väll inte så bra, och jag kan inte säga att jag gillar kvastar så mycket, men jag är inte rädd för de som mamma, eller rädd och rädd, hon saknar ju förtroende för dem”.

”Men har hon försökt att finna det roliga med en kvast?”, frågar Hermione. ”Jag menar att om Hermione ger kvasten en chans så kanske hon skulle gilla den”.

”Pappa säger att hon aldrig har gillat kvastar”, säger jag. ”Tydligen hände något med Neville deras första kvast träning deras första år på Hogwarts, hans kvast lydde typ inte honom och bara flög iväg med honom och kastade av honom”.

De fortsätter prata om kvastar och Quidditch länge.

”Nästa termin kommer det att finnas en ledig plats som sökare i Slytherinlaget, jag tror jag kommer söka den”, säger Scorpius.

”Ja, det kommer finnas en plats som sökare i vårat lag också”, säger James och ser hoppfullt på mig. ”Victorie slutar ju på Hogwarts nu”.

”Men kommer jag kunna vara en lika bra sökare som hon då?” frågar jag nervöst eftersom Quidditch aldrig varit min grej, det är mest James som ärvt pappas talang. Jag ger min iller Jam lite godis.

”Ja då”, säger James.

”Lunchvagnen kommer nu”, säger Stefan.

Är klockan redan tolv? Oj, vad tiden går fort nu. Plötsligt börjar det pirra i magen. Snart får jag träffa pappa och mamma igen.

”Jag vill ha fyra pumpapastejer, kittelkakor och pumpasaft”, säger Stefan.

”Det blir elva siklar”.

Stefan gräver fram elva siklar och ger till häxan.

”Någon annan?”

Alla går fram i tur och ordning. Jag är sist och köper Droobles bästa bubbelgum, lakritsstavar, kittelkakor och en pumpasaft. Det blev 13 siklar.

Ingen säger speciellt mycket medan vi smaskar i oss vårat godis. Alla var nervösa över att träffa sina föräldrar igen, det hade ju gått så lång tid.

”Jag tror mamma kommer bli glad t mina betyg”, säger Rose och tittar upp från en av sina böcker.

”Hur kan hon bli något annat”, säger Hermione. ”Du är ju bäst i årskursen”.

Rose börjar rodna.

”Äh, det är jag visst inte”, säger hon. ”Albus är ju också duktig”.

”Men jag är inte på långa vägar lika duktig som du”, säger jag. ”Du har ju räddat mig många gånger under trolldryckskonst. Trolldryckskons måste vara det jag är sämst på. Ska vi spela trollkarsschack Scorpius?”

”Ja, det kan vi göra”, svarar Scorpius.

Medan vi spelar kommer jag på en sak.

”Scorpius kan inte du komma och hälsa på i sommar?”

”Jo det vill jag gärna”, säger Scorpius, men han får en nedslagen blick. ”Fast jag tror inte att pappa kommer att tillåta det”.

”Det tänkte jag inte ens på, pappa kanske inte heller gillar det”, säger jag. ”Men å andra sidan så är det deras sak att de var dem värsta ovännerna på Hogwarts och inte vårat, om vi vill träffas under sommarlovet så får vi göra det, plus att om pappa säger nej så kommer mamma bli arg på honom och säga att du visst får komma”.

”Ja, min mamma också”, säger Scorpius och får en vinnande blick istället.

”Jag saknar Winky”, säger Rose. ”Och jag saknar hennes mat, den är så god, det är ju Hogwarts också såklart, men Winky är så snäll, hon lagar vad man än vill ha”.

”Ja, det gör Krake också”, säger James.

”Just det, mamma skrev till mig och sa att Winky ska få barn”, säger Rose. ”Med Krake”.

Jag blir så chockad att jag vänder mig och råkar slå till pjäserna på schackbrädet som faller ner på golvet.

”Va?”

”Ja”, säger Rose. ”Mamma skrev att Winky så gärna ville ha barn så att den kan ta hand hon oss sen när hon är död och Krake ville samma med er”.

”Vi kommer få en mini Krake och Winky”, säger James glatt men håller sig från skratt.

Nu hade vi fått något annat att prata om. Alla tycker att det är roligt och vi slutar inte prata om det förrän vi hör lokförarens röst i högtalarna.

”Vi anländer till perrong 9 och trekvart om fem minuter. Var snälla och packa ihop allt ni har”.

”Oj, redan?” frågar Hermione och tittar ut genom fönstret precis som alla andra.

Och visst var de i London alltid. Vad fort det hade gått.

Tåget stannar efter något som kändes som en minut snarare än fem.

Vi går ut ur kupén och går ut på plattformen. Och söker med blicken bland myllret av föräldrar. Och där få jag syn på dem.

”Pappa”, viskar jag och börjar springa. ”Pappa!” ropar jag. ”Pappa”.

Han ser att jag kommer springandes och breder ut sina armar. Jag kastar mig i hans famn och bär upp mig från marken i en kram.

Jag känner mig löjlig när tårarna börjar spruta. Men det vi pratade om innan jag började på Hogwarts här på perrongen hjälpte mig så mycket och jag är så tacksam. Och dessutom har jag saknat honom och jag älskar honom så mycket.

”Å Albus, jag har saknat dig så mycket”, säger pappa och ställer ner mig på marken igen.

Jag lägger mina armar om hans midja och fortsätter krama honom.

”Jag har saknat dig också pappa”.

”Ey jag vill också krama pappa”, säger James.

Jag flyttar på mig motvilligt, men kramar mamma istället.

”Hej, gubben”, säger hon.

”Hej mamma”, säger jag. ”Jag har saknat dig jättemycket.

”Jag har saknat dig också”, säger mamma.

Lily står bredvid. Väntar.

”Hej Lily” säger jag och lyfter henne från marken när jag kramar henne.

Hon skrattar.

”Hej Albus, jag har saknat dig jättemycket, det har varit så tomt hemma med båda på Hogwarts”.

”Men nu är vi hemma”, säger James och bär henne från min famn och in i sin.

”Ja, men bara för två månader”, säger Lily. ”Sen åker ni igen”.

”Men som James sa Lily”, säger pappa. ”Så är de hemma nu”.

 

 

Anmäl
2012-10-29 07:38 #8 av: Yelly Bean

Haha, älskar biten med Winky och Krake Skrattande Kul att man får läsa om sommarlovet också!

Anmäl
2012-11-01 21:47 #9 av: Josephine2

Okej, del tre för alla intresserade :D Hoppas ni gillar den :)

 

3

Pappa knuffar på min bagagevagn. Lily sitter på min koffert med Jam i famnen som sover.

”Vi ska äta middag med Ron och Hermione ikväll”, säger han plötsligt när det inte är långt kvar till bilen. ”Vi ska träffa de på parkeringen”.

Pappa öppnar bakluckan på bilen. Lily hoppar ner med Jam fortfarande i famnen. Pappa lyfter in min koffert i bilen.

”Pappa? Kan du öva mig i Quidditch i sommar? Victorie slutar ju på Hogwarts och platsen som sökare i Gryffindorlaget blir ledig. Jag tänkte att jag skulle söka den”.

Pappa tappar Jams bur på foten.

”Aaj! Va? Är det sant?”

Jag kan inte hålla mig. Jag börjar skratta. James och Lily också.

”Dunkarna är det ända som oroar mig”, erkänner jag när alla slutat skratta.

”Äsch oroa dig inte”, säger James retfullt och han får en glimt i ögat, precis som han brukar innan han börjar reta mig. ”Du är så liten att dunkarna inte kommer hitta dig om du gömmer dig bakom ryggen på någon. Och om de träffar dig… oroa dig inte, ingen har dött, bara blivit av med en arm eller två”.

”James!” tillrättavisar pappa och mamma med en mun.

James rycker på axlarna.

”Så är det visst inte”, säger pappa. ”Jag fick ingen större skada än en sprucken skalle, men det var för att McLaggen, som jag hade tillsatt som tillfällig vaktare tog slagträt från en av våra slagmän och skickade dunkaren på mig. Tro mig Albus du må vara ett år äldre än jag var när jag började spela Quidditch men du har fortfarande lika stor kroppsstorlek som jag hade. Förresten finns slagmännen för att skydda sina sökare”.

”Japp och jag är en bra slagman”, säger James.

”Började du i laget när du gick första året på Hogwarts pappa?”, frågar jag och ignorerar James.

Pappa nickar.

”Japp”, säger han. ”Malfoy hade tagit Nevilles minsallt, och jag ville ta tillbaka den, men Malfoy flög upp luten och då gjorde jag också det”, säger pappa.

”Även fast Hermione inte ville det, för att du skulle bli hemskickad”, hörs en röst bakom dem. De vänder sig om. Morbror Ron.

Moster Hermione himlar med ögonen.

”Men det hade han blivit om inte McGonagall ville ha honom i laget så mycket”, säger hon. ”Eller i alla fall blivit straffad, vi fick ju inte flyga utan madam Hooch och hon var ju i sjukhusflygeln med Neville”.

”Hur som helst”, säger pappa. ”Så såg McGonagall mig flyga och hon ville ha med mig i laget, hon ville att vi skulle bli det bästa laget, det var därför Dumbledore lät mig börja i laget redan första året”.

”Ni blev ju det bästa laget”, säger Ron. ”Ända tills Oliver slutade på Hogwarts, ni var ju oslagbara, du, Oliver, Fred, George, Alicia, Angelina och Katie”.

Morbror Rons röst skar sig vid morbror Freds namn.

Pappa säger att de har gått lång tid sen morbror Fred dog, men ingen har kommit över det.

Pappa börjar lyfta in James koffert efter att han la in Jams bur.

Morbror Ron går till bilen bredvid och låser upp den innan han öppnar bakluckan. Moster Hermione skjuter fram Roses bagagevagn.

”Men älskling, du berättade aldrig hur det gick på examen”, säger moster Hermione och ser på sin dotter.

Rose rodnar och tittar sen på mig.

”Albus fick toppbetyg i alla ämnen än trolldryckskonst”, säger hon fort.

Varför drar hon in mig.

Mamma ser stolt på mig och drar till sig mig i en kram.

”Vad duktig du är Albus”.

Pappa skrattar.

”Vad är det?”

”Jag var aldrig bra i trolldryckskons jag heller”, skrockar han. ”Jag var på väg att kugga i det. Ron också”.

”Men Rose, hur gick det då?” frågar Hermione.

Rose mumlar något som ingen hör.

”Va?” frågar morbror Ron.

”Hö, be, i a ämn” var det ända ag hörde.

”Va?” frågar mamma.

”Högsta betyg i alla ämnen ropar hon. Ser sur ut för att ingen hörde henne de första två gångerna.

”Men Rosie det är ju underbart”, skiner moster Hermione upp.

Pappa tittar på James.

”Du då James?”

”Jo du vet”, säger James i tonfallet som får en att bli misstänksam. ”Jo, det gick bra”.

”James Sirius Potter”, säger mamma.

”Men inget viktigt mamma, jag bara du vet, var ett hårsmån från att kugga i trolldryckskonst. Och örtlära. Men jag klarade mig i dem. Vet du att man kan kittla jättebläckfisken pappa?”

”Visst, byt ämne, gör det”, skrattar mamma.

Pappa och morbror Ron tittar på varandra.

”Ja, det visste jag”, säger pappa.

”Fred och George brukade göra det”.

För att byta ämne börjar Rose prata.

”Mamma är det sant att du var en besserwisser i skolan?”.

”Vem har sagt det?”

”Folk på skolan, deras föräldrar gick på skolan när du gick där. Neville. Är det sant?”

”Nej!”

”Jo!” kommer det enstämmigt från morbror Ron och pappa.

Moster Hermione genomborrar de med en arg blick och de ser på varandra och brister i skratt.

Anmäl
2012-11-03 19:26 #10 av: Josephine2

Okej, fjärde delen

PS: Jag tror det kommer bli 10 delar, men det beror på vad ni alla tycker!

 

4

Jag vaknar med ett ryck på grund av ett hoande. Men jag har ju ingen uggla. Jag har en iller, James har en uggla.

Jag öppnar ögonen och vänder på huvudet. Solen lyser in genom fönstret. En vanlig sommarmorgon i Grimmaldiplan nummer 12. Något säger mig att klockan inte kan vara över åtta.

På fönsterbrädan sitter en uggla. En kattuggla. Den har något bundet vid benet.

Jag drar av mig täcket och går fram till den. I mina byxfickor har jag några ugglenötter som jag brukar ge till James uggla Weston. Jag tar fram en.

”Kom då”, säger jag och viftar med nöten framför ugglan. Ugglan flyger in och sätter sig på mig arm. ”Duktig. Försiktigt”, säger jag och ugglan tar fint nöten från in hand. Jag ställer ner ugglan ovanpå Jams bur och knyter upp brevet.

Det är från Scorpius. Och nu känner jag igen ugglan också. Det är Drake, Scorpius uggla.

Hej Albus,

Jag har pratat med mamma och pappa om att komma och hälsa på lite senare i sommar och mamma sa ja direkt och tvingade pappa att säga ja, haha han ville inte det först. Han började muttra om att min farfar Lucius skulle få en hjärtattack när han får reda på att jag ska bo hos ”Potters”, några dagar.

Men i alla fall, skicka ett meddelande tillbaka med Drake när du har pratat med dina föräldrar.

Scorpius.

Jag ger en till ugglenöt till Drake innan jag går fram till garderoben och tar fram en tröja och ett par jeans.

När jag har satt på mig jeansen står jag mittemot en bild på väggen. Pappa säger att han har försökt ta bort den, men att det inte går.

Pappa ärvde huset av sin gudfar Sirius Black och att mitt rum är Sirius gamla rum, och på bilden är det Sirius med tre av sina vänner. Två av dem vet jag vem de är. Men jag vet inte vem den fjärde är, den råttliknande killen. Men Remus Lupin känner jag igen. Det är ju Teddy Lupins pappa. Han var varulv men Teddys mamma var en Metamorfmagus och det är Teddy också. Den andra är min farfar. James Potter. Även fast det är James som är döpt efter farfar så är det jag som är lik honom. Jag är ju lik pappa och pappa r lik farfar. Det ända som jag och pappa har som inte farfar har är gröna mandelformade ögon. Farfar hade bruna ögon. Men alla tre har svart och spretigt hår som står upp där bak. Jag går fram till skrivbordet och tar upp en bild på farmor och farfar. Jag fick det kortet av pappa. Jag tröttnar aldrig på att se på farmor och farfar. James och Lily Potter. Jag önskar att jag hade fått träffa de, men pappa sa att de dog i en bilolycka när han var ett år. Men han gillar inte att gå in på exakt när de dog och vart han bodde sen. När man för upp de på tal blir han blek i ansiktet och mumlar något om jobbet eller vädret. Det känns som om han inte talar sanning. Men om det är så, så måste han ju ha en god anledning. Pappa skulle aldrig ljuga utan en riktigt god anledning och jag litar på honom till 100 %, om jag inte kan lita på mamma och pappa, vem kan jag då lita på?

”Kom Drake”, säger jag och lyfter min arm.

Drake flyger genast och sätter sig på min arm. Jag går ut ur mitt rum och går in till James.

Han ligger fortfarande och sover.

”James?” säger jag.

James börjar skruva på sig och stönar något.

”James!” säger jag högre.

Något mumlande.

”James!”

”Vad är det?” säger James trött och irriterat medan han drar av täcket från ansiktet och lägger sig så han kan se på mig där jag står i dörröppningen.

”Kan jag sätta Drake i Westons bur, buren är ju så stor så båda får plats”.

”Vad gör han här?” frågar James vresigt och försöker fixa till sitt rufsiga hår lite.

”Scorpius skickade ett brev till mig med honom”, säger jag och går in en bit i rummet. ”Och Drake är trött”.

”Jajaja”, säger James. ”Sätt in honom i buren och lämna mig sen. Jag vill somna om, om det går för sig. Alla kan inte vara lika pigga som dig på morgonen”.

Jag himlar med ögonen och suckar. Jag går och öppnar buren och sätter in honom hos Weston.

Jag går ut ur rummet och går ner för trapporna. Nere i köket står Krake och fixar med frukost. Ingen annan har vaknat än. Fört ser Krake inte mig när jag står där i öppningen. Försöker föreställa mig honom som pappa till en mini Krake och Winky. När han ser mig rusar han fram till mig och bugar så djupt att öron topparna snuddar vid golvet.

”Herr Albus”, säger han när han fortfarande har huvudet nerböjt. ”Har ni sovit gott unge herrn?”

”Ja tack Krake”, säger jag.

Krake tar min hand och leder mig fram till min vanliga plats vid det långa bordet i det stora köket. Krake kilar iväg och kommer nästan genast fram med en kopp varm choklad och sen kilar han vidare och fortsätter med frukosten.

”Krake vet du om mamma och pappa har vaknat än?”

”Nej unge herrn, husbonden ligger nog fortfarande och sover”, säger Krake när han ställer en tillbringare med kall pumpasaft och fem glas på bordet. ”Ska Krake gå och väcka husbonden och säga att ni vill prata med honom?”

”Nejnej” säger jag fort. ”Nej, det behövs absolut inte”.

Krake bugar igen innan han fortsätter med frukosten.

Jag tar upp koppen och börjar smutta på chokladen. Den är så god, men också så varm.

”Aj”, mumlar jag men ångrar mig genast. Krake kommer genast fram.

”Gjorde ni er illa, unge herren?” frågar han.

”Nej Krake”, försäkrar jag honom. ”Jag brände mig bara lite på tungan, det är ingen fara”.

Krake bugar sig igen och innan han återigen kilar iväg och fortsätter med frukosten.

Lily kommer inspringande i rummet.

”God morgon Albus”, säger hon glatt. ”God morgon Krake”.

Krake släpper allt han håller på med och bugar sig lika djup som han gjorde för mig, öronen är åter igen på golvet.

”God morgon unge fröken Lily”.

Lily sätter sig på sin plats bredvid mig, stolen höger om mig. Stolen vänster om mig är pappas plats.

Krake kommer fram med en kopp choklad till henne också.

”Tack så mycket Krake”, säger hon glatt och Krake bugar sig innan han fortsätter med frukosten. Han ställer fram äggröra och bacon på bordet. Han ställer också fram stekt korv, en korg med skivad limpa, smör, sylt och marmelad. Han lägger fram tallrikar och bestick vid platserna. Lily börjar ta för sig så fort Krake har satt fram en tallrik framför henne.

Jag häller upp pumpa saft i ett glas.

James måste ha känt lukten av bacon för nu kommer han in i köket precis som jag har lagt äggröra på min tallrik. Krake skyndar sig fram och bugar lika djupt för honom som för mig och Lily. James sätter sig på sin plast framför mig. Mamma har sin plats bredvid James och framför pappa.

James dricker en klunka från chokladen som Krake ger honom, innan han börjar ta för sig av bacon och korv.

Mamma kommer in i köket tillsammans med pappa och nu nästan springer Krake fram och bugar sig ännu djupare än för oss. Nu är inte bara öron topparna på golvet, nu nuddar nästan hans panna golvet.

Pappa och mamma går och sätter sig de också. De får kaffe av Krake.

”Tack så mycket Krake”, säger pappa och krake bugar sig igen.

Är det någon lag som säger att husalferna måste buga varje gång de får ett tack, eller när man svarar på deras frågor?

Det ringer på dörren och krake skyndar sig för att öppna dörrarna.

Hoppas att det är Teddy.

”Det är säkert Teddy”, säger Lily.

Och det är det. Han blir ledd in i köket av Krake som visar honom till platsen bredvid James och mittemot Lily. Men innan han hinner sätta sig ner har Lily sprungit fram för att krama honom.

”Hej Lily”, säger han.

Hon går och sätter sig ner. Teddy klappar James på axeln medan han sätter sig ner och ger mig ett brett leende.

Vad är det med honom nu då? Han ser ut som om han kommer att spricka av nyheter.

Pappa ser det också. Han iakttar misstänksamt sin gudson. Granskar honom.

Krake har ställt fram, tallrik, bestick och ett glas till honom. Han häller upp pumpasaft i glaset.

”Vad är det?” frågar han när han märker att alla ser på honom.

”Det är en fråga som vi borde ställa dig, Teddy”, säger pappa.

Teddy tar en klunk från pumpa saften. Han lägger äggröra och bacon på sin tallrik.

”Alltså, jag har bara nyheter”.

”Vaddå för nyheter?” frågar Lily ivrigt.

Teddy tvekar.

”Men berätta då?” säger jag och kommer på mig själv med att nästan låta som Lily.

”Ja okej”, säger Teddy och tar en tugga av äggröran. ”Joo… kom ihåg att ni är de första som får veta det här nu, okej? Eh… jag liksom, igår så…”

”Teddy, varför är du så nervös?” frågar mamma.

”Ut med det bara”, säger James med ett elakt flin i ansiktet.

”Jag friade till Victorie igår och hon sa ja, vi ska gifta oss i mitten av augusti”, säger Teddy fort och höjer gaffeln igen och börjar skyffla i sig igen.

 

Anmäl
2012-11-04 15:21 #11 av: Yelly Bean

Jag tycker de är jättebra! Skrattande

Anmäl
2012-11-04 19:52 #12 av: Josephine2

Jag har gjort en bild till min fanfiction. Den är kanske inte så bra, men den funkar i alla fall Tungan ute :

 

 

Anmäl
2012-11-04 20:55 #13 av: Linneaundulat

Jättefin bild! Hur har du gjort de genomskinliga? Skrattande

Anmäl
2012-11-05 08:32 #14 av: Josephine2

Tack! Ja det har jag Glad

Anmäl
2012-11-07 21:51 #15 av: Josephine2

Dåså, nu kommer alltså del fem...:

 

5

Jag känner mig lamslagen. Gifta sig. Teddy. Victorie. Augusti. Jag kan bara inte få bitarna på plats.

”Va?” säger mamma för att bryta den kompakta tystnaden. ”Vad sa du att ni skulle göra? Hon är bara arton och du är tjugo”.

”Du var tjugo när du gifte dig med mannen som är din man, dina barns pappa och min gudfar”, påstår Teddy och pekar på pappa som sitter som förstelnad och stirrar på Teddy.

”Det spelar ingen roll, det var andra tider… det var… man var så glada för att…”

”Okej, vi kanske inte behöver avslöja anledningarna”, avbryter pappa och ser menande på mamma som ser ut som att hon varit på väg att avslöja något.

”Nej, nej kanske inte”, säger mamma. ”Men Teddy vi älskade verkligen varandra”.

”Men det gör vi också”, säger Teddy.

”Teddy, giftermål innebär ansvar, det är ett jobb för två”, säger pappa. ”Inser du vilken utmaning det kommer bli för er båda som är så unga”.

”Ni var också unga”, säger Teddy. ”Du var ju tjugoett, du är ju bara ett år äldre än Ginny”.

”Men som hon sa: det var andra tider”, säger pappa.

”Vad är det för skillnad, visst, det är år 2018 nu, men så mycket kan inte det ha förändrats”.

”Å du anar inte hur mycket som har förändrats Teddy”, säger mamma.

Den kompakta tystnaden slår till igen. James värkar ha tappat talförmågan helt och hållet, och annat kan jag inte påstå om mig själv. Jag brukar visserligen vara tyst, men kanske inte såhär tyst. Lily är också i chocktillstånd. Munnen går alltid som en motor på henne. Nu sitter hon bara med munnen öppen och gaffeln halvvägs mot munnen.

Plötsligt släpper hon gaffeln och den faller ner på tallriken. Hon hoppar ner från stolen medan hon skriker:
”Äntligen, äntligen, äntligen, nu kommer du bli en familjemedlem på riktigt”.

Hon springer fram till Teddy och hoppar upp i hans knä och kastar armarna om honom. Han kramar henne tillbaka med ett glatt leende.

Jag och James kunde fortfarande inte säga något. Men mamma och pappa verkar ha svalt nyheten och ser glada ut de också.

”Okej då, grattis Teddy, verkligen”, säger mamma.

”Tänk att du ska gifta dig”, säger pappa. ”det känns som att det inte var så länge sen din pappa visade mig en bild på dig som baby med turkost hår, och nu ska du gifta dig. Din pappa skulle inte vara något annat än glad med tanke på att du ska gifta dig med dottern till Bill Weasley, de var goda vänner”.

Teddy ser med ens lite sorgset glad ut. Han måste tänka på Remus.

”Jag vet att jag inte har träffat honom, eller jo när jag var en baby, men jag minns honom såklart inte”, säger Teddy. ”Jag bara önskar att han och mamma kunde var på bröllopet. Jag fattar fortfarande inte hur de dog, alla har berättat små bitar, men det blir så rörigt”.

Pappa får en skuldmedveten blick. Han verkar veta exakt hur det hade gått till. Inte bara han förresten, mamma också, hon ser minst lika skuldmedveten ut.

”När jag gick på Hogwarts sa de flesta att pappa var ett monster för att han var en varulv”, säger Teddy.

”Nej Teddy, vi gick igenom det här för flera år sen”, säger pappa. ”Remus John Lupin var lika lite monster som Lily. Få inte för dig saker igen. Han var faktiskt lärare i försvar mot svartkonster på Hogwarts under mitt tredje år, då kände jag inte honom, jag visste inte att han var en varulv, men han hjälpte mig så mycket under det året, och från den stunden litade jag helhjärtat på den mannen. Det var han som lärde mig frambringa en patronus i full styrka, han lärde mig så mycket, och du vet att han var min fars bästa vän, han visste mycket väl att Remus var en varulv, men han tycket inte att han var ett monster, och då får inte du tycka det”.

Det ser ut som om pappa säger mindre än han egentligen vill. Han undanhåller något.

Teddy trycker Lily tätare intill sig. Och nu ser jag att han tröstar henne.

”Lily varför gråter du?” frågar mamma och ser osäkert på sin dotter.

”Det är bara så sorgligt”, snyftar hon. ”Jag har alltid haft dig och pappa, men Teddy har behövt växa upp utan föräldrar, jag skulle inte kunna tänka mig att leva utan dig och pappa”.

Jag tar till mig det Lily sa. Leva utan mamma och pappa. Jag tar pappas hand. Så varm och levande. Blodet flyter i ådrorna. Tänk om jag inte hade kunnat hålla den här stora, varma och levande handen. Pappa. Död. Skulle inte sitta vid det här bordet. Pappa!

”Albus?!”

Jag ser upp. Alla stirrar på mig. Mamma och pappa ser oroliga ut. Teddy ser bekymrad ut, Lily ser undrande på mig och James blick säger att han tycker att han har en konstig lillebror.

”Hur är det?” frågar mamma.

”Bra”, säger jag trevande. ”Vadårå?”

”Ja, snart får jag blodstopp i handen, gubben”, säger pappa.

Jag tittar ner på pappas knä där våra händer vilar. Min hand klämmer åt pappas hand hårt. Jag släpper trycket och pappas hand slappnar av.

Med allas blickar på mig reser jag mig fort upp och börjar springa ut från köket. Jag ville inte att de skulle se när tårarna börjar komma. Och de kommer. Precis när jag har stängt dörren till mitt rum. Jag lägger mig på sängen och bara låter tårarna rinna ner på min kudde.

 

Anmäl
2012-11-14 19:13 #16 av: Josephine2

Ja nu kommer då 6:e delen, hoppas att ni gillar den Glad :

 

6

Jag sitter vid mitt skrivbord och skriver på en pergament bit när det bultar på dörren. Jag hoppar till men svarar inte. Det bultar igen.

”Albus!” hör jag James ropa. ”Får jag komma in?”

Jag suckar, lika bra att säga ja.

”Visst”.

Dörren öppnas och James kliver in.

”Vad är det” frågar jag.

”Krake har lagat en sirapstårta, en stor en, pappa sa att vi skulle fira Teddys och Victories förlovning och sen åka till morbror Ron så att Teddy berättar för honom också”.

”Var det allt?” frågar jag och rullar ihop pergamentet och lägger ner det i lådan i mitt skrivbord, och sätter locket på bläcket

”Jaa, egentligen ville jag se dig gråta men du verkar inte göra det”, flinar James. ”Så ja, det var allt”.

”Var inte så dum”, säger jag och lägger ner fjäderpennan och bläcket i lådan.

”Äsch, jag är inte dum”, flinar James elakt.

Jag smäller in lådan och ställer mig upp. Jag går förbi James och går ut ur rummet. Jag hör James stänga dörren och följa efter mig.

Vi kommer in i köket och där sitter mamma, pappa, Lily och Teddy och mumsar på sirapstårtan som ser så oemotståndligt god ut. Vi sätter oss ner vid bordet och jag ser hur James börjar drägla medan han lägger upp tårta på tallriken.

”Pappa, får Scorpius komma i sommar?”

Pappa tappar sin sked på sin tårtbit och delar den på mitten.

”Scorpius Malfoy?”

”Ja?”

”Eh…”

”Det är klart att han får”, säger mamma och ser strängt på pappa.

”Men eh… han är son till Malfoy”, säger pappa och ser på mamma. ”Du kommer väll ihåg Malfoy från vår tid på Hogwarts?”

”Men pappa”, säger jag och låter nästan lite tiggande. ”Snälla, jag vet att du inte gillar Scorpius pappa speciellt mycket och Mr. Malfoy gillar säkert inte dig så mycket, men jag och Scorpius är vänner”.

”Okej, gubben”, säger pappa tillslut och tar upp skeden igen. ”Han kan väll komma till bröllopet då?”

”Jaa, visst, vad bra”, säger jag glatt och lyser upp.

”Hur går det med Hermione då?” frågar James och ser på mig med en elak glimt i ögonen.

”Hurså, vad vet du, vad vill du?” jag får nästan panik, det är inte meningen att han ska veta, det är inte meningen att någon ska veta.

”Hermione Weasley?” frågar mamma trevande.

”Nej då”, säger James. ”Hermione Wood. Albus du gillar henne va?”

”Ja, hon är en bra vän”, säger jag.

”Men du gillar henne va?”

”Du har inget med det att göra”, säger jag.

”Vänta lite nu”, säger pappa. ”Oliver Woods dotter?

”Jaa”, säger James.

Alla tittar på mig. Men jag tiger och fortsätter äta min tårtbit.

 

På eftermiddagen sitter vi alla i bilen på väg hem till morbror Ron och moster Hermione.

När vi är framme stannar pappa bilen och alla kliver ut. Mamma ringer på dörren.

Dörren öppnas och lilla Winky öppnar dörren.

Jag hade aldrig sätt en alf gravid och jag blev så chockad att jag ramlade baklänges. James reagerade likadant.

”Familjen Potter och herr Lupin”, säger hon och flyttar på sig för att de ska kunna komma in. ”Välkomna”.

”Harry!” säger en överraskad röst bakom oss och jag vänder på mig. morbror Ron kommer gåendes mot oss. Pappa går fram mot honom och de klappar varandra på ryggen medan de kramas.

Moster Hermione kommer.

”Harry!” säger hon och kramar Harry medan morbror Ron går fram till sin syster.

”Rose”, säger jag när jag får syn på henne där hon kommer ner från trappan. ”James, Albus, Lily”, säger hon. Hon kommer fram till oss och kramar oss i tur och ordning.

Alla går till vardagsrummet där Hugo ligger i soffan, Det tar ett tag innan jag fattar att han sover.

Lily går fram och kittlar honom under foten.

”Rose!” mumlar han. ”Sluta”.

”Det är inte ens jag”, säger Rose förolämpat.

Hugo öppnar ögonen. Hans ansikte spricker upp i ett leende.

”Lily”, säger han.

Båda börjar skratta. Det är uppenbart att de kommer på något som ingen annan vet något om.

”Men varför skickade ni inte en uggla och sa att ni tänkte komma”, frågar morbror Ron.

”Därför att Teddy har något att berätta”, säger James som tydligen tycker att han borde få göra det.

Mamma lägger armarna om honom och drar honom intill sig och lägger sig handen för munnen på honom. Alla börjar skratta. Morbror Ron och moster Hermione tittar på Teddy.

”Jag friade till Victorie i går och hon sa ja, vi ska gifta oss i augusti”, säger han fort.

Morbror Ron och moster Hermione stirrar på honom. Morbror Ron verkar inte andas. Kan man anklaga honom? Det är ju hans brorsdotter.

”Va?” frågar han.

Men när Teddy ska svara skriker Rose till.

”Teddy, äntligen”. Hon kastar sig på honom och kramar honom.

 

Nyheten spred sig i den stora släkten. Snart visste alla och mormor Molly hade redan börjat planera bröllopet tillsammans med moster Fleur. Morbror Bill… ja vad kan man säga, han är far till bruden. Mamma säger at vi ska vara försiktiga och kanske inte nämna bröllopet så mycket, han är i chocktillstånd. Men kan man klandra honom? Han är ju ändå Victories pappa, och det är säkert jobbigare för pappor. James frågade faktiskt pappa och morbror Ron om de skulle vara lika glada när Lily och Rose gifter sig. Så länge se de var över tjugofem skulle de ta det bra.

Jag är på väg med pappa till Kråkboet, till mormor och morfar. Vi ska träna Quidditch, det är den bästa platsen att öva på säger pappa. Men först ska vi fika med mormor.

Pappa kör in på gården och jag ser mormor stå vid dörren. När pappa har stannat bilen ser jag mormor komma gåendes mot oss. Jag öppnar dörren och springer fram för att möta henne.

”Mormor”, säger jag och kastar mig i hennes famn. Jag måste böja mig förstods eftersom hon är ganska kort.

”Albus, kära du, vad jag har saknat dig”, säger hon. ”Du blir mer och mer lik din far, för varje år som går”.

”Men du förändras aldrig, mormor”, säger jag och farmor skrattar till.

”Tack, kära du”, säger hon.

”Harry”, säger hon och går fram till pappa.

”God dag Mrs. Weasley”, säger pappa.

Jag lämnade pappa och mormor på gården och började gå mot huset. Jag öppnar dörren och går till köket.

”Hej, morfar”, säger jag.

Morfar sitter i en stol vid bordet med tidningen. Han tittar upp över katen. Glasögonen sitter på näsan som de alltid brukar göra och han ler sitt välbekanta leende.

”Albus, hej min gosse”, säger han och jag går fram och kramar honom.

Jag hör dörren öppnas och stängas och sen står pappa och mormor framför oss.

”God dag Mr. Weasley”, säger pappa.

”God dag på dig Harry”, säger morfar.

Pappa slår sig ner på en stol. Vi brukade inte vara i Kråkboet så mycket. När vi träffade mormor och morfar brukade de oftast komma hem till oss, eller någon annan av deras barn. Men ändå kan jag så tydligt se på pappa att han känner till allt i det här huset, varenda liten kvadrat meter. Hur kommer det sig när vi bara har varit här kanske tre, fyra gånger?

”Mr. Weasley”, säger pappa. Morfar tittar upp på pappa. ”Har ni kvar…?” säger pappa och ger morfar en menande blick.

”Åh… ja, visst har vi det”, svarar morfar och lyser upp.

”Liknar den fortfarande…”, säger pappa och avslutar sig själv mitt i meningen igen och ser på morfar.

”Nej, nej, vi ändrade det när vi … du vet vi hade inte haft någon tid innan det … vi var så oroliga … men när vi kom hem så gjorde vi det”.

De pratar i gåtor för mig, de avslutar sig mitt i meningarna och börjar på nya för att jag inte ska förstå”.

”Vad pratar ni om?” frågar jag när mormor precis hade fått fikat att puffa upp på bordet med sitt trollspö.

Morfar sneglar på pappa. Han nickar kort.

”Vi pratar om våran gengångare”.

Jag tappade glaset med pumasaft på bordet och glaset gick söner medan saften rinner i skårorna på träbordet.

”Har ni en gengångare?” frågar jag.

”Albus”, säger pappa och jag tittar ner på bordet.

”Oj, förlåt mormor”.

”Det gör inget vännen”, säger mormor sen pegar hon med trollspöet och säger: ”Reparo”.

Glaset lagade sig själv på en sekund och saften flög tillbaka in i glaset. Jag kände på bordet. Inte ens torrt.

”Har ni en gengångare?” frågade jag igen.

”Ja”, säger morfar.

”Jag har aldrig sätt en sån, varför har ni det? Var förvarar ni den?”

”På vinden ovanför Rons gamla rum”, svarar pappa.

Det finns väll ingen vind där?”, frågar jag och försöker minnas.

”Jodå”, men varför går du inte med din pappa och tittar på den?”

”Får jag det?”

”Ja, men gör det innan du fikar”, säger mormor. ”Lukten är inte så trevlig för magen”.

Jag hoppar upp från stolen och pappa ler. Ställer sig upp.

”Okej då”, säger han.

Jag följer efter pappa upp till morbror Rons gamla rum. Jag öppnar dörren och kikar in. Allt är orange. Det står ett tomt akvarium på fönster brädan och det är fullt med affischer på väggarna. Chudley Cannons. Jag hör bankande. Vad är det?

”Ville du se gengångaren?” frågar pappa.

Jag nickar och stänger dörren.

”Eh… var är vinden?”

Pappa pekar på taket ovanför oss. Han tar fram sin trollstav och riktar den mot taket och säger: ”Descendo”.

En lucka öppnas ovanför våra huvuden och det glider ner en stege.

”Gå upp och titta, men stå kvar på stegen”, säger pappa.

”Ska inte du titta?”

”Nej jag har sätt den”, säger pappa.

När då? Ville jag fråga, men jag tar tag i stegen och går upp. Vinden är ganska stor. Lukten som slår mot ansiktet är en ren chock och jag får lust att vilja kräkas. Jag tittar och ser gengångaren. Jag ser inte hur den ser ut riktigt eftersom den ligger med ryggen emot mig, hopkrupen i ett hörn. Jag klarar inte av lukten längre så jag klättrar ner igen.

När jag står på trappavsatsen igen andas jag ut och pappa flinar när han skickar upp stegen igen och stänger luckan med ett ord jag inte orkar lyssna på, jag är upptagen med att få in ren luft i näsan.

”Usch”, säger jag och pappa skrattar till.

”Men du har tur, Ron lurade upp mig där när jag precis hade ätit”, säger pappa när vi börjar gå ner för trappan.

Bara tanken på att gå upp där efter att man har ätit får mig att må illa.

”Men vad var det du och morfar pratade om?” frågar jag. ”Vem var det den brukade likna?”.

”Någon du inte känner”, svarar pappa med ett leende men han undviker att se mig i ögonen.

Jag ser misstänkt på pappa. Jag fortsätter att förstå varför pappa ljuger för mig under fikat.

 

Anmäl
2012-11-15 07:38 #17 av: Yelly Bean

Så bra de är, Skrattande

Anmäl
2012-11-15 19:15 #18 av: Ellviraaa

Jag tycket dom är jätte bra! börjar bli spännande nu Glad

Anmäl
2012-11-19 23:06 #19 av: Josephine2

Nu så kommer del 7, hoppas att ni gillar den och släg järna in kommentarer om vad ni tycker Glad

 

7

”Var det en bra träning?” frågar mamma när jag och pappa kommer hem.

Krake har börjat hjälpa mig att ta av jackan och hänger upp den. Jag tar av mig skorna.

”Ja, det var det”, sa jag. ”Men jag kommer nog aldrig kunna mäta mig med James i Quidditch”.

”Just precis”, hörs det doft från James någonstans i huset.

Jag himlar med ögonen. Pappa går med mamma ner i köket. Jag går upp för trapporna på väg till mitt rum. Men på vägen dit ser jag att pappas arbetsrums dörr står på glänt. Jag borde nog inte… men det kanske finns några svar där inne, men… tillslut bestämmer jag mig. Jag börjar ljudlöst tassa på tårna mot pappas arbetsrum. Jag smyger in kikar ut så att ingen har sätt mig och stänger dörren tyst. Jag tänder inte taklampan för då kan någon säker märka att jag är här inne, istället tänder jag skrivbordslampan. Jag har aldrig varit här inne själv, för pappa vil att han ska vara med när jag är här inne. Han kanske har något att dölja. Men vad skulle det i så fall vara?

Jag hör steg utanför dörren. Jag släcker lampan fort och dyker ner under bordet. Dörren öppnas och jag hör på stegen att det är pappa. Han går fram till skrivbordet. Står fortfarande upp. Han börjar gå igen och jag hör dörren stängas. Jag suckar av lättnad men börjar må illa. Jag mår illa över mig själv. Här är jag, i pappas arbetsrum, sitter på golvet under hans skrivbord, och ska snoka. Jaja. Jag ställer mig upp och öppnar den översta lådan i skrivbordet. Det första jag ser är en almanacka. Jag tar upp den och slår upp ett uppslag. Jag läser på uppslaget. Under 15 augusti står det ”ledig”.  15de är bröllopet. Jag tittar lite extra på g:et. Pappa gör sina g:en exakt likadant som jag gör dem. Något faller ur almanackan. Jag lägger almanackan på skrivbordet och ställer mig på knä. Jag tar upp pappersbiten. Det verkar vara ett urklipp ur The Daily Prophet. Jag börjar läsa:

”Många har mist sina barn som var tappra nog att stanna kvar på Hogwarts den hemska natten som den-som-inte-får-nämnas-vid-namn föll, den här gången för sista gången. Det kanske är på sin plats att ändå för första gången skriva hans riktiga namn, Voldermort besegrades av ingen mindre än den utvalde. Dessa rykten om den utvalde, att det var hans öde att besegra Ni-vet-vem. Man har talat med honom och han säger att han just nu inte har lust att fira, för även han har gått miste om inte bara en utan tre av sina vänner och vill helst bara sörja för tillfället. Hogwarts är i full gång med lagning. Alla skador som tillfogades slottet under striden måsta lagas innan någon form av undervisning ska kunna ske.

Just i denna stund begravs flera antal döda runt om i landet. Den utvalde ska själv gå på tre stycken för att säga sina sista farväl. Och nog måste vi vara honom skyldig lite lugn och ro efter allt.

Och det är tur för oss att Harry Potter fortfarande är i livet och kommer fortsätta så”.

Det känns som om luften har gått ur mig helt. Mina knän orkar inte hålla upp mig längre så jag faller ner på rumpan. Harry Potter. Den utvalde. Besegrade, vem? Hogwarts. Sörjde. Tre vänner döda.

Hur ofta jag rabblar upp dessa i huvudet får jag inget grepp om dem. Harry Potter… min pappa, besegrade någon vid namn Voldermort. Han kallades för ”den utvalde”.

Jag kryper tillbokhyllan och tar fram en av pappas gamla böcker. Den var gammal och nött. Nittonhundratalets största händelser inom trollkarlsvärlden.

Jag tittar i innehållsförteckningen och ser något om ”pojken som överlevde”. Jag slår upp sidan. Det står om en ettårig pojke som då hade överlevt den dödande förbannelsen och var den ända som hade gjort det. ”Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn” hade dödat hans föräldrar James och Lily Potter den 31 oktober 1981. Samma natt hade den-som-inte-får-nämnas-vid-namn försvunnit spårlöst, vilket var till allas lättnat, men vissa var fortfarande oroliga. Pojken levde för närvarande hos mugglarsläcktingar, och ingen visste när han skulle återvända till trollkarlsvärlden igen.

Jag stänger boken och lägger tillbaka den i bokhyllan. Jag var närmast lamslagen. Om det var en så stor händelse, om pappa besegrade den där onde trollkarlen borde väll vi … hans barn veta det. Plötsligt minns jag hur alla på plattform 9 ¾ stirrade på oss, men det måste ha varit på pappa.

Jag lägger tillbaka tidningsurklippet i almanackan och lägger almanackan i lådan igen. Jag släcker lampan och går fram till dörren. Stannar och lyssnar efter ljud utanför. Kan inte höra några, så jag öppnar försiktigt dörren och stänger den innan jag börjar springa upp för trapporna till mitt rum.

 

Hur mycket jag än övade mig själv, kunde jag inte fråga pappa rakt ut. Var morbror Fred en av de tre som han sörjde? Var Teddys pappa det? Hur hade hans liv varit när han var ung? Allt han hade berättat för oss kan inte ha varit sant. Varför höll han det hemligt för oss?

Jag kan inte säga att jag inte är lite irriterad på pappa för att han fortsätter hålla det hemligt för oss, men jag tror fortfarande att han har en anledning.

Pappa vet inte att jag vet. James och Lily vet ingenting. Och mamma… hon måste ha varit en stor del av allt och hon vet inte heller att jag vet.

Plötsligt börjar bitar falla på plats. Varför ingen vill prata om morbror Freds död annat än att säga att han dog som en hjälte. Nu vet jag vad de menade. Förut trodde jag att han kanske kunde ha dött för att rädda livet på någon. Men han dog ju under den där striden, han försökte hjälpa till, men han dog. Inte undra på att morbror George fortfarande är helt knäckt. Plötsligt börjar tankar flyga upp i huvudet på mig. Jag ser framför mig James livlösa kropp och får plötsligt stor lust att lägga mig i fosterställning och gråta. Även hur mycket James retar mig eller är elak är han min storebror. Jag tror inte ag skulle klara av att leva utan honom, jag skulle sluta som morbror George, helt knäckt livet ut, lever utan att riktigt leva. Teddy kommer upp i tankarna, han har fått leva utan sina föräldrar som också dog under striden. Utan sina föräldrar. Plötsligt ser jag mammas och pappas livlösa kroppar ligga framför mig och måste ta tag i trappräcket för att inte ramla ner för trappan. Mamma och pappa är allt för mig. Harry och Ginny Potter. Jag älskar mina föräldrar mer än många andra någonsin skulle kunna göra. Många i skolan klagar jämt på sina föräldrar, men jag skulle inte kunna göra det, för jag har ingen anledning till det. Jag kommer ner till köket. Mamma och pappa sitter där. Skrattar. Pappa sträcker sina armar över bordet och tar tag i mammas händer. För hennes händer till sin mun och kysser de.

Tänk om de inte hade älskat varandra. Om de hade varit skilda och jag hade behövt bo hos de varannan vecka. Men det gör de. De älskar varandra. Jag undrar om jag någonsin kommer finna någon som jag älskar lika mycket som mamma och pappa älskar varandra.

Jag börjar tänka på Hermione.

”God morgon”, säger pappa när jag sätter mig på min stol bredvid honom.

”God morgon”, säger jag. Jag måste ha gjort något för pappa ser en smula misstänksam ut på mig. Jag kanske inte har full koll på min röst än. Jag är fortfarande i chocktillstånd efter vad jag fick reda på igår kväll.

”Har det hänt något?” frågar mamma.

Jag skakar på huvudet. Jag litar inte längre på min röst. Den skulle svika mig direkt.

”Hur dog morbror Fred?” frågar jag oskyldigt.

Mamma och pappa stelnar till.

”Varför frågar du det?” frågar pappa.

”Jag bara undrar”, säger jag. ”Ni har inte berättat det, inte hur han dog?”

”Han drunknade”, säger mamma. Och nu fattar jag hur inrepeterat det är. De har planerat svaren på kommande frågor.

”Vad hände?” frågar jag.

”Han simmade efter att han ätit och fick kramp, han hade simmat för långt ut och kunde inte ta sig in igen”, svarar pappa.

”Okej”, säger jag. Jag funderar på vad mer jag ska säga. ”Pappa, varför ville du bli auror?”

”Å, jag tycket bara att det vore coolt att bli det”, säger pappa. ”Jag bestämde mig under mitt femte år på Hogwarts, eller rättare sagt, professor McGonagall bestämde det åt mig. Jag sa bara att jag kanske skulle vilja bli det, en annan lärare som professor McGonagall ogillade väldigt mycket, sa att jag inte hade en chans att bli auror, och då bestämde professor McGonagall att hon skulle hjälpa mig att bli det”.

Den här gången ljög han inte. Men innan ljög han. Varför ljuger mamma och pappa om det viktiga?

Kommer jag någonsin våga säga rakt ut; ”Jag vet att ni ljuger”? Varför vågar jag inte bara säga det här och nu, när jag ändå har deras uppmärksamhet? Varför är jag så feg? Det kan jag inte ha fått från varken mamma eller pappa.

Jag ser pappa i ögonen. Det är som att se sina egna ögon i spegeln. Jag klarar inte av att höra lögner längre.

Jag reser mig från bordet utan ett ord och går ut från köket.

”Albus?” hör jag pappa ropa från köket.

Jag svarar inte utan börjar gå upp för trapporna. När jag kommer till första trappavsatsen sätter jag mig ner. James går förbi, stannar upp.

”Vad är det med dig?” frågar han nästan lite retsamt.

”Vaddå, jag gråter inte”, säger jag och dubbelkollar. Nej det gör jag inte.

”Nej, men jag ser ju att det har hänt något”, säger James. ”Har det hänt något?”

Ja, mamma, pappa, våra morbröder och mormor och morfar, alla som förresten känner mamma och pappa, familjen Weasley ljuger oss rakt upp i ansiktet. Och tydligen har pappa besegrat världens mäktigaste ondaste trollkarl genom tiderna, vilket gör pappa till den mäktigaste trollkarlen nu.

”Nej”, säger jag. ”Nej, inget har hänt”.

James vet att jag ljuger, men han orkar inte, så han går ner istället.

Jag sitter kvar.

Jag måste bestämma mig.

Ska jag berätta för mamma och pappa att jag vet? Eller… ska jag låssas som ingenting?

Anmäl
2012-11-20 07:37 #20 av: Yelly Bean

Oh snap, det börjar bli spännande nu! Tungan ute

Anmäl
2012-11-20 20:31 #21 av: Hamster 4 ever

Fortsätt!!!!!

Medarbetare på lajv.ifokus. Välkommen in!

Anmäl
2012-11-28 19:46 #22 av: Josephine2

Okej, här kommer då den åttonde delen, hoppas ni gillar Glad

 

8

 

Jag öppnar ögonen. Hoande. Jag skickade tillbaka Drake till Scorpius för några dagar sen. Han måste vara tillbaka med svar.

Jag öppnar ögonen och mycket riktigt så sitter Drake på fönsterbrädan. Jag orkar inte resa på mig.

”Kom Drake”, säger jag och klappar på min mage.

Ugglan flyger in i rummet och landar mjukt och försiktigt ovanpå täcket på min mage. Jag börjar knyta upp brevet på hans ben.

Jag tar upp en ugglegodisbit och ger den till Drake.

Jag läser brevet.

 

Hej Albus,

Jag kommer gärna till bröllopet, vad kul det kommer bli. Pappa var mindre glad förstods, han trodde nog att din pappa skulle säga nej, han började muttra något om att jag lika gärna kunde ha hamnat i Gryffindor. Haha men jag tycker att våra pappor gör framsteg i alla fall.

Skriv när ni tycker att jag kan komma men skicka gärna hem Drake när du fått brevet, han börjar nog bli sjuk tror jag, men du kan väll skicka Weston när du vill att jag ska komma?

Scorpius”.

”Så Drake, nu har jag fått brevet”, säger jag och stryker Drake över fjädrarna. ”Åk hem till Scorpius nu”.

Drake nafsar mig lite på handen innan han vänder på sig och flyger iväg.

Jag skyndar mig att klä på mig. Sen går jag ut ur rummet och går till mammas och pappas rum. Dörren står på glänt och ja kikar in. Mamma och pappa ligger där och sover. Jag smiter in genom öppningen och går fram till deras bokhylla, utan att riktigt veta vad jag letar efter, men något måste finnas i den här bokhyllan i alla fall. Min blick fastnar på en gamma bok som sticker ut lite bland de andra böckerna. När jag öppnat boken fattar jag direkt att det är ett album. Fotoalbum. Det är ju en massa bilder i den, till och med James skulle ha fattat att det var ett album.

Jag fnissar till, men kände mig samtidigt lite orättvis.

Jag tittar på bilderna. Farmor, farfar och pappa. Morbror Ron och moster Hermione är också med på en massa bilder. Mamma, ett par tvillingar, Fred och George måste det vara, förresten så är en massa rödhåriga människor med, Weasley familjen, innan vi föddes. Till och med innan Victorie föddes, innan Ted också. För på de här bilderna gick mamma, pappa, morbror Ron och moster Hermione på Hogwarts. Det finns till och med baby bilder på pappa. Det är nog först nu, när jag ser bilder på pappa från sin skoltid, som jag faktiskt fattar på allvar hur lik jag är pappa. Pappa vrider på sig i sängen. Jag stänger albumet och stoppar tillbaka den. Beredd att störta ut. Men det behövs inte. Pappa bara börjar mumla något. Jag hasar mig en bit fram för att höra.

”… börjar fatta. Inte såra någon. Ocklumenering. Ocklumenering. Ock … lumenering”.

Han slutar mumla och börjar vrida på sig ännu mer. Jag förstår att han är på väg att vakna så jag skyndar mig ut genom öppningen i dörren och rusar in på mitt rum.

Jag hör när mamma och pappa går i trappan ungefär en kvart efter och det är säkert för mig att komma ut ur rummet. Och det var på tiden för jag börjar bli hungrig. På information.

Mamma och pappa sitter i köket med James och Lily. Jag går och sätter mig på min plats.

”God morgon”, säger pappa glatt.

”God morgon”, säger jag och överraskas över styrkan i min röst.

Jag börjar lägga korv på min tallrik. Jag lägger upp fem korvar och börjar sen äta. Jag är inte riktigt hungrig.

”Pappa, vad är ocklumenering?” pappa sätter i halsen.

Han hostar och fräser så han får tårar i ögonen. Han dricker lite pumpasaft och slutar hosta.

”Varför frågar du?” frågar han sen.

Vilken reaktion. Varför reagerade han så?

”Jag bara läste det i någon bok, jag kommer inte ihåg vad den heter, det var på Hogwarts”, svarar jag.

”Tjaa, ocklumenering är när man blockerar sin hjärna från intrång”, säger pappa.

James lyssnar nyfiket från andra sidan bordet.

”Men vaddå? Kan vem som helst tränga sig in i folks hjärnor?”

”Efter övning, man måste vara bra på det för det första, det finns trollformel för det”.

”För ocklumenering?” frågar jag.

”Nejnej, för att tränga in i folks hjärnor”, svarar pappa.

”Men ocklumeneringen då?” frågar James.

”Man måste bara öva på att stänga intrånget ute, det är svårt, men det går”.

Jag börjar äta mina korvar medan tankar börjar poppa upp i huvudet på mig. Pappa är rädd för att någon ska göra intrång i hjärnan på honom. Men vem skulle det vara?

En uggla kommer in i köket. Mamma går fram för att läsa meddelandet.

”Albus”, säger pappa och jag ser på honom. ”Har det hänt något, gubben?”

”Nej”, svarar jag. ”Vad skulle det vara?”

”Jag vet inte, Albus”, svarar pappa. ”Men jag märker ju att det är något”.

Jaa, men det har ju det. Berätta all nu och inga lögner.

Det skulle bli nu. Nu skulle jag berätta att jag vet.

”Jag…” jag blir avbruten av mamma.

”Herregud, Winky. Winky hon. Hon har fått sina barn. Det är två. En pojke och en flicka”.

Lily ger ifrån sig ett tjut samtidigt som Krake.

”Mamma, mamma, mamma, vi måste åka direkt, nuuuu”, säger hon och springer ut i hallen. ”Nuuuu” ropar hon från hallen. ”Kom nuuu då”.

Mamma går ut i hallen och Krake ser ut som han också vill gå dit, följa med, men han börjar duka av bordet.
”Nej, Krake, följ med oss du”; säger pappa som också kan se det på Krake. ”Det är ju dina barn, klart du ska med”.

Krake rusar fram till pappa och kramar om hans ben.

Pappa skrattar och Krake går med pappa till hallen.

James ställer sig i vägen är jag ska följa efter.

”Hallå vad gör du?” frågar jag.

”Jag vet att du döljer något Albus”, säger han slugt. ”Bäst att du säger det nu, jag kommer annars att få reda på det”.

Han är nyfiken. Och nu är jag glad att jag inte hann säga någon. Det är kul att veta något som James inte vet. Om jag ändå måst vända med att berätta för pappa kan jag göra något kul av situationen.

”Ja, det kommer du”; instämmer jag. ”Men det blir inte från mig”.

Sen tränger jag mig förbi honom och går ut i hallen.

 

Jag hade aldrig i hela mitt liv sätt alfbarn. De ser precis ut som vuxna alfer, bara mindre. Båda två har Winkys öron, och Winkys ögon, men de har Krakes näsa, bara mindre och det syns att de inte kommer få lika stor och krokig näsa som Krake.

De har fått varsina klädesplagg. Men vad händer när de växer ur sina kläder då? Man kan ju inte ge husalfer kläder utan att ”befria” de från sina familjer, ge dem sparken alltså.

”Men vad händer när de växer ur kläderna då”, frågar James.

Han måste ha tänkt samma sak.

”Då får de nya”, svarar morbror Ron.

”Men…” börjar jag men pappa avbryter mig.

”Deras föräldrar bestämmer över de tills de övertar platsen som tjänare, och när den dagen kommer får de inte några kläder, de får ha det de hade på sig den dagen de blev det”.

”Jaha”, säger jag, James, Lily, Rose och Hugo i kör.

 

När vi kommer hem är Krake på stålade humör. Allt han vill göra är att städa och sjunga samtidigt.

”Ska det bli kul att börja andra året på Hogwarts?”, frågar pappa samma kväll.

”Jaa, det ska det väll”, svarar jag som fortsätter att tänka på allt igen.

”Vad är det?” frågar mamma.

”Inget”, säger jag men jag börjar bli lite irriterad. De borde berätta sanningen, för om jag frågar något så ljuger de ju bara.

”Pappa, hur var ditt sista år på Hogwarts?” jag hade minsann tagit reda på att pappa inte ens gick sitt sista år. Jag läste i en bok i hans arbetsrum att han hade varit ute på någon horrukrux jakt, tydligen hade det avslöjats efter att den-som-inte-får-nämnas-vid-namn hade dött. Och de valde att inte gå tillbaka till skolan. Nåja förutom moster Hermione.

”Det var väll som de andra åren, kanske lite mer spännande eftersom man skulle sluta efter det året”.

Jag kunde inte hålla mig.

”Jag vet att du ljuger, jag vet att alla ljuger”, skrek jag med gråten i halsen innan jag sprang ut ur vardagsrummet och upp till mitt rum.

 

Anmäl
2012-11-29 21:14 #23 av: Hamster 4 ever

spännande!! skriv mera snart!!

Medarbetare på lajv.ifokus. Välkommen in!

Anmäl
2012-11-30 22:31 #24 av: Josephine2

Jaa nu gick det ganska fort, för nu kommer nämligen del 9, hoppas ni gillar den och kommentera gära om ni har lust Skrattande trevlig läsning!

 

9

Jag vaknar under natten. Jag vill inte ta flera lögner nu för tillfället. Jag kliver upp ur sängen och klär på mig. Sen packar jag en väska med lite saker. Jag går in i pappas arbetsrum och tar fram tidningsurklippet ur pappas almanacka, tar boken Nittonhundratalets största händelser inom trollkarlsvärlden. Sist smyger jag in i mammas och pappas rum och tar fotoalbumet.

Jag packar ner alla tre i väskan innan jag går ut ur rummet. Jag går tyst ner för alla trappor och kommer till ytterdörren. Jag får en våg av skuldkänslor över att bara ge mig av så här, men jag behöver tid att tänka. Jag tar min kvast.

Jag sätter mig på kvasten med väskan i handen. Jag flyger högre upp än jag brukar. Jag känner den svala vinden mot ansiktet.

Efter ett tag stannar jag utanför ett fönster.

Jag knackar försiktigt på fönsterrutan.

”Rosie”, säger jag medan jag fortsätter knacka på rutan.

Efter några gånger börjar hon skruva på sig i sängen och tillslut vaknar hon. Hon ser mig utanför fönstret.

”Albus”, flämtar hon medan hon skyndar fram till fönstret och öppnar.

Jag får precis plats att flyga in genom fönstret med först kastar jag in väskan i Rose famn. Jag hoppar av kvasten och ställer den i ett hörn av rummet.

”Albus vad har hänt?” frågar Rose medan hon går fram till sitt skrivbord och tänder skrivbordslampan. Ett rosa sken sprids i rummet.

Jag sätter mig på sängen. Rose sätter sig bredvid mig.

”Jag orkar inte med fler lögner”, säger jag.

”Vaddå?”

”Vet du att alla har ljugit för oss?”

Jag tar fram fotoalbumet och lägger det i hennes knä.

Hon tittar på bilderna och ler åt sina föräldrar under sin skoltid som ler och vinkar tillbaka.

När hon har tittat klart ger jag henne tidningsurklippet.

Hon flämtar till när hon läser namnet i slutet av artikeln, och då ger jag henne boken.

”Slå upp sidan 349”, säger jag.

Rosie läser sidan 349 och 350.

Hon stänger boken. Plötsligt ser hon lite sur ut.

”Men … då måste ju Teddys föräldrar och farbror Fred dött i den där striden”, säger hon.

Jag nickar. Jag ryser till när jag inser hur mycket jag fryser.

Rose ställer sig upp, jag ser inte riktigt vad hon gör.

”Har du ens sovit något?” frågar hon.

”Inte mycket”, svarar jag. ”Jag kunde inte somna och sen vaknade jag tio gånger i halvtimmen, men när jag vaknade sista gången, var jag tvungen att ge mig av, men jag visste inte vart jag skulle, sen kom jag på dig”.

”Jaa, det var bra att du kom hit och inte virrade till dig för mycket”, säger hon och lägger en filt över mig. ”Imorgon säger jag till pappa att du är här”.

”Nej!” säger jag fort medan jag drar filten tätare om mig. Rose sätter sig bredvid mig igen. ”Snälla gör inte det, ingen får veta att jag är här, snälla, inte förrän jag vill det”.

”Men faster och farbror kommer bli så förfärligt oroliga, Albus”, säger hon.

”Jag vet, jag vet”, säger jag. ”Men de vet att jag vet något, för att jag blev upprörd i gårkväll, och jag tror jag råkade avslöja att jag vet något, men inte vad”.

”Men vad ska vi göra då?”

”Jag kan hålla mig gömd här inne”-

”Men om det kommer någon då?” frågar Rose.

”Man hör ju om det skulle komma någon”, säger jag fundersamt. ”Och om det skulle göra det kan jag väll gömma mig i din garderob”.

”Jaa, jag antar att det går bra”, säger Rose. ”Men tids nog kommer någon upptäcka dig”.

”Nej, det kommer inte vara så länge”, säger jag och gäspar. Det känns äntligen som att jag skulle kunna somna.

Jag sätter på mig pyjamasen jag hade packat ner och kryper ner i sängen med Rose. Vi ligger skavfötters, precis so vi brukade när vi var små.

”Rosie?” säger jag tyst.

”Umm?”

”Du är min bästa vän”.

”Och du är min”, svarar hon och då somnar vi båda.

 

Jag springer på ett papper. Pappret är vägen framför mig. Jag ser hålet i slutet av pappret när jag närmar mig.

Jag försöker stanna fötterna, men de lyder inte. Hålet blir allt synligare. Jag kommer fram och faller ner. Men jag märker ingen hård smäll. Istället fortsätter jag att falla. Tror jag. Det är alldeles svart runt om mig.

Jag hör röster.

”Löögner. Ett år. Löögner.  Albus. Albus”.

”Albus”.

Jag öppnar ögonen. Rose står böjd över mig.

Solen lyser in genom de fråndragna gardinerna. Rose har tydligen bytt om så klockan måste vara mycket.

”Hur mycket är klockan?” frågar jag och sätter mig upp.

”10”, svarar Rose och räcker mig två marmeladmackor. Det står ett glas pumpasaft på nattduksbordet.

”Du borde inte ta mat hit”, säger jag, men tar tacksamt emot mackorna. ”De kanske de definitivt märker att jag är här”.

”Nää”, säger jag. ”Jag vaknade vi halv åtta och åt frukost då, jag sa bara till Winky att jag började bli en aningens hungrig och att ett par mackor kanske skulle hjälpa”.

”Du är bäst, Rosie”, säger jag och tar en klunk saft.

”Jag vet”, säger Rose stolt och sätter sig på skrivbordsstolen.

Jag flinar och tar en tugga av en av mackorna.

”Jag brukar aldrig sova så här länge, jag är ju den som alltid går upp först”.

”Men har du sovit bra de senaste nätterna då?” frågar Rose.

Jag tänker efter. Jag har nog inte gjort det.

”Njaa, jag har nog inte det”, mumlar jag.

”Då så”.

Jag klär på mig mina kläder och lägger ner pyjamasen i väskan igen. Och tar sen upp albumet igen. Jag och Rose tittar på bilderna noggrant tillsammans. Just nu, bara för att se våra föräldrar i ung ålder.

Det knackar på fönstret. Rose och jag tittar upp.

”Weston?” säger vi samtidigt.

Rose springer fram till fönstret och släpper in Weston. Han har ett brev på benet. Rose tar av det och läser. Hon ser på mig.

”Men Albus”, säger hon. ”Du måste åka hem”.

”Va?”

”Det är James”, säger hon och viftar med brevet. ”Han skriver att du har försvunnit och att faster Ginny är helt utom sig och farbror Harry, han har gett sig ut på kvasten och letar efter dig. Lily är också förkrossad och Krake försöker trösta både faster Ginny och Lily”.

”James verkar inte vara så upprörd”, säger ja buttert.

”Jodå, det är han visst det”, säger hon och ger mig brevet. ”Han har ju skrivit med sin krokiga handstil, du vet när han är så upprörd att han inte kan ålla fjäderpennan still i handen för att den skakar för mycket”.

Jag kastar brevet på sängen.

Jag kan inte åka hem än. Jag vill vara säker på att de inte ljuger mig upp i ansiktet innan jag kommer hem igen.

Vi hör steg utanför och sen en knackning på dörren.

Jag tar kvasten och väskan och går in i garderoben medan Rosie tar upp brevet och låssas läsa.

”Rosie?” jag hör att det är morbror Ron.

”Ja, du kan komma in pappa”, säger Rose.

Dörren öppnas.

”Gumman… men vad gör James uggla här”, säger han och han måste ha fått syn på brevet i Rose händer för sen säger han: ”Får jag se det där brevet”.

Det blir en stunds tystnad medan han läser brevet.

”Ånej”, utropar morbror Ron. ”Hermione”, skriker han medan han springer ut ur rummet.

Rose går fram och stänger dörren.
”Kom nu Albus”, säger hon.

”Vad ska jag göra?”

Jag vankar av och an i rummet och försöker komma på något. Rose vet att jag inte menar gå hem, så hon säger inte det men jag kan se på henne att hon vill göra det.

”Ååå”, säger jag och slänger mig ner i sängen. Rose sätter sig bredvid mig.

”Det kommer att ordna sig”, säger hon och lägger armarna om mig. Jag kramar henne.

Vi hör att det ringer på ytterdörren.

”Ginny”, hör vi en röst ropa. Moster Hermione.

Ginny?

Jag öppnar dörren och går ut i hallen utanför. Jag sätter mig på knä och kryper längst väggen tills jag kommer till ribborna vid trappan, jag håller mig bakom väggen hela tiden, på så sätt hör jag allt men de kan inte se mig.

”Albus”, viskar Rose nästan ljudlöst.

Jag höjer handen för att hon ska vara tyst.

”Ginny”, hör vi moster Hermione igen och därefter någon som gråter. Mamma. Jag börjar känna mig illa till mods.

”Han är borta”, gråter mamma.

”Lily”, ropar Hugo. Rose springer till sitt rum och stänger dörren.

”Kan Rose kanske veta vart han håller hus?” frågar James.

”Jag tror inte det James”; hör jag morbror Ron säga. ”Rosie”, ropar han sen.

Rose öppnar dörren så att det riktigt hörs genom huset.

”Jaa?”

”Kan du komma gumman?”

Rose ser en aning anklagande på mig när hon går förbi och springer sen ner för trapporna.

Sen hör jag hennes häpna och överraskade röst.

”Men… men James. James gråter du?”

Jag får en klump i halsen och får svårt att svälja.

Det ringer på dörren igen. Någon öppnar. Jag hör någon komma in.

”Harry”, hör jag morbror Ron säga.

”Jag hittar honom inte någonstans”, säger pappa, men det är något med hans röst. Jag har aldrig hört hans röst så här.

”Harry!” säger morbror Ron. ”Harry, nej gråt inte, vi kommer hitta honom”.

Plötsligt kan jag inte stå på knäna längre, jag ramlar ner på rumpan.

”Men jag… vi skulle ha berättat, han visste något, han gjorde det, men vi skulle ha berättat för alla innan någon av dem hann få reda på det själva”, hör jag pappa säga.

Menar du det? Jag kan inte låta bli att tänka så.

”Var det därför han försvann?” frågar moster Hermione.

”Jag tror det”, säger pappa. ”Allt är mitt fel. Mitt fel, jag borde ha fattat att man inte kan hålla sånt här hemligt”.

”Nej, älskling, det är inte ditt fel”, säger mamma tröstande med sin tårdränkta röst.

”Rosie vet du var han kan vara?” frågar pappa Rose.

Snälla Rose, tänker jag. Snälla.

”Nej”, farbror säger hon. Sen hör jag henne komma uppspringande för trapporna, hon springer förbi mig och tar tag i min tröja och drar med mig in på hennes rum.

”Fattar du vad jag har gjort?” frågar hon förtvivlat. ”Jag har ljugit farbror Harry rakt upp i ansiktet. Åh nej, vad har jag gjort. Nej, jag kan inte. Jag måste berätta att du är här”.

”Nej Rose, snälla”.

”Albus”, säger hon och spänner ögonen i mig. ”DU såg inte din familj, de är utom sig, och det är första gången jag har sätt James och farbror Harry gråta. Mamma och pappa kan inte heller ha sätt farbror Harry gråta, det var jätte chockade. Gå ner, gör det nu”.

Jag sätter mig på sängen.

Vad ska jag göra?

 

Anmäl
2012-12-01 22:16 #25 av: Hamster 4 ever

en till, det är så spännande!!!

Medarbetare på lajv.ifokus. Välkommen in!

Anmäl
2012-12-03 08:01 #26 av: Yelly Bean

Jättespännande! Skrattande

Anmäl
2012-12-04 09:03 #27 av: Josephine2

Innom kort kommer sista delen, del 10. Men jag skulle gärna fortsätta lägga upp flera delar. Men bara om det fins intresse för det.

Skulle ni vilja att jag gör det? Glad

Anmäl
2012-12-04 09:59 #28 av: Yelly Bean

Jag läser gärna fler Skrattande

Anmäl
2012-12-05 19:45 #29 av: Hamster 4 ever

måååånga flera!!

Medarbetare på lajv.ifokus. Välkommen in!

Anmäl
2012-12-06 07:22 #30 av: pebb

Fler tack

Anmäl
2012-12-07 10:36 #31 av: chade

Komigen, jag vill läsa ner nu Skrattande

Små stjärnor lyser också i mörkret.

Anmäl
2012-12-07 16:35 #32 av: Yelly Bean

Jag med, Tungan ute

Anmäl
2012-12-07 22:22 #33 av: Josephine2

Okej, här kommer del tio, och eftersom ni vill att jag ska skriva mera så kommer del 11 att komma innom kort. Men hoppas ni gillar denna så länge Skrattande

 

10

Dörren öppnas och Rose kommer in. Hon ser bekymrad men mest arg. På mig. Jag ser på henne när hon stänger dörren och vänder sig om.

”Albus fattar du hur dåligt jag mår av att säga att jag inte vet vart du är någonstans när dina föräldrar ser så förtvivlade och ledsna ut”, säger hon argt och blänger anklagande på mig. ”Albus allvarligt talat, de tror att du är död, om du inte kommer ner inom tio minuter, berättar jag att du är här uppe”.

Jag ska komma med invändning, men Rose blick får mig på andra tankar.

”Tror de att jag är död?” frågar jag tyst istället.

”Ja, det gör de”, säger Rose. ”De säger det inte ordagrant, men man hör det klart och tydligt på deras röster, och du måste i vilket fall som helst komma innan de ger sig av härifrån med oss andra om en timme”.

”Vad menar du? vart ska ni?”

”Mamma och pappa lyckades övertala faster och farbror om att efterlysa dig i the Daily Prophet”, säger Rose och jag kan tydligt se paniken jag känner stiga i hennes ansikte. ”Fattar du hur illa jag ligger till om vi åker och gör en anmälan på dig och sen hittar de dig här? Gå ner!”

Jag hade ställt mig upp, men det var en dum idé. Benen viker sig och jag faller ner på knäna. Känner tårarna rinna ner från kinderna och hakan, ner på mina byxor.

Rose kommer fram och lägger en arm om mig.

”Du måste ändå prata med de förr eller senare”, säger Rose tröstande. ”Jag föreslår förr, för att för det första så vill inte jag hamna illa till och för det andra för att det är bättre om du inte skjuter upp på det”.

Hon har rätt. Så rätt att jag börjar skämmas.

”Du har rätt Rosie”, säger jag tyst.

Hon reser på sig och går fram till skrivbordet. Hon tar upp något och sen ser jag att det är två tofsar.

”Jag sa att jag skulle hämta två tofsar så jag kunde sätta upp Lilys hår”, säger Rose och sen tar hon borsten. ”För jag behövde säga något för att kunna komma upp, och dessutom har hon inte kammat eller gjort i ordning sitt hår idag, hon är lika förtvivlad som James och era föräldrar. Vet du hur svårt det är att se de alla i det skick de är i just nu?”

Hon öppnar dörren och går ut.

Jag börjar nästan hyperventilera av nervositet men jag lyckas hålla nerverna i schack. Jag vankar av och an i rummet. Vad ska jag göra? Vad ska jag göra?

Jag bestämmer mig.

Jag ska gå ner.

Nu.

Jag går långsamt till dörren, låter handen vila på handtaget innan jag trycker till och jag öppnar dörren. Jag går tyst ut i hallen. Jag hör en flicka snyfta och dra häftiga andhämtningar.

”Pappa”, säger Lily- ”Pappa kommer Albus komma hem igen?”

”Ja då lilla gumman”, säger pappa utan att låta övertygad. ”Men vet du vad min gudfar sa till mig? Han sa; ”De som älskar oss aldrig lämnar oss”, han sa så till mig på grund av att mina föräldrar var döda och han ville försäkra mig om att när jag var som ledsnast, kunde jag alltid hitta de, i hjärtat”.

Nu hör jag djupare snyftningar. James. Jag fortsätter, Går ner för trappan, men jag ser ingen, de måste sitta i vardagsrummet, och då måste jag komma ner helt och gå en bit till höger för att de ska kunna se mig. Jag har precis kommit ner för trappan när jag hör James.

”Jag skulle ha slutat reta honom när jag hade chansen”, säger han. ”Det är mitt fel att han stack, han rymde för att jag är elak, det var så han sa, att jag är elak, vad har jag gjort? Det är mitt fel?”

”Nej, James”, säger mamma. ”Gubben, det är inte ditt fel, älskling, tänk inte så, vi kommer hitta Albus”.

”Din mamma har rätt James”, säger pappa. ”Om någons så är det mitt, jag har undanhållit saker för er”.

”Men Harry, det har vi alla”, säger morbror Ron. ”Skyll inte på dig själv”.

”Jo, för det var jag som bad er”, säger pappa. ”Jag bad alla om att de skulle hålla tyst om allt, tills jag bestämde att barnen var redo att höra det. Men jag kan svära på att Albus hittat någonting, jag borde ha fattat att jag inte kunde hålla något hemligt”.

”Han vet något”, säger James.

”Va?” säger alla fyra vuxna enstämmigt.

”Han … eh… jag visste att han undanhöll något, han har ju varit rätt så konstig… nedstämd typ och när jag frågade honom, var jag inte riktigt säker på att det var som jag trodde förrän han bekräftade, han sa att han inte tänkte berätta vad det nu är som han vet, men jag kunde inte klura ut vad”.

Pappa ljuger inte. Han talar sanning. Jag har tidningsurklippet i handen tillsammans med pappas gamla bok, Nittonhundratalets största händelser inom trollkarlsvärlden.

Jag verkar ha frusit fast i golvet.

”Såja Lily”, säger Rose tröstande. ”Albus kommer att komma till rätta”.

Rose upptäcker sitt misstag samtidigt som jag, när de vuxna börjar låta misstänksamma.

”Lova inget du inte kan hålla, Rosie”, säger moster Hermione.

”Nej, nej… jag bara känner på mig…”

Stackars Rose. Jag kan inte låta henne ta allt på grund av mig. Jag tar ett djupt andetag innan jag tar två steg och kommer in i vardagsrummet och allas blickar vänds på mig.

 

 

Anmäl
2012-12-08 18:02 #34 av: Yelly Bean

Spännande Glad

Anmäl
2012-12-08 18:43 #35 av: chade

Meer! Det börjar ju bli riktigt spännande nu! :)

Små stjärnor lyser också i mörkret.

Anmäl
2012-12-12 07:42 #36 av: pebb

Nästa del NU tack ;)

Anmäl
2012-12-14 14:07 #37 av: Josephine2

Jaaa då kommer nästa del hära Glad kommentera gärna vad ni tycker Flört

 

12

När alla sitter och stirrar på mig är min första impuls att springa därifrån istället, men mina ben lyder inte min vilja. De vägrar samarbeta. Inom några sekunder hör jag ett skrik. Som visar sig komma från pappa.

”Albus!”

Sen är jag inklämd mellan hans bröt och armar. ”Albus, Albus, Albus”, viskar han. ”Åh, lilla gubben”.

Mamma kommer också fram.

”Albus, Albus var har du varit?”

Sen är jag inklämd mellan både mamma och pappa. Båda gråter.

”Mamma… pappa… jag lever, ni behöver inte kväva mig”, säger jag och försöker skämta, men genast ser jag på dem att det inte är något att skämta över. ”Förlåt, förlåt att jag försvann”.

Lily och James hade också kommit fram. I ställe för mamma och pappa är jag nu inklämd mellan dem. Lily är så söt i tofsarna som Rose gjorde i hennes hår. James hade inte kammat håret och då är håret det viktigaste för honom. ”Håret är allt, hela personligheten, om inte håret är snyggt är inte jag snygg”, brukade han alltid säga. Då brukade jag alltid tänka på mitt hår, som är så ostyrigt, det finns så mycket av det, det växer över hela huvudet och står upp där bak, fast det ser väll inte fult ut, för då hade James definitivt påpekat det, fast kanske inte, det skulle vara precis som att säga att pappas hår är fult.

Jag sneglar på Rose. Hon ser på mig med menande blick. Hon har rätt. Det ör svårt att se sin familj såhär.

Pappa har till sist tagit sig samman.

”Albus, vart har du varit?” frågar han.

Jag sväljer.

Alla stirrar på mig.

”Här”, viskar jag.

”Här?” frågar pappa och ser på morbror Ron och moster Hermione.

De ser chockade ut.

”Harry vi visste inget, han kan inte ha varit här”, säger morbror Ron.

”Jo han har varit här”, säger Rose. ”Han kom till mig mitt i natten och har varit på mitt rum hela tiden”.

”Men han måste ha blivit hungrig”, påstår moster Hermione.

”Jaa det blev han också, men Winky hade gett mig mackor och pumpasaft som jag gav honom, jag sa att jag var hungrig”.

”Men när jag var i ditt rum då?” frågar morbror Ron.

”Han gömde sig i garderoben”, svarar Rose.

”Men det var inte hennes fel, ni får inte bli arga på henne”, säger jag fort. ”Hon ville berätta när jag hade vaknat, hon sa åt mig att åka hem så inte alla skulle bli så oroliga, men jag sa nej och bad henne att inte säga till någon och hon är en så underbart bra kusin så hon lät mig stanna utan att säga något och sen kom Weston med James brev och sen kom ni och då var hon jättearg på mig, så det är inte hennes fel”.

”Men jag tycker då att Albus har rätt att vara arg, det var ju därför han stack, vet ni”, säger Rose och ser på de vuxna.

Och då ser de vad jag har i handen. Pappa ser tidningsurklippet och bleknar.

”Albus jag vet vad du tror om mig eller om oss nu, men du vet inte allt”, säger pappa.

”Och vems fel är det då?” frågar jag och rynkar pannan. ”Jag har fått luska fram det jag vet, alldeles själv eftersom du vägrar berätta något”.

”Hur fick du reda på det?”

”Jaa, det började på Hogwarts”, säger jag. ”Rektor McGonagall sa något om att vi skulle komma tillbaka till Hogwarts med ’nya kunskaper om livet”. Först tänkte jag inte så mycket på det, hon börjar ju bli riktigt gammal, tänkte jag. Men sen när vi kommer hem och Teddy börjar tveka på Remus igen så såg jag på dig att du berättade mindre än du ville, och mamma var på väg att säga något som ni inte ville. Och så började ni prata om att det var ’värre förr’ och att det var därför man kunde gifta sig unga, men ni ville inte att Teddy och Victorie skulle göra det, men ni ville inte berätta om varför. Det var det första som fick mig att haja till. Men sen hemma hos mormor och morfar. Du och morfar började prata i gåtor, di började på meningar och började på nya utan att avsluta de ni påbörjat. Och sen hör man när ni ljuger, det låter så inrepeterat, och sen när ni inte ljuger berättar ni rätt från hjärtat, det där om att rektor McGonagall skulle hjälpa dig att bli auror tillexempel, så då började jag snoka runt, jag är inte stolt över det, men jag ville ha svar och eftersom du inte tänkte ge mig de så fick jag leta efter dem

själv”.

Jag trodde pappa skulle bli arg, men han ser imponerad ut.

”Du måste ha gjort ett verkligt grundligt arbete”, säger pappa och ler, sen får han något i blicken, han måste ha kommit ihåg något.

”Men vad är det ni pratar om?” frågar James som inte fattar något om det vi pratar om.

”Jaa pappa, det kanske är dags att berätta nu”, säger jag ”Vad är det vi egentligen pratar om, James, vet ju inte och inte Lily, jag och Rose är de ända som vet”.

Rose ser anklagande på sina föräldrar.

”Vi gjorde bara som Harry ville”, säger moster Hermione.

”Älskling”, säger mamma till pappa.

”Va?”

De utbyter blickar.

”Du har rätt Albus”, säger pappa.

”Vadå?” frågar jag.

”Det är dags att berätta”.

Pappa sätter sig ner men jag står upp, vägrar att sätta mig. Lily sätter sig i Rose knä men James står bredvid mig.

Nu ska han också få veta.

 

Anmäl
2012-12-19 19:17 #38 av: Hamster 4 ever

kom ingen!! mera, mera!!

Medarbetare på lajv.ifokus. Välkommen in!

Anmäl
2012-12-20 17:10 #39 av: chade

Skriv så fingrarna blöder nurå ;)

Små stjärnor lyser också i mörkret.

Anmäl
2012-12-26 21:10 #40 av: Josephine2

Såå nu kommer änligen nästa del Skrattande hoppas ni gillar den Glad

 

13

”Jag växte upp hos min moster och morbror och deras son. Man kan inte säga att de behandlade mig speciellt bra, men samtidigt lät de mig inte svälta heller. Men jag hade det inte bra. Jag visste inget om mina föräldrar, min moster och morbror hade sagt till mig att mina föräldrar dog i en bilolycka…”

”Precis som du har sagt till oss”, avbryter jag honom.

”Jaa, jaa men det var den enklaste förklaringen, just då i alla fall”, säger pappa. ”Men just nu känns det som att sanningen hade varit den enklaste förklaringen. Men i alla fall, när jag var elva år fick jag mitt första brev från Hogwarts, precis som alla andra häxor och trollkarlar, men jag fick inte läsa de av min moster och morbror som tog de ifrån mig. Tillslut gick det så lågt att min morbror flyttade oss till något ruckel för att han försökte fly från trollkarlarna. Men Hagrid hittade oss och han slog in dörren, det ena ledde till det andra och jag visste att jag var en trollkarl och hur och varför mina föräldrar dog. Jag kom till Hogwarts och träffade Ron, eller Ron träffade jag faktiskt på tåget, Hermione också, fast man kan inte säga att vi var kompisar direkt, eller joo, jag och Ron, men vi tyckte att Hermione var en dryg besserwisser, men sen räddade vi henne från ett troll, efter att vi råkat låsa in henne på flickornas toalett med den och då blev vi kompisar med henne också”.

”Eh… varför låste ni in mamma med ett troll?” frågar Hugo.

”Det var inte med flit, vi såg trollet gå in på toaletten och vi visste inte att hon var där inne men sen hörde vi henne skrika och då fattade vi vad vi hade råkat göra”, svarar morbror Ron.

”Men i vilket fall som helst, så började det hända en massa saker efteråt”.

”Vaddå?”

”Under den tiden, eller inte just den tiden med tidigare så var alla rädda, och fruktade tidernas mest onde och nästan mäktigaste trollkarl”.

”Vad hette han?” frågar James.

”Voldermort”, svarar jag.

Pappa ser på mig, suckar.

”Jaa”, säger han. ”Voldermort, men ingen kallade honom vid hans namn, de kallade honom…”

”Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn eller du-vet-vem”, avbryter jag.

Pappa nickar.

”De flesta gillar fortfarande inte när man säger Voldermort, Weasley familjen var bara några av de, fast sen kunde också de börja säga namnet, fast det tog några år, jag har alltid sagt namnet och folk har försökt att tillrättavisa mig för det, men professor Dumbledore sa till mig att jag ska kalla honom vid namn”, säger han. ”Under vårat första år på skolan, handlade det om De vises sten, någonting som Voldermort ville ha, ni förstår, natten han dödat mina föräldrar skulle han förstods döda mig också, men han kunde inte, det är därför jag har det här ärret i pannan, men då försvann han och alla trodde att han var död – men det var han inte. Han bodde då i en kropp, i en av lärarna på Hogwarts, men De vises sten skulle göra så att han kunde få sin egen kropp tillbaka, men jag, Ron och Hermione tog reda på allt som gick om De vises sten”.

”Och vi följde honom ner efter De vises sten, fast vi ville ju komma först till stenen, men grejen var den att vi inte visste så mycket som vi visste efter, och sak på sak, vi kom försent, men Harry fick stenen och var nära på att bli dödad men Dumbledore kom i tid för att hindra det och Voldermort kunde inte komma tillbaka”, säger moster Hermione.

”Under andra året försökte han igen”, säger pappa. ”Men den här gången på ett helt annat sätt, han hade lagt en förtrollning i en dagbok och han kunde förhäxa folk genom den, oturligt nog var den som hade dagboken just då, Ginny”.

Pappa gör en paus och ser på mamma. Skuld täcker hela hennes ansikte och pappa tar hennes hand. Vad kan hon ha gjort?
”Hon anförtrodde sig honom och han lurade henne och tillslut kunde han få henne att göra saker som han ville, men hon visste inte att det var Voldermort, han hette ju inte det från början, när han själv gick på Hogwarts så att säga, han hette då Tom Riddle, men i alla fall så fanns det en hemligheternas kammare, och finns än idag, då innehöll den en levande basilisk – en jätteorm som dödar dig om man ser den i ögonen, nu innehåller skelettet från en basilisk. Under det året förstelnades ett antal elever och sen fördes en elev ner till kammaren och de var på väg att stänga skolan. Eleven som fördes ner var Ginny och jag och Ron gav oss iväg för att leta upp kammaren och rädda henne. Hermione kunde inte hjälpa oss mera eftersom hon var en av de som hade blivit förstelnade, men hon hade hjälpt oss att veta vad som finns i kammaren och det hjälpte mycket, men hur som helst så hittade vi kammaren och vi kunde ta oss ner men var jag tvunget att fortsätta vidare på grund av vissa saker, jag hittade Ginny, men även Voldermort, Ginny var medvetslös och var på väg att dö samtidigt som Voldermort var på väg att bli levande igen, men jag dödade basilisken och spetsade dagboken med en tand och Voldermort försvann igen och Ginny vaknade upp”.

”Mamma”, börjar James men Ginny tar tag i honom och han kramar om henne.

Själv känner jag hur det har börjat rinna tårar från mitt ansikte.

”Men pappa du skulle berätta vad som hade hänt, när du besegrade honom”, säger jag med ynklig röst.

”Jag vet, men då måste jag berätta det här också, eftersom allt hänger ihop”, svarar pappa.

”Okej”, säger jag.

”Tredje året var det faktiskt inte Voldermort som ställde till det, utan Sirius”.

”Sirius Black? Som jag är döpt efter?” frågar James.

”Jaa, exakt han, han hade suttit i Azkaban i tolv år för att brott som alla trodde att han hade begått, men det var inte han, för det första trodde man att det var Sirius som hade förrått mina föräldrar, ni förstår, de visste att Voldermort var ute efter de, och det visste några andra också, så de gömde sig, men Voldermort hittade de i alla fall och eftersom alla visste att Sirius var min fars bästa vän och dessutom hemlighetsväktare till deras hus så trodde man direkt att det var han som hade förrått de, men det var det inte, det var Slingersvans, en annan av min fars bästa vänner, han var hemlighetsväktare mot slutet förrådde mina föräldrar, och sen sprängde han en gata luften och alla trodde att det var Sirius, han hade nämligen tyckt upp Slingersvans mot en vägg eftersom han visste direkt att det var Slingersvans som måste ha förrått mina föräldrar, men han förvann efter sprängningen och alla trodde att det var Sirius”.

”Försvann?” frågar Rose.

”Nej, han försvann inte, han var en animagus, ni vet, att man kan förvandla sig till djur, och han var en råtta, så han kilade bara ner i kloaken till de andra råttorna, men han hade skärt av sig fingret först och därför trodde man att Sirius hade förintat Slingersvans, men Sirius lyckades fly från Azkaban och alla trodde att ha skulle komma för att döda mig, vilket även jag trodde, men det ena ledde till det andra och tillslut befann vi oss – jag, Ron och Hermione tillsammans med Sirius och sen också Remus, vi trodde först att han hade förrått oss men efter att de hade förklarat fattade vi allt och vi misstrodde inte längre varken Remus eller Sirius. För att rentvå Sirius behövde vi Rons råtta, eftersom det visade sig vara Slingersvans”.

Morbror Ron ryser till och ser äcklad ut.

”Jaa och tänka att jag sov med honom i sängen o allt, usch”.

”Vi skulle ta med honom till Fudge, som var trolldomsminister då, så han kunde fatta att Sirius varit oskyldig hela tiden, men han kom undan och flydde”.

”Leder han flykt till något?” frågar James hest.

”Ja definitivt, det utgjorde en stor del, vänta bara”, säger pappa.  ”Men sen under vårat fjärde år så skulle turneringen i magisk trekamp hållas på Hogwarts”.

Jag drar efter andan och jag ser hur James bleknar.

”Tre skolor skulle tävla och Hogwarts var förstods en av dem. De andra skolorna var Durmstrang och Beauxbatons. Det ska ju vara tre deltagare men vi blev fyra den här gången. Två från Hogwarts. Det var jag och Cedric Diggory och vi tävlade emot Fleur Delacour och Viktor Krum”.

”Fleur Delacour… menar du…?” jag blev avbruten av pappa.

”Jaa exakt, nu heter hon ju Fleur Weasley, hon träffade faktiskt Bill första gången på Hogwarts under turneringen, när han kom och hälsade på mig med Mrs. Weasley”.

”Och den andra var Viktor Krum?” nästan viskar James.

Pappa ler.

”Ja det var det”.

”Så då måste han ha vunnit?” frågar James.

”Vänta lite”, säger pappa. ”I alla fall så förstod alla lärarna på Hogwarts att någon måste ha förhäxat den flammande bägaren, en ond trollkarl, annars skulle den inte ha kastat ut fyra namn. Professor McGonagall var helt emot att jag skulle tävla, men jag var tvungen. De hade nämligen satt en åldersgräns, tidigare år hade det inte varit åldersgräns med på grund av att det var skolor, så gjorde man det nu, och gränsen var sjutton, jag var bara fjorton. I alla fall, det året hade vi fått en ny lärare i försvar mot svartkonster igen, och han skulle vara min mentor genom turneringen, jag klarade mig igenom de två första och låg delad etta med Cedric, den tredje var den värsta. Jag och Cedric kommer fram till segrarpokalen, den pokalen skulle ta oss tillbaka från en labyrint till startplatsen där hela skolan och alla lärare och föräldrar var. En av oss skulle ta den, men eftersom vi kom samtidigt och vi låg lika, bestämde vi oss för att båda skulle ta den. Oj vad jag ångrade att jag sa åt Cedric att ta den tillsammans med mig. Någon hade förhäxat den också och vi hamnade på en kyrkogård i stället. Direkt kommer det någon och först vet vi inte vem det är, men sen pratar de och de dödar sen Cedric. Det var Voldermort och Slingersvans, fast Voldermort var inte mänsklig, jag vet faktiskt inte vad han var för något, men i alla fall så kunde jag mig inte ta mig där ifrån eftersom de hade låst fast mig på en gravsten. Och Slingersvans skar upp min arm”.

Pappa drar upp sim ärm och visar ett är på sin underarm. Jag ryser, det måste ha gjort rysligt ont. Stackars pappa.

”Ni förstår, Voldermort behövde ’blodet från fienden’, så jag var nyckeln till att han skulle kunna återvända, det var därför han inte dödade mig direkt tillsammans med Cedric, han behövde mig. I alla fall så återvände han och jag var tvungen att kämpa mot honom för första gången sen han blev mänsklig. Jag klarade mig, tog pokalen, och lyckades ta mig och Cedrics kropp tillbaka till Hogwarts och Dumbledore, men efter det utlöste ett annat problem”, berättar pappa. ”Ni förstår alla fruktade Voldermort och alla var inte beredda att tro på mig, att Voldermort hade kommit tillbaka, mins av alla förre trolldomsministern Cornelius Fudge. Så under mitt femte år på Hogwarts kan man inte säga att allt gick bra. Skolan var full av elever som inte trodde mig, men sen fanns det ju de som trodde mig. Weasley familjen var några av de, och Hermione också förstods och flera andra men vi var för några och vi hade ingen hjälp från försvar mot svartkonster heller, Fudge ville inte att vi skulle tränas eftersom han var rädd att vi skulle kunna störta honom. Men vi startade en egen försvar mot svartkonst grupp, som vi kallade för Dumbledores Armé, det var Ginny som kom på namnet, och alla ville att jag skulle vara dess ledare, eftersom enligt de och Hermione så var jag den som var best på att försvara mig mot svartkonster”.

”Harry du är för blygsam”, avbryter moster Hermione. ”Vet ni barn, om vi sammanfattar lite nu innan vi fortsätter, vad var det du hade gjort nu igen Harry? Hum få se, jo räddat De vises sten från Voldermort, när du var elva, vad mer? Jo visst jag, räddade Ginny från Voldermort och ur Hemligheternas kammare, och i samma veva dödade du basilisken och räddade skolan från den, under tredje året, besegrade du hundra dementorer från dig själv, mig, Ron, Sirius och professor Snape, men den lilla detaljen valde du att inte berätta och under fjärde året gjorde du väll inget speciellt antar jag, bara deltog i turneringen i magisk trekamp, överlevde och vann. Harry, du måste lära dig att skryta lite i alla fall, ingen annan skulle ha klarat av det du har gjort”.

Pappa ler och ser på Hermione som flinar tillbaka. Jag själv kände mig lamslagen. Hundra dementorer. Jag visste inte ens att pappa kunde göra en patronus besvärjelse.

”I alla fall så var det nödvändigt att starta gruppen, men det förde också med sig sina konsekvenser, de kom på oss och vi straffades. En lärare jobbade för Fudge och det var hon som hade oss i försvar mot svartkonster och hennes bestraffningar var gammalmodiga, jag hade redan fått det straffet eftersom jag hade insisterat på att Voldermort hade återvänt, jag vek inte från det eftersom det var sant. Vi skrev straffmeningar med hennes pennor och fick det vi skrev på pappret inristat i handen”.

Pappa, mamma, morbror Ron och moster Hermione höger sina händer och vi ser ärren på handryggen. Usch.

”Jag trodde att Voldermort hade tagit Sirius till fånga, även fast han skulle vara i Fenixordens högkvarter, och Voldermort väntades hålla låg profil”.

Jag avbryter pappa.

”Vad är Fenixorden?” frågar jag.

Pappa ser på de andra vuxna som nickar lågt.

”Ett hemligt sällskap som bildades första gången Voldermort kom till makten, det var Dumbledore som bildade den, jätte många från den goda sidan var med, Hagrid, mamma och pappa, Dumbledore själv, professor McGonagall, Remus…” vi hör någon dra efter andan. Jag vänder mig och precis som alla andra.

Teddy står i ett hörn vid dörren till vardagsrummet. Ingen hade sett honom förrän nu.

”Teddy, hur länge har du stått där?” frågar mamma och rusar fram till honom och drar med sig honom till soffan och tvingar ner honom innan hon sätter sig på sin plats igen.

”Sen precis innan Harry började berätta”, svarar Teddy samtidigt som Lily kravlar sig upp i hans knä och lutar sig mot honom.

”Så du har hört allt?” frågar pappa.

Teddy nickar.

”Okej, men i alla fall, Remus, Sirius och många andra”, fortsätter pappa: ”Men det var så många som dog, er mormor/farmors två bröder var bland de som dödades. Men så när Voldermort försvann så upplöstes gruppen, och när han kom tillbaka startade Dumbledore gruppen igen och den här gången var så många fler med, Bill och Charlie var ju ganska små när första gången, inte lika som oss förstods, vi var fortfarande ett år, Ginny var inte ens född. Men de är med i Fenixorden, Arthur och Molly också, vi, vi gick med när vi blev myndiga, man får inte vara med innan man blir myndig på grund av att det är farligt”.

”Men finns Fenixorden fortfarande?”

”Jaa”, svarar pappa. ”Vi funderade på att upplösa den, men vi ångrade oss, vi tänkte att den kan vara bra att ha, men vi har bara möte någon gång om året. Men i alla fall så kunde Voldermort plantera bilder i huvudet på mig på grund av förbindelsen emellan oss på grund av ärret, så jag fick för mig att han hade tagit Sirius till fånga på trolldomsministeriet på mysteriedepartimentet, så vi gav oss dit, jag, Ron, Hermione, Ginny, Luna och Neville. Jag förstod ju att vi hade blivit lurade, men då var det redan försent. Det ena ledde till det andra och Fenixorden kom och räddade oss ur knipan men i och med det så dog Sirius och jag förlät aldrig mig själv för det. Sjätte året var mycket bättre på flera sätt, ni förstår, Fudge och flera aurorer hade sätt honom och nu kunde de inte misstro mig längre, i stället var jag under bevakning, men alla på skolan trodde mig och i början hände ingenting, det var faktiskt ganska lugnt, jag gick på privatlektioner hos Dumbledore för att lära mig mer om Voldermort, innan han blev Voldermort, från hans skoltid liksom, Dumbledore hade ju honom som elev. Jag hade problem med en spelare i mitt quidditch lag men inget värre”.

Mamma harklar sig. Morbror Ron och pappa börjar skratta.

”Jaa och det var då jag började förstå att jag hade andra känslor för Ginny än att hon är ’min bäste väns syster’, fast Ron var ju inte speciellt glad. Men”.

Och där kom det. Det jag hade väntat på. Men.

”Dumbledore hade varit borta mycket och letat efter saker som skulle kunna få bort Voldermort för gott. Han hade hittat en och han ville att jag skulle följa med för att hämta den. Vi fick tag på den, men Dumbledore var tvungen att dricka en dryck som gjorde honom jätte svag mot slutet. Och när vi kom tillbaka till skolan dödade Snape honom. Trodde jag. Men medan vi var uppe i Astronomitornet höll en massa dödsätare på i skolan. Men det visste jag inte om, förrän Ginny kom och hämtade upp mig till sjukhusflygeln. Bill hade blivit riven och biten av Fenrir Grårygg, en varulv, en ond varulv. Men han var inte omvandlad och det var inte fullmåne, så han blev inte smittad annat än att han fick smak för rått kött, han och Fleur var förlovade då, men så kommer vi till sjunde året”.

”Vad hände då?” frågar James spänt.

”Inget, vi var inte där, Voldermort hade lyckats ta över halva trollkarlsvärlden, och mugglarvärlden, under sommarlovet tog han över trolldomsministeriet också och plötsligt var jag inte säker någonstans, så vi, jag, Ron och Hermione gav oss av på uppdraget som Dumbledore gav oss. Leta upp saker som skulle få ett slut på Voldermort, horrokruxer. Det är föremål som har förtrollats av svart magi och har en bit av din själ inuti sig.  Voldermort hade sex, Dumbledore hade gjort sig av med en och jag en, Dumbledore en ring som Voldermort en gång hade ägt och jag dagboken, men då visste jag förstods inte att det var en horrokrux, så vi hade fyra till, då visste vi inte vart de var eller vad det var, men det var en medaljong, en mugg, ett diadem och Volderorts orm Nagini. Vi hittade de tre första och den tredje var på Hogwarts vilket betydde att vi var tvungna att ge oss av dit, Voldermort visste vi det laget att vi var ute efter hans horrokruxer och han fick förstod reda på att vi var där, men vi det laget hade han gjort Hogwarts en skola för svartkonster, han hade dödsätare som lärare, men vissa elever och bland de, Ginny, Neville och Luna, lydde inte och tvingades hålla sig gömda för att inte bli dödade, Ginny hade förstods hämtats av Fenixorden innan på grund av en massa saker men så kom vi då tillbaka och då startades det andra stora kriget. Under tiden var vi tvungna att hitta diademet, men då visste vi inte att det var det vi skulle leta efter, men vi hittade den, nu behövde bara ormen dödas, men jag hade fått reda på något som de andra inte visste något om”, pappa pausar sig själv.

Morbror Ron, moster Hermione och mamma har blivit vita i ansiktet, de vet ju vad han kommer att säga, jag blir orolig.

”Jag hade fått reda på att det finns en till horrokrux, en mer än vad vi visse om. Jag. Jag var den sista horrokruxen, jag var tvungen att dö, jag smög bort från alla och till Den förbjudna skogen, där Voldermort befann sig, han hade gjort uppehåll i kriget och väntade på mig, han ville att jag skulle överlämna mig själv och visste att jag skulle det, men han visste inte att jag var en horrokrux, natten han försökte döda mig och han själv försvann så hoppade en bit av hans själ in i mig. Jag var anledningen till att han inte kunde dö. Jag gick till honom och han dödade mig trodde han, men egentligen dödade han bara biten av hans själ. Nu har jag alltså överlevt den dödandeförbannelsen två gånger. De bar mig till slottet där de andra befann sig. Ron, Hermione, Ginny och alla andra trodde verkligen att jag hade dött, tills jag visade att jag levde, men Neville hade dödat Nagini, så nu var det bara jag och Voldermort kvar. Jag dödade Voldermort och allt blev bra igen. Fast under kriget så hade ju Fred dött, Remus och Tonks, till och med lilla Colin så jag kände inte för att fira som de flesta andra”.

Alla satt tysta.

”Och strax efter föddes Victorie, du var bara en baby Teddy”, säger pappa.

”Det var det ni menade med att det var annorlunda förr, det där med giftermål och sånt”.

Pappa nickar.

Jag känner mig tom. Pappa. Min pappa. Överlevde den dödande förbannelsen två gånger och är dessutom världens mäktigaste, skickligaste och godaste levande trollkarl. Pappa?! Jag känner skam dra över mig.

Jag reser mig upp och går fram till pappa.

”Förlåt”; säger jag och sätter mig i hans knä samtidigt som jag kramar om honom. Känner hur levande han är. ”Förlåt”.

”Albus, för vad?” frågar pappa.
Jag slutar krama honom och ser honom i ansiktet.

”Därför att jag blev så arg”, säger jag. ”Jag hade ingen rätt att bli så arg, pappa”.

”Du hade all rätt Albus”, säger pappa. ”Jag skulle ha berättat tidigare, men jag ville vänta till ni blev äldre”.

”Jag förstår det säger James. ”Det var inte direkt kul att höra, du måste ha haft ett hemskt liv”.

”Men det hade jag inte”, säger pappa. ”Jag hade ju Ron och Hermione och hela Weasley familjen som stöttade mig, de gjorde mitt liv till det bättre, trotts alla motgångar, och vad än Hermione försöker inbilla sig själv eller er, så hjälpte de mig väldigt mycket med allt, och då enar jag inte bara i trolldryckskonst”.

Jag börjar skratta.

”Men du hade en tung börda att bära”, påstår James.

”Jaa, det hade jag”, säger pappa.

”Var du aldrig rädd?” frågar James.

”Jo”, säger pappa. ”Nästan hela tiden, och mest rädd över att de jag älskar skulle råka illa ut, någon i Weasley familjen. Det var svårt att inte vara rädd”.

”Jag älskar dig pappa”, säger jag och kramar honom igen. ”Jag älskar dig jätte, jättemycket”.

”Jag älskar dig också Albus”, säger pappa.

”Pappa”, säger James så plötsligt att jag rycker till. Alla andra också. Jag ser på James, något lyser i hans ögon”.

”Vad är det?”

”Visa din patronus”, ber James.

Pappa skrattar och jag hoppar ner från hans knä och han ställer sig upp.

Pappa mumlar några ord och sen bryter en vacker kronhjort ut ur hans trollstav och galopperar runt i vardagsrummet och sen försvinner den”.

”Vad vacker”, säger Lily och Rose samtidigt.

”Min pappa var också en animagus, en kronhjort, först visste jag inte varför jag hade en kronhjort, men Dumbledore sa att det berodde på min pappa”.

”Farfar”, mumlar jag.

Pappa ser på mig.

”Gubben, du får aldrig försvinna igen”, säger han. ”Lova mig det”.

”Jag lovar det”, lovar jag.

 

Anmäl
2012-12-26 21:14 #41 av: Josephine2

ops ser nu att det blev lite fel, glömde skriva 11, så 12 ska vara 11  och 13 ska vara 12, så det är bara 12 delar ute än så länge xD

Anmäl
2012-12-27 17:29 #42 av: Hamster 4 ever

omg, så bra!! skriv mera!!

Medarbetare på lajv.ifokus. Välkommen in!

Anmäl
2012-12-27 18:11 #43 av: Yelly Bean

Bra! Skrattande

Anmäl
2012-12-31 03:23 #44 av: Hamster 4 ever

puttar

Medarbetare på lajv.ifokus. Välkommen in!

Anmäl
2013-01-04 10:47 #45 av: Hamster 4 ever

puttar

Medarbetare på lajv.ifokus. Välkommen in!

Anmäl
2013-01-05 10:01 #46 av: Yelly Bean

Hamster 4 ever, jag tror hon skriver den så snabbt hon kan. Glad

Anmäl
2013-01-05 22:09 #47 av: Josephine2

Haha jaa jag försöker skriva så ofta jag hinner Glad så här kommer nästa del, det här är del 13. Hoppas ni gillar den, och eftersom den blev ganska kort kommer nästa del komma inom kort Glad

 

13

Efter att pappa berättade för oss om allt, berättade de andra Weasleys för sina barn också. Mycket förändrades, speciellt i beteendet, men fick mycket större respekt för sina föräldrar och då hade man redan det, och man blev stolta. Vi hade haft besök av Neville flera gånger också. Och han stoltserade förnöjt över att han hade svalt sin blyghet och osäkerhet och gjort allt i sin makt för att hjälpa pappa. Tydligen hade pappa, mamma, morbror Ron, moster Hermione och tvillingarna varit snälla och stöttat honom mycket under deras år på Hogwarts och han ville hjälpa så mycket han kunde. Han hade ju dödat ormen och hade tydligen fått mycket respekt av alla andra också efter det.

Fast man kan ju inte hålla sig i det förflutna hela tiden heller, eller hur? Inte i den här familjen i alla fall, Potter-Weasley familjen, inte nu när det vankas bröllop, det är närmare nu och morbror Bill är närmast deprimerad, Lily är ofta med mamma hos morbror Bill och moster Fleur eftersom hon är brudtärna tillsammans med Rose. Ibland följer jag, pappa och James också med.

”Jaa, det är i alla fall tur att era hårfärger inte skär emot varandra”, hade moster Fleur sagt till Lily och Rose en dag när jag följde med. ”På mitt och Bills bröllop var ju Ginny och Gabrielle brudtärnor, Ginny med Weasley rött hår och Gabrielle med silverblont hår, som mig och Victorie”.

Hon pratar ju bra engelska tänker jag. Pappa hade berättat att moster Fleur hade varit ganska dålig på engelska, men att morbror Bill började ge henne lektioner i engelska, nu pratar hon flytande.

Morbror Bill hjälper sin fru med förberedelserna av bröllopet, just nu tar han fram tärnornas klänningar.

”Åh”, utbrister Lily när morbror bill har tagit fram två guldfärgade klänningar. ”Åh vad fina”.

”Det är dem samma som Ginny och Gabrielle hade på mitt och Bills bröllop”, fnittrar moster Fleur.

Lily upptäcker ett fel med sin klänning som morbror Bill räcker henne.

”Men, mamma var ju sexton när ni gifte er”, påstår Lily. ”Jag är bara nio och jag passar inte mammas klänning, hon var ju så lång när hon var sexton”.

Lily håller upp klänningen framför sig. Hon har rätt. Men moster Fleur bara skrattar, tillsammans med morbror Bill och mamma.

”Det vet vi väll”, säger mamma.

”Jag ska ju sy in och korta ner den”, säger Fleur och Lily räcker henne klänningen. Rose passar inte i sin heller, så även hon räcker sin klänning till Fleur.

Fleur pekar med sitt trollspö på Lily och sen på Rose. Antagligen för att ta mått på dem. Sen försvinner hon och blir borta ganska länge.

Victorie är inte hemma, men nu kommer hon in genom ytterdörren tillsammans med Teddy.

”Vart har ni varit?” frågar Louis.

”Jag har sätt din klänning, Victorie”, säger Dominique. ”Den är jätte vacker, kan du inte sätta på dig den?”

”Inte så länge Teddy är här”, skrattar Victorie.

”Äsch, tror du på sånt där skrock?” frågar Teddy och drar Victorie närmare sig.

”Nix, jag vill bara inte att du ser den innan bröllopet”, säger Victorie. ”Det mammas gamla bröllopsklänning som hon hade på hennes och pappas bröllop, den är jätte vacker, och den är värld att vänta på”.

Teddy skrattar.

”Jaa okej då”, säger Teddy. ”Jag borde nog ändå hem till mormor nu”.

”Men vi kommer inte träffas innan bröllopet”, varnar Victorie, som om hon inte vill att han går nu. ”Så om du går nu så kommer vi inte träffas igen”.

”Då kommer vi bara bli lyckligare när vi träffar varandra i övermorgon”, ler Teddy och kysser Victorie. En lång stund. Nej jag menar det verkligen, kyssen blir så intim att mamma måste säga till dem.

”Sluta”, säger hon eftersom morbror Bill har bedrövat sjunkit ihop i en fåtölj.

Victorie och Teddy särar på sig och fnittrar.

”Okej”, säger Teddy och går fram till pappa. ”Hej då, Harry”.

Pappa drar till sig honom i en kram.

”Du har växt upp så fort Teddy”, säger pappa. ”Jag minns när Remus visade bild på dig första gången när du bara var några månader gammal, med turkost hår”.

Teddy skrattar. Just nu har han blont kort hår. Men ett ögonblick senare har hans hår ändrats till turkost.

Pappa börjar skratta. Jag också, alla förresten. Teddy går till Victorie.

”Hej då”, säger Teddy och kysser henne fort för att inte ge morbror Bill ännu mer smärta. ”Vi ses väll vi altaret då antar jag”.

”Jaa, det gör vi nog, jag kommer nog ha vägarna förbi”.

De börjar skratta. En snabb kram och sen går han.

”Nuuu får du sätta på dig klänningen”, säger Dominique.

”Jaa okej”, säger hon och kollar alla som är där. Jag, James, Lily, pappa, mamma, Rose, Hugo, moster Hermione, morbror Ron, Dominique, Louis, och morbror Bill.

”Var är mamma?” frågar hon.

”Hon fixar Rose och Lilys klänningar”, säger pappa.

Lily springer fram till Victorie.

”Du kommer bli den vackraste bruden som finns i världen”, säger hon.

”Tack Lily”, säger hon och bär upp Lily. Så mycket väger hon inte, hon är bara ju bara nio år. ”Men det är väll inte sant?”

”Joho, för du har villieblod i dig”, säger Lily. ”Och du har silverblont hår som moster Fleur, ledsen Dominique men du sa det till mig också, du kommer också bli vacker, men du har sånt här typiskt Weasley hår, precis som mig”.

Alla skrattar. Victorie släpper ner Lily för att hämta klänningen. Dominique slutar inte tjata.

Hon kommer tillbaka med klänningen. Den är faktiskt vacker. Hon sätter på sig den och hör alla något. Gråt. Morbror Bill hade brustit ut i gråt.

”Nämen Bill”, säger mamma. ”Ryck upp dig, inte grät du när du skulle till och gifta dig”.

”Jag var tjugosex år”, säger han. ”Victorie är bara arton år”.

”Jaa inte jätte långt ifrån min ålder när jag gifte mig med Harry”, säger mamma strängt till sin bror.

Han slutar gråta.

”Du har rätt Ginny”, säger han.

”Det vet jag väll”, säger mamma och sen brister båda ut i skratt.

Moster Fleur kommer tillbaka med klänningarna. Man ser att det är exakt samma klänningar men mindre. Lily får sin klänning av moster Fleur och hon springer fram till James.

”Hjälp mig”, säger hon och ger honom klänningen.

Lily tar av sig sina kläder så hon bara har trosorna kvar, och James trär klänningen över hennes huvud, hon vänder sig om så att han kan knäppa klänningen.

Lily springer fram till helfigurspegeln som finns i vardagsrummet.

”Åhh…” utbrister hon. Det ser faktiskt ut som om hon ska börja gråta. Jag och James börjar skratta lite tyst. ”Åh, moster Fleur taaack så jättemycket”. Hon springer fram och kramar om moster Fleur.

Mamma hjälper Victorie att sätta på henne slöjan. När Victorie har fått på sig slöjan ser hon verkligen ut som en riktig brud.

Lily och Rose ställer sig bakom henne. En brud och hennes två tärnor.

 

Anmäl
2013-01-09 23:01 #48 av: Josephine2

Okej, som utlovat kommer då nästa del nu, tidigare än vanligt, på grund av försening av förra delen, hoppas ni gillar denna del också. Skriv gärna vad ni tycker också Glad

14

Jag står vid våran öppnaspis och kollar in iden. Vilken sekund som helst kan Scorpius komma. Det är ju dagen innan bröllopet och han ville verkligen komma på det. Vi hade tänkt fråga Teddy och Victorie om det går bra, men det behövdes inte för de drog själva upp det, de frågade om han ville komma när de skulle skriva gästlistan. Hermione skulle också komma, tillsammans med sina föräldrar. De hade faktiskt inte träffats på hela sommaren, och Oliver har inte kommit för att hälsa på pappa. Enligt pappa så har Hermione tvingat med honom ut och flyga hela dagarna. Nästa år ska hon söka som jagare i Gryffindor laget och hon kommer säkert få den platsen. Jag däremot, som ska söka till sökare, kommer säkert bara förnedra mig själv bara att ens dyka upp på uttagningen. Just då dyker Scorpius upp.

”Scorpius”, ropar jag.

”Albus”.

Vi omfamnar varandra.

”Vad kul att du kunde komma”, säger jag när vi är på väg från vardagsrummet.

”Jaa, vad kul att jag fick komma, det ska bli jätte kul”, säger Scorpius.

”Kom så lämnar vi dina saker på mitt rum och sen går vi ner till köket, jag vill ha pumpasaft”, säger jag.

Vi går upp till mitt rum och lämnar allt som Scorpius hade med sig och börjar sen gå ner mot vardagsrummet.

”Det är ett fint hus”, säger Scorpius.

”Tack”, säger jag. ”Pappa ärvde det från sin gudfar Sirius Black när han dog”.

”Black, från den stora familjen black?” frågar han, tydligen bekant med det namnet.

”Ja?” säger jag frågande.

”Min farmor var en Black innan hon gifte sig med farfar ju”, säger Scorpius.

”Men då måste hon vara släckt med Teddys mormor”, påstår jag. ”Andromenda”.

”Andromenda, joo jag har för mig att farmor har nämnt henne någon gång, hennes storasyster tror jag”, säger han.

”Syster?” säger jag.

”Jaa vadårå?”

”Men då är ju du och Teddy sysslingar”, säger jag snopet.

Scorpius bara gapar när det går upp för honom.

”Jaa, men jaa, farmor och Andromenda är systrar, pappa är son till farmor, och Teddys mamma…”

”Tonks”.

”Just precis, Tonks är dotter till Andromenda, vilket gör de till kusiner, och jag är son till pappa och Teddy är son till Tonks, vilket gör oss till sysslingar”.

”Jaa exakt, ojdå, varför har jag inte tänkt på det tidigare?” säger jag surt åt min dumhet.

Vi kommer in i köket.

”Mamma, pappa, Lily, Teddy och Krake”, säger jag och de ser på mig. ”Det här är Scorpius”.

James ger oss inte mycket uppmärksamhet eftersom han vet mycket väl vem Scorpius är.

”Välkommen”, säger pappa och skakar hand med Scorpius, det gör Teddy också. Mamma ger honom en kram och det gör Lily också. Krake bugar sig.

”Välkommen, unge herr Malfoy”.

”Varför bugar han sig så?” frågar Scorpius häpet.

”Joo det är så att han ska lyda dig också” förklarar pappa.

”Vänta vaa? Varför det?” frågar Scorpius.

”Joo jag äger Krake och så, men han ska fortfarande lyda familjen Black, och eftersom din farmor var en Black så är du också det även fast du heter Malfoy, du finns med på Gobelängen”, säger pappa.

Nu fattar inte jag nåt.
”Vilken Gobeläng?” frågar jag.

”Jag har aldrig visat er den, men det finns en Gobeläng med familjen Blacks familjeträd, den går inte att ta bort från väggen och då försökte vi allt vi kunde för att ta bort den”.

”Får vi se den?”

Pappa ser tveksam ut.

”Snälla?”

Pappa ser på mamma som nickar lågt.

”Ja okej då”, säger han. ”Kom då”.

Gobelängen var inte liten kan jag säga, men jag hittade fort Scorpius, som var under sin pappa, men jag hittar inte Teddy.

”Varför är inte Teddy med?” frågar jag.

Teddy verkar veta, och man ser att det inte är första gången han ser Gobelängen, pappa måste ha visat det för honom innan.

”Joo, familjen Black är en urgammal stor renblodig familj som värderade ’renlighet’ högst, och de som gifte sig med mugglare eller mugglarfödda brändes ur Gobelängen, eftersom de inte räknades till familjen längre”, förklarar pappa. ”Eller bara samröre på vänligt eller vänskapligt sätt med mugglarfödda, de ansågs vara blodsförrädare, Andromenda gifte sig med Ted Tonks som var en mugglarfödd trollkarl, och därför brände de bort hennes namn”, pappa pekar på ett brännmärke. ”Och därför är inte Teddy med”.

”Vart är Sirius då?” frågar James.

Pappa pekar på ett brännmärke till.

”Hans mamma brände han från Gobelängen av en massa anledningar, bara en var att han rymde hemifrån till min pappa och hans föräldrar”.

”Är det därför jag inte visste att jag och Teddy är sysslingar?” frågar Scorpius. ”Farmor har inte sagt något om Andromenda för att hon gifte sig med en mugglarfödd? Visste du att vi var sysslingar Teddy?”

Teddy ser skyldig ut. Det räcker som svar.

”Jaa det gjorde jag, jag har vetat det ända sen Harry visade mig Gobelängen, sen jag var sexton”.

”Varför har vi inte fått se Gobelängen förut?” frågar Lily.

”Jag tycker inte att det har passat, från vissa undantag från några, tillexempel Sirius och Andromenda så består Black familjen nästan av häxor och trollkarlar som värdesätter häxor och trollkarlar av renblodiga familjer och tycker att mugglare och mugglarfödda inte är värda något”, säger pappa. ”Och jag ville inte att ni skulle få reda på det från Gobelängen”.

”Så enligt dem är inte moster Hermione värd något?” frågar Lily tyst.
”Ja”, säger pappa.

”Men det är hon visst det”, säger Lily envist.

”Jag vet Lily, jag vet”, säger pappa. ”Kom så går vi nu”.

Pappa bär upp Lily. Vi andra går ut och pappa kommer efter oss och låser dörren. Vi kommer ner till köket igen.

”Hej”, säger mamma.

”Moster Hermione är visst värd något, hon är värd en massa”, skriker Lily och gömmer sen ansiktet i pappas tröja.

Mamma ser frågande.

”Fråga inte”, säger pappa och jag brister ut i gapskratt tillsammans med Scorpius och James. Pappa har nog haft goda anledningar till att inte visa Gobelängen tidigare, Lily är nog fortfarande för lite för att förstå.

Vi sätter oss för att äta middag, bara en halvtimme senare.

Teddy skulle sova hos oss för att åka tillsammans med oss till mormor och morfar. Tydligen hade moster Fleur och morbror Bill sitt bröllop på Kråkboets trädgård, och Victorie valde det, det första hon gjorde. Mormor blev så glad att hon började gråta när hon fick höra det. Morbror Bill mjukande lite inför bröllopet han också när han fick höra det.

Jag och James måste åka tidigare med Teddy för att vi är hans två bestmans, Lily måste också åka med oss, hon är ju brudtärna, så då kommer ju mamma och pappa också förstods, deras tre barn och gudson ska ju ändå åka tidigare, varför inte de? Och då kommer ju Scorpius också tidigare, vi kan ju inte lämna honom ensam här.

Men nu dyker någon upp som precis har vaknat. Twinkie, dotter till Winky och Krake och syster till Dobby, efter en alf som pappa hade känt och även Winky och Krake. Winky och Krake fick ju tvillingar, och nu är Tinkie gammal nog att bo med oss, så hon flyttade hit alldeles nyligen faktiskt.

När Scorpius får syn på Twinkie som kommer ut från Krakes krypin, ramlar han nästan av stolen, så chockad blev han.

Jag börjar fnittra.

”Visst jag, det hade jag glömt”, säger han.

Twinkie är klädd i en liten klänning men inget mer än så. De får bara nya kläder när de växer ur sina.

”Är hon den enda?” frågar Scorpius.

”Nej”, säger jag. ”Det blev tvillingar, hon har en bror också”.

”Vad heter hon?” frågar Scorpius Krake.

”Twinkie, sir”, svarar Krake och bugar, han tvingar också Twinkie att buga. Han försöker lära henne, ”ju tidigare, desto bättre unge herren”, hade Krake svarat när jag hade frågat varför när hon är så liten. Två månader, men kan gå för det, vilket fick mig att ramla baklänges första gången jag så henne gå.

”Vad gulligt namn, vad heter hennes bror då?”

”Dobby, sir, Dobby efter en god vän till husbonden och Winky, sir”, säger Krake.

”Okej, det är fina namn”, säger Scorpius. ”Jag har aldrig träffat en alfunge förut”.

Lily bär upp Twinkie i knät och leker lite med henne som skrattar glatt.

Kvällen bara flyger iväg och snart måste alla lägga sig.

Det är en mycket stor dag imorgon.

Victories och Teddys bröllop.

 

Anmäl
2013-01-16 21:37 #49 av: [Julis2000]

Jätte bra berättelse :D

Anmäl
2013-01-17 22:34 #50 av: Josephine2

Jaa nu kommer då del 15 hoppas att ni gillar den. Kommentera gärna vad ni tycker Glad

 

15

”Ge mig en fin frisyr, mamma”, gnäller Lily när hon får mamma att gör om hennes frisyr för fjärde gången nu. De kom till Kråkboet för en timme sen och mamma har försökt få Lilys hår rätt hela tiden sen dess.

”Lily du blir aldrig nöjd, vad är problemet nu då?”

Lily som nu har en två flätor som vilar på hennes bröst.

”Jag vill inte ha flätor”; säger Lily. ”Jag vill ha en tofs från mitten av huvudet”.

Mamma suckar och börjar fläta upp Lilys flätor. Hennes hår har blivit alldeles vågigt. Mamma börjar på tofsen. När hon är klar börjar tofsen på mitten av Lilys huvud och når bara till nacken.

James håller fram spegeln nu för femte gången.

”Den här blir det”, säger Lily glatt.

Mamma, jag, James, Rose, Hugo och moster Hermione jublar. Äntligen blev Lily nöjd med sitt hår. Tänk, tio år och hon bryr sig mest om sitt hår.

Rose börjar fixa sitt eget hår och det slutar med att också hon har en likadan tofs som Lily, men hennes hår når lite längre ner.

De sätter på sig de gyllene klänningarna och är klara för bröllopet.

Mindre kan jag säga om mig själv och James som fortfarande har på oss vanliga vardagskläder.

”Men vad i hela världen gör ni nu då?” frågar mamma. ”Gå genast och gör er i ordning”.

”Men… ja okej”, säger James när han ser mammas blick.

Vi får på oss våra finkläder och kommer tillbaka till mamma och de andra.
”Mamma… mamma… nej låt bli, mamma”, säger jag och försöker knuffa undan mamma när hon attackerar med en kam genom mitt hår.

James kissar nästan på sig av skratt. Åhå nog fick han igen alltid, för när mamma var klar med mig gav hon sig på honom med kammen.

”Är de klara med tältet snart?” frågar jag. Jag vill så väldigt gärna se hur tältet som Teddy och Victorie ska gifta sig i ser ut. Morbror Bill berättade att de gifte sig i samma tält och att det blev väldigt fint.

Bröllopet kommer att bli roligt. Teddy kommer verkligen bli en familjemedlem på riktigt nu.

”De borde vara klara snart, raring”, säger mamma.

Jag sätter mig i vardagsrummet där Scorpius sitter i soffan och pratar med Rose. Och för första gången verkar de inte det minsta irriterade på varandra, inte det allra, allra minsta. De brukar inte bråka hela tiden, men det brukar inte gå en enda dag på skolan utan att de tjafsar om någonting.

Bakdörren öppnas och springer och kollar vem som kommer in i huset. Pappa.

”Tältet är klart”, säger han och sätter sig på en stol i köket. ”Vart är Victorie och Fleur?”

”De gör Victorie i ordning”, säger Hermione. ”Och vi ska dit nu, så du får ta hand om det som behövs här, och hjälpa Mrs. Weasley om det behövs”.

”Okej”.

”Pappa”, säger jag. ”Vet du vad som är konstigt?”
”Nej, gubben, vaddå?” frågar pappa.

”Rose och Scorpius, tjafsar inte nu, men de brukar nästan alltid tjafsa”.

”Haha jaa så var Ron och Hermione också”, svarar pappa. ”Tjafsade i princip varje dag, men vissa dagar kunde man kunna tro att de inte var kapabla att bråka och tjafsa med varandra över huvud taget”.

”Men moster Hermione och morbror Ron slutade upp som gifta med två barn”, säger jag.

Pappa måste sett det breda leendet som bryter upp i ansiktet på mig.

”Albus, du kan inte få några förhoppningar, Scorpius och Rose är ju bara tolv år”, säger pappa. ”De kommer inte gifta sig och få barn, gubben”.

”Men moster Hermione och morbror Ron…”

”… var inte tolv år när de blev kära, Albus”.

”Så hur gamla var de då?” frågar jag oskyldigt.

”Sexton, eller Ron hade ett förhållande med en annan, men han gillade faktiskt Hermione redan då, så båda var sexton”.

”Fyra år… hm…”

”Albus!”

”Jaa men… men de, de skulle passa bra ihop”.

”Det är inte sånt man ska tänka på när man är tolv”.

”Ginny blev ju kär i dig när hon var elva”, hör jag morbror Ron säga när han kommer in genom bakdörren.

”Jaaa men det blev ju inget förrän hon var femton och hon hade faktiskt killar innan också, så det gills inte riktigt”.

”Det gills för henne, men inte för dig”, säger Ron. ”Såra henne inte genom att säga det, då kanske hon tror att du inte älskar henne”.

”Ron”.

”Vad är det?”

”Jag är gift med henne, jag tror inte att det förflutna spelar roll längre, James, Albus och Lily är väll bevis på hur mycket jag älskar henne och dem eller?”

”Joo det är sant”, säger Ron.

”Men, vet ni vad, ni var ju bästa vänner, eller hur?”

”Ja, och de är vi fortfarande”, svarar Ron.

”Var det inte konstigt att bli svågrar då?”

”Njaa, lite kanske men inte jätte konstigt”, svarar pappa.

”Aja okej”, säger jag. ”Jag vill se tältet nu”.

Jag går med pappa och Scorpius till tältet. Tältet är jättefint och är fint inrett. Teddy och Victorie kommer att få världens finaste bröllop.
Teddy kommer in i tältet och ser riktigt överraskad ut. Men det gör även jag, pappa och Scorpius.

Hans kostym är fin och fräsch men det är hans hår som gör oss överraskade. Turkost.

”Teddy, turkost hår?”

”Jaa, när jag har turkost hår känner jag mig närmare pappa än någon annan och Victorie, men jag hade önskat att mamma och pappa hade varit här idag, så därför har jag turkost hår på min bröllopsdag”.

”Jag önskar också att han kunde vara här”, säger morbror Bill som nyss hade dykt upp. ”Det hade varit kul, jag tror inte att han för ett ögonblick skulle ha kunnat räkna ut det här”.

”Så du tycker inte att det här är det största misstaget i historien? Som du var snäll nog att nämna några gånger tidigare”.

”Nej Teddy”, säger morbror Bill. ”Nej det gör jag inte, visst tycker jag att ni kunde vänta några år till, men jag är ändå glad att det är dig hon gifter sig med, Teddy Lupin”.

”Menar du det?” frågar Teddy.

”Javisst gör jag det”, svarar morbror Bill ärligt.

Teddy verkar inte kunna säga något, så han bara ler istället innan han kramar morbror Bill.

En stund efter går jag till utgången för att ta emot gästerna och hälsa de välkomna. Pappa berättade att på Bills och Fleurs bröllop så var det bestämda platser och de eskorterade gästerna till platserna. Men de gör inte så den här gången. Här får alla bestämma själva vart de vill sitta, nåja, förutom Hagrid då, han har en specialgjord stol längst bak i tältet.

När jag står där ser Fleurs syster Gabrielle komma med sina fyra döttrar, hon har ingen son så det gör Louis till den ända kille med vilieblod i sig.

Gabrielle och hennes döttrar kommer fram till mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, jag blir bara generad och känner mig dum och klumpig utan anledning, men å andra sidan har de ju vilieblod i sig, så det är väll inte så konstigt då antar jag.

”Albus?” frågar Gabrielle.

Hon har faktiskt också lärt säg bra engelska, vilket är ganska konstigt ändå med tanke på att hon inte ens bor i England, hon bor ju kvar i Frankrike.

”Ja”, svarar jag.

”Å du har blivit så stor nu”, säger Gabrielle och ler varmt åt mig. ”Du är så lik din pappa”.

”Folk brukar säga det”, svarar jag. ”Välkommen till Teddys och Victories bröllop”.

Gabrielle ger mig en kindpuss vart efter hennes döttrar gör samma sak och ler stort och brett åt mig innan de följer efter sin mamma in i tältet.

Ungefär tio minuter senare hör jag någon ropa mitt namn.

”Albus”.

Jag vrider en aning på huvudet och ser Hermione komma springandes mot mig. Hon har en fin ljusblå och somrig klänning som skumt nog ändå passar riktigt bra till ett bröllop. På fötterna har hon matchande ljusblå ballerina skor. Hennes långa glänsande hår är flätat i en fläta som vilar mot hennes bröst och hon har ett vitt fjärilshårspänne. I hennes ansikte ser man en antydan av smink. Hon är så fin att mina ben är nära på att vika sig under mig.

Hon kastar armarna om min nacke och kramar mig.

”Å det är så kul att se dig”, säger hon glatt.

”Jaa dig med”, säger jag lika glatt som hon. ”Hur har du haft det i sommar?”

”Jag har haft det jätte bra, jag har flygigt med pappa hela sommaren, förutom när han berättade för mig om det som hade hänt förut, för länge sen, du vet om … var det Voldermort han hette? Jaa men strunt samma, jag tycker bara att det är coolt, att Harry är världens mäktigaste trollkarl och allt, men jag har saknat dig mycket”.

”Varför har du inte kommit över då?”

”Jag har haft svårt att lämna ifrån mig kvasten, jag skulle nog allvarligt sovit med den om inte pappa hade tagit den ifrån mig”.

Jag hör skratt bakom mig.

Pappa.

”Jaa förut var han själv sån, han propsade på oss träningar innan solen ens gått upp och var den ända som var pigg”.

”Jaa men jag ville vinna pokalen, det visste du”, hör jag Oliver Wood säga bakom Hermione.

”Jaa vem gjorde inte det”, skrattar pappa.

De båda männen ser barnsligt glada över att träffas igen. De försvinner in i tältet tillsammans.

”Jaa jag borde nog gå in efter pappa”, säger Hermione.

Hon ger mig en snabb kyss på kinden innan hon springer in i tältet efter sin pappa.

 

Hela kvällen gick så fort. Helt plötsligt var Teddy och Victorie gifta. De är nu man och hustru. Kan man tänka sig. Mr. och Mrs. Lupin. Och inte blir de trötta av att höra det heller.

Undrar vad som händer de i framtiden. Hur många barn? Vart ska de bo när de känner att de vill flytta? Katt eller uggla? Varför inte båda?

Framtiden.

Vad händer för mig i framtiden? Det kan man ju inte veta. Men om man visste det då, om man kunde ta reda på det, skulle jag då vilja veta?

 

Anmäl
2013-01-26 12:56 #51 av: Josephine2

Jaa då kommer nästa del då, hoppas ni gillar den och kommentera vad ni tycker Glad

 

16

”DU ÄR VADÅ?”

Ingen kan prata, ingen kan röra sig, ingen kan andas. Alla bara står på samma ställe helt orörliga och stirrar blint framför sig. Alla förutom morbror Bill som är röd i ansiktet.

”VICTORIE WEAS… LUPIN, VAD I HELA VÄRLDEN ÄR DET DU STÅR OCH SÄGER, DU KAN INTE MENA ALLVAR”.

Ingen har luft nog att stoppa morbror Bill från att gorma på. Kanske ingen faktiskt hör honom. Efter Victories senaste nyhet måste alla ha blivit av med hörseln, som om ingen vill höra något mer. Till och med Lily.

”MEN STÅ INTE TYST”, skriker morbror Bill. ”MEN SNÄLLA SIG ATT DET INTE ÄR SANT DÅ”.

”Vänta… vänta”, säger mamma plötsligt som är den första att ta sig samman. ”Bill sätt dig ner”.

Mamma pekar på hans favoritplats.

”Jag tänker int…” börjar morbror Bill.

”SÄTT dig sa jag”, ryter mamma.

På något sätt är scenen framför de ganska roande. Den yngste i syskonskaran sätter den äldste på plats. Morbror Bill gör som mamma säger, vilket får mig att vilja skratta, jag vill verkligen, men jag får inte upp ett enda ljud. Jag är fortfarande i chocktillstånd.

Mamma tar ett steg framåt och tar tag i Victories händer.

”Gumman är du riktigt säker?” frågar mamma lugnt och mjukt.

”Jaa, ja det är jag faster Ginny”, säger Victorie.

Oavsett vilka som är emot henne, har hon ryggrad nog att stå emot det, inte låta sig röras, och på det sättet är Rose och Lily väldigt lika henne.

”Okej… hur länge då?”

”Jag vet inte, några veckor”.

”Några veckor…” börjar morbror Bill bortifrån sin fåtölj.

”Och du är tyst”, varnar mamma hotfullt. ”Men gumman, när tror du att det kan ha hänt då?”

”Strax efter bröllopet, kanske samma natt, i alla fall därikring”, svarar Victorie. ”Men ärligt talat kan jag inte säga att jag är ledsen över det heller”.

”Nej men det är klart att du inte ska vara det”, nu är det moster Hermione som har återhämtat sig efter chocken. ”Det skulle inte vara bra om du skulle vara det, men är du verkligen redo då?”

”Jaa jag är ju gift i alla fall”.

”Jaaa den lilla detaljen får man ju inte glömma, eller hur?” säger morbror Bill sarkastiskt från sin fåtölj.

Mamma tar en filt och kastar den över sin storebrors ansikte. Nu vänder hon sig mot Teddy som sitter på golvet med händerna i ansiktet.

”Teddy hur mår du?” frågar mamma och sätter sig på hug bredvid honom och lägger en hand på hans axel.

Teddy lyfter på huvudet. Han är alldeles röd i ansiktet av tårarna som han har dränkt sig med i händerna.

”Jag visste inget”, säger han helt förkrossat. ”Jag lovar, jag lovar, hon berättade inte för mig, nu är första gången jag hör det, jag lovar”.

Morbror Bill börjar röra på sig under filten. Han dyker upp igen och ställer sig upp.

”Är det sant?” frågar han och går framåt mot dem.

”Jaa pappa, jag berättade för alla nu, Teddy visste inget, och sluta vara så sur nu”.

”Ska jag sluta vara sur, hörrudu nu skämmer du ut dig själv”, säger morbror Bill.

”Gör jag”, Victorie tar ton emot sin pappa på ett sätt som är så typiskt för henne när hon börjar bli arg, och när hon verkligen blir arg så önskar man att man inte hade gjort henne arg från början. ”Pappa det är ju du som skämmer ut dig själv, jaaa jag är gravid, och jaa jag är in dotter, ett barn i dina ögon om du så vill, men det är du som beter dig som et barn, ryck upp dig nu”.

Där kom ordet fram igen. Det ordet som får alla att bli så tysta. Gravid. Victorie är gravid. Teddy och Victorie ska bli föräldrar.

Lily springer fram till Victorie. Hon säger fortfarande ingenting, men Victorie bär upp henne i famnen och kramar om henne.

”Victorie har rätt pappa”, säger Louis. Han går fram och ställer sig bredvid sin pappa. ”Ta det lugnt, så du ska bli morfar, än sen då? Du visste ju att det skulle hända förr eller senare”.

”Jaa men jag trodde väll inte att det skulle bli förr”, säger morbror Bill, men han låter inte arg längre. ”Förlåt att jag tog i förut gumman”.

”Ja det är ju inte direkt mig du ska säga förlåt till, jag bryr mig inte om du gormar, det är de andra du har skämt ut dig för”, skrattar Victorie.

Från att ha varit nästan arg, är hon strålande glad igen. Victorie är verkligen något extra speciellt alltså.

”Men vi åker ju tillbaka till skolan i övermorgon”, säger jag.

”Just det, det gör vi”, säger James som verkar ha glömt det, eller rättare sagt att förträngt det.

”Just det”, härmar jag honom elakt, ibland kan han vara helt hopplös.

”Vad är det då?” frågar pappa.

”Men vi kommer ju att missa allt som händer här hemma ju”, säger jag surt.

”Men vi skickar ju ugglepost hela tiden och håller er uppdaterade ju”, skrattar mamma.

”Jaaa det förstods, men vi kommer säker missa när ungen födds och vi missar när Twinkie och Dobby växer upp och utvecklas”.

”Men så är det när man går i skolan, det har vi alla också gjort gubben”, säger mamma.

”Jaja jag vet, jag vet”.

”Men har ni packat koffertarna då?” frågar morbror Ron.

”Jag har packat allt förutom mitt trollspö och min klädnad”, stoltserar Rose.

”Jag är också snart klar”; säger jag.

”Asså, jag har inte direkt börjat”, säger James oskyldigt.

”Men du vill väll inte stressa så mycket samma morgon du ska åka?” frågar pappa. ”När vi kommer hem så får du lov att börja packa, James”.

”Jajajaja”, säger James.

Hm… åka tillbaka till Hogwarts. Jag börjar andra årskursen, nästa år börjar Lily också. Jag ska pröva som sökare till Gryffindor laget det här året. Tillbaka till skolan. I övermorgon.

Övermorgon.

 

Anmäl
2013-01-30 17:12 #52 av: Josephine2

Hejsan allesammans, tänkte bara säga det att nästa del blir nog den sista, men om ni vill att jag ska fortsätta protestera gärna så kanske jag fortsätter Glad

Anmäl
2013-01-30 17:23 #53 av: Yelly Bean

Det beror ju på om du kan komma på nån fortsättning, men om du vill sluta så har vi ju i alla fall fått nöjet att läsa 17 bra kapitel! Glad

Anmäl
2013-01-30 21:23 #54 av: Josephine2

Joo jag har nog en idé, men då tänkte jag att jag skriver ur James eller Lilys perspektiv istället för Albus, så om någon är intresserad så kan jag gärna göra det efter den sista delen 😊

Anmäl
2013-01-30 22:30 #55 av: Yelly Bean

Jag skulle läsa Glad

Anmäl
2013-01-31 13:12 #56 av: Hamster 4 ever

Jag med

Medarbetare på lajv.ifokus. Välkommen in!

Anmäl
2013-02-02 16:29 #57 av: Josephine2

hejhej, försöker skriva så fort jag kan, men skolan och läxor kommer ju i vägen en hel del :/ så medan ni väntar kan ni ju kika in på min novellblogg och läsa en helt annan brättelse, dock inte om Harry Potter men än då, oh det skulle vara kul att veta vad ni tycker gärna det Glad

 

http://bloggmednovell.blogg.se

Anmäl
2013-02-03 11:20 #58 av: Yelly Bean

Ta den tid du behöver :) Livet är ju viktigare ^^

Anmäl
2013-02-04 21:41 #59 av: Josephine2

Jaaa då kommer alltså den sista delen. Hoppas ni gillar den, och det skule vara kul om ni ville beskriva med 1 eller 2 ord vad ni tycker om denna berättelse, det skulle göra mig glad Glad och tack till alla som läst Glad jag kommer som sagt kanske kriva en till ur James eller Lilys perspektiv, så håll gärna utkik efter den Glad

 

17

Jag fäller ner locket på min koffert. Den har på sig mina initialer; A.P, och på sängen ligger min klädnad och min trollstav ligger på nattduksbordet. Jag sätter mig på sängen.

Andra året på Hogwarts. Andra året redan. Det känns inte som att det var ett år sen jag började första året och var så nervös över att hamna i Slytherin och så hamnade jag i både Gryffindor och Slytherin. Dörren som står på glänt skjuts in en aning och ett par öron och ögon syns bakom. Twinkie kikar in.

”Ursäkta sir”, piper hon tyst och blygt. ”Men pappa skickade upp mig med ett glas pumpasaft som du bett om”.

”Visst Twinkie, kom in”, säger jag och ler mot Twinkie som kilar in i rummet och trippar fram till mig. Hon räcker mig glaset med sina korta armar. Jag tar emot glaset och lägger det på nattduksbordet. Sen bär jag upp Twinkie och sätter henne i mitt knä. Hon kramar mig. Hon är faktiskt så himla söt, de flesta husalferna brukar vara så fula, jätte, jätte snälla absolut men fula.

”Ska du ge dig av sir?” frågar hon.

”Jaa Twinkie, jag måste göra det”.

”Är det för att jag bor här?” frågar hon och en tår rinner ner för kinden på henne.
”Neej Twinkie, nej absolut inte”, säger jag och torkar hennes tår. ”Nej, ser du, jag går i skolan Twinkie, och därför måste ag resa, resta tillbaka till min skola, men jag kommer naturligtvis hem igen, det lovar jag dig”.

”Okej vad bra”, gäspar hon och sen slocknar Twinkie i min famn.

Jag reser på mig och lägger henne sen ovanpå min säg och låter henne sova. Jag går omkring och städar rummet, jag har sagt åt Krake att inte städa mitt rum och eftersom det är en order kan han inget annat göra än att lyda, men jag har sätt honom stå och titta in i rummet när dörren och öppen och plågas av synen han går till mötes och jag kan se att han inte vill något hellre än att städa det, men han kan inte. Jag vill väll bara lätta hans börda antar jag, men därför måste jag också ha dörren stängd när jag inte är där inne. Så jag städar rummet för att inte välkommas tillbaka med ett stökigt rum när jag kommer hem till jullovet. Jag lyckas dricka upp pumpasaften väldigt fort och slås sen av en stark törst. Jag tar glaset och lunkar ner till köket dör jag finner Krake i färd med att laga en avskedsmiddag.

Krake?” säger jag och alfen kommer fram och bugar djupt. ”Jag skulle vilja ha lite mera saft”.

”Varför kommer inte Twinkie med glaset unge herren?” frågar Krake.

”Å, hon sover i min säng”, säger jag.

”Jag är så ledsen unge herren, jag ska få bort henne därifrån”, ursäktar sig Krake å Twinkies vägnar.

”Nejnej Krake”, säger jag fort för att hejda alfen. ”Det behövs inte, det var jag som la henne där, hon får mycket gärna ligga där”.

”Å, okej”, säger Krake och tar glaset från min hand och fyller det med mer iskall pumpasaft som jag dricker törstigt.

Dagen bara flyger förbi. Innan jag vet ordet av det sitter jag vid köksbordet med hela familjen och avnjuter en härlig middag som Krake har förberett och tillagat hela dagen.  Jag tar för mig av njurpajen som Krake har lagt ner lite extra tid på eftersom det är både min och pappas favorit. Tillslut är jag så mätt jag börjar må lite illa vilket är dumt eftersom jag inte ens har ätit efterrätt än. Men jag tar ändå en liten, liten bit sirapstårta.

Jag somnar ganska tidigt eftersom jag är både trött och nervös. Jag börjar ju andra året!

 

Klockan sju väcker mamma mig.

”Gubben, du måste gå upp nu”, säger hon och drar upp rullgardinen mitt rum.

”Måste jag?”

”Ja det är klart annars kanske du inte hinner klart tills vi måste åka”.

”Men tåget åker inte förrän elva”.

”Albus vad är det med dig?”, frågar mamma och sätter sig på sängkanten.

Jag ligger kvar med huvudet på kudden och tittar upp på mamma, men jag svarar inte.
”Förra året var du uppe klockan fem och ville minsann inte gå och lägga dig igen för att du var rädd att komma försent”.

”Jag var bara jätte nervös då”, säger jag. ”Nu har jag redan gått ett år och jag börjar andra året, jag vet redan vad som väntas men inte vad som förväntas av mig".

Det sista bara slank ur mig, det var inte ens meningen att det skulle komma ut ur munnen på mig. Ånej mamma hade hört det. Hon ser bekymrat på mig.

”Förväntas av dig? Men Albus vad i all världen medar du med det?”

”Ingenting”, säger jag fort.

”Åjo, det gjorde du visst det”, säger mamma. ”Vad är det Albus?”

”Ja men nu när alla vet att jag vet och James också kanske alla förväntar sig att vi ska vara precis som pappa i skolan”.

”Albus det var det dummaste”, hör jag från dörröppningen.

Pappa kommer in och sätter sig på knä på golvet bredvid min säng.

”Gubben så får du absolut inte tänka”, säger pappa strängt. ”Du ska inte tro att alla förväntar sig att du och James ska vara som mig, de förväntar sig bara att ni ska vara er själva, fast å andra sidan kanske de skulle uppskatta om ni inte bröt reglerna lika mycket som jag och Ron, haha även fast det är lite försen tör James. Jag har hör att han är den ända som Peeves lyssnar på”.

”Haha aa det är sant, Peeves gör allt som James ber honom om”, säger jag. ”Jag frågade Peeves varför och då svarade han, ’för att James är så lik era morbröder Fred och George’”

”Haha jaa någon skulle ju gå i deras fotspår”, säger mamma.

”Fast varför lyder han inte Fred II?” frågar jag. ”Han är ju son till morbror George, och varför lyder han inte Roxanne som är hans dotter?”

”Roxanne bryter inga regler och är inte lik som pappa och farbror på det sättet Albus, och Fred II bryter mot reglerna och så, men inte lika mycket som tvillingarna brukade göra”.

”Så då är det antagligen inte bra att Peeves lyder James”.

”Det skulle jag inte säga”, säger pappa. ”Han lär sig inget om han inte tar ansvar för sina handlingar och ärligt talat är jag glad att han är lik tvillingarna också, jag saknar Fred så mycket”.

”Pappa”, säger jag tyst. ”Det har gått många år”.

”Ja gubben, men det gör inte mindre ont”, säger pappa.

”Neej, det gör väll inte det”, säger jag och sätter mig sen upp. ”Men är du säker på att lärarna inte kommer att förvänta sig något?”

”Jag är alldeles säker, Albus”, säger pappa.

”Hm… men jag kanske vill bli något stort jag också någon gång”, säger jag fundersamt. ”Kanske en berömd sökare? Eller kanske den bäste auroren någonsin?”

Pappa och mamma skrattar.

”Jaa fast då kanske du måste gå i skolan först”, säger mamma. ”Det är väldigt svårt att bli auror ska du veta”.

”Hur svårt kan det vara?” frågar jag. ”Pappa och morbror Ron klarade det ju”.

Pappa börjar skratta högt.

”Jag bara skoja pappa”, säger jag. ”Jag kan nog inte bli världens bästa auror, den rollen är redan paxad, av dig… och morbror Ron”.

”Men du kan ju alltid bli en bättre”, säger pappa.

”Det är sant”, säger jag. ”Fast det tror jag inte, men jag vill nog göra något nyttigt i livet… vet ni? Vissa husalfer har det verkligen jobbigt, alla husalfer har faktiskt det inte lika bra som Krake och Winky, jag kanske ska starta en stödgrupp för alfernas rättigheter?”

Nu är pappa bortom all räddning i skratt. Vad var det jag hade sagt? Vad var det för roligt.

”Vad är det?” frågar jag mamma, som också hon skrattar men inte lika mycket som pappa.

”Joo Albus, du är inte den första om jag säger så”, säger mamma. ”Din moster Hermione startade en grupp för alfernas rättigheter när vi gick i skolan, det gick inge vidare, det var tre medlemmar i den gruppen, hon själv och så tvingade hon Harry och Ron att gå med också, hon kunde vara väldigt dominant, det var irriterade då, hon stickade en massa hattar och halsdukar för att försöka befria alla Hogwarts husalfer, men de lät sig inte luras”.

Jag brister också ut i skratt.

”Okej, jag kanske ska tänka om då?”

”Jaa men gubben, du har många år kvar att bestämma dig”, säger pappa när han väl återhämtat sig. ”ingen tolvåring vet vad de ska bli när de ska börja jobba, det viktigaste nu, är att ha kul”.

”Jaaa jag antar det”, säger jag. ”Men man kan alltid börja spåna lite vid den här åldern, försöka komma på vad man tycker är roligt och utveckla det, men det ända sättet jag kan göra det på är att börja göra mig i ordning och åka tillbaka till Hogwarts”.

Jag kliver upp ur sängen och går fram till byrån.

”Jaa det är det nog”, instämmer mamma.

 

När vi kommer in på perrong 9 ¾ drar pappa min vagn och jag går bredvid honom. Alla vrider på huvudet för att försöka finna Rose och hennes familj.

”Äh vi kommer aldrig hitta de”, muttrar jag. ”Det är för mycket folk på perrongen”.

Några minuter efter att jag sagt det kommer det en gammal man fram till mig och pappa.

Mamma står lite längre ifrån med James och Lily.

”God dag Harry”, säger den gamle mannen.

”God dag”, säger pappa hövligt.

”Albus”, säger han.

Jag höjer på ögonbrynen. Hur i all världen kunde han veta vad jag heter? Men sen går det upp för mig. Såklart visste han vem jag är, bara för att jag inte visste om pappas tidigare liv, betydde det naturligtvis inte att alla andra i hela världen inte visste det.

”Albus Severus Potter”, säger den gamle mannen och hans ögon glöder.

”Ja?”

”Å så stor du är, den enda gången jag har sätt dig var i the Prophet när du var nyfödd. Så lik du är din far”, säger mannen. ”Hoppas det går lika bra för dig som för din far, du kommer att bli något stort du också, det känner jag på mig, dina syskon också, hur kan ni inte bli det? Med en sån pappa?”

”Eh…” jag vet inte vad jag säga över huvud taget.

”Men nu måste jag säga adjö till mitt barnbarn”, säger mannen. ”Så adjö Harry”.

”Adjö”, säger pappa hövligt.

”Adjö på dig Albus”.

”Adjö”.

Jag säga det lika hövligt som pappa, det märks att han har fått öva mycket. Och det kommer säker också jag få göra. Men märkligt nog känner jag mig hel på något sätt. Jag har alltid vetat att jag inte har vetat så mycket om pappa som han har velat få oss att tro att vi har gjort. Nu när jag vet verkligen vet det, känns det som om jag har vaknat ur en lång tids sömn, eller som om jag kommer ut ur min puppa. Att vara son till väldens mäktigaste trollkarl kanske är inget man vänjer sig vid, men det är ju något man födds till och lär sig att leva med, men det är ju också en del av mitt liv, det är en del av James och Lilys liv, vi är Harry Potters barn, alla vet vem våran pappa är, alla vet vem han är gift med, alla vet vem hans barn är och antagligen vet alla också om hans allra bästa vänner och antagligen vet de också om medlemmar i Fenixorden både från förr och nu. Och de tvekar säkert inte det minsta på vem jag är döpt efter heller, och säkerligen vet de också att James och Lily är döpta efter farmor och farfar, så klart de vet det. Det förundrar mig över hur pappa har kunnat hålla allt hemligt så länge. Men om man tänker efter så har det varit ganska tydligt att folk har stor respekt för pappa. Folk har faktiskt bugat sig för honom förut, men jag har ju trott att det varit för att han är en auror och att folk respekterar aurorer, men jag borde ha förstått något eftersom pappa gett de en konstig blick och sen sett på mig och Lily (James gick ju på Hogwarts då), så när allt kommer till kritan så är det jag som har varit dum nog att inte fatta något.

”Albus!?”

Jag rycks ur mina tankar.

”Va?” frågar jag.

Mamma, James och Lily står nu vid oss, och det gör också Rose, Hugo, morbror Ron, och moster Hermione.

”Hej Rose”, säger jag glatt.

”Hej Albus”, skrattar hon.

”Avbröt vi en viktig tankegång?” frågar morbror Ron.

”Nja, nej det gjorde ni inte”, ler jag och känner hur kinderna hettar till när jag börjar rodna. Det stod klart att dem hade försökt få kontakt med mig ett tag.

”Ja han fick precis besök”, säger pappa. ”Av en man som kände igen oss båda två, det stod ju i the Prophet att vi har berättat för ungarna och då är det ju klart att folk tar sin chans. Ni får säga till de om ni tycker att det blir jobbigt”.

”Jaa men jag vill lära mig handskas med det”, säger jag. ”Jag kan höra på dig att du har fått mycket övning på att hälsa på folk pappa, du låter så hövlig”.

”Oojaaaa”, utbrister morbror Ron. ”Nog för att han har fått öva mycket på det alltid”.

”Moster Hermione jag hörde förresten att du startade en grupp för stöd mot alfernas rättigheter”, säger jag och flinar.

Rose och Hugo ser nyfiket upp på sin mamma.

”Jaa, joo det stämmer det”, säger hon mjukt till oss, men ger pappa en mördande blick.

”Vi var tvungna”, säger mamma.

”Vad i all värden då för?” frågar moster Hermione.

”Albus ville starta en sån grupp han också”.

Morbror Ron anstränger sig för att inte skratta, men det går inge vidare och snart rinner det tårar från hans ögon av skratt.

”Jaa det är nog inte en sån bra idé i alla fall”, erkänner moster Hermione.

”Nej, om jag minns rätt så gick det inte så bra för dig”, skrattar morbror Ron. ”Och du tvingade mig och Harry att gå med, du gjorde ju såna där knappar också, haha jag hade nästan glömt det”.

”Jaja”, säger moster Hermione. ”Jätte kul, barnen måste faktiskt på tåget nu”.

Visst ja, det måste vi jag.

”Just det”, morbror Ron slutar skratta och drar istället till sig Rose i en kram.

”Hej då mamma”, säger jag och kramar mamma medan James säger hej då till pappa. ”Jag kommer sakna dig mycket”.

”Jag kommer sakna dig också gubben”, säger mamma.

”Lova att skriva mycket”, säger jag.

”Det lovar vi, gubben”.

”Jag älskar dig”.

”Och jag dig, det vet du gubben”.

”Jaaa”.

Jag kramar pappa och då inser jag att jag inte vill släppa honom.

”Hej då gubben, hoppas du får ett värdefullt år”, säger pappa.

Jag ser honom i ögonen och sen skrattar vi båda.

”Det får jag säkert, jag kommer sakna dig pappa, jag älskar dig”.

”Jag älskar dig Albus”, säger pappa.

Tillslut måste jag kliva på tåget. James hade redan sprungit in på tåget och jag och Rose går längst kupéerna och tillslut hittar vi hytten James sitter i. Scorpius, Stefan och Hermione sitter också där.

”Hej Albus”, säger Stefan glatt.

”Hej Stefan”, svarar jag lika glatt.

Jag sätter mig bredvid Hermione.

”Det här året kommer att bli bra”, säger Hermione. ”Det känner jag på mig”.

”Jaa det gör jag också”, säger Scorpius och nickar instämmande.

”Ja jag vet vad som kommer hända det här året”, säger jag.

Jag ser på James som nickar. Han tar fram något. Marodörkartan som pappa hade gett honom.

”Äventyr”, säger vi samtidigt som tåget börjar rulla ifrån stationen.

 

Anmäl
2013-02-05 07:33 #60 av: Yelly Bean

Jag tycker de är bra, kul med en spin off på barnen. Ska bli kul att läsa om deras liv på Hogwarts Skrattande

Anmäl
2013-02-10 19:11 #61 av: Josephine2

Hjälp mig! har börjat på den andra som jag sa men jag behöver hjälp, läs mera där 


http://harrypotter.ifokus.se/discussions/5116825cd3b4fd2cf3003174-fanfiction2-aren-pa-hogwarts?discussions-1

Anmäl
2013-07-02 13:41 #62 av: kaninsköld

Den är grymt bra ( den från albus sida ), jag skulle kunna läsa den hla natten!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.